Konst kan läka PTSD:s osynliga sår

Trauma tystar sina offer, säger konstterapeuten Melissa Walker, men konst kan hjälpa de som lider av krigets psykologiska sår att börja öppna sig och läka. I detta inspirerande anförande beskriver Walker hur särskilt masktillverkning kan låta drabbade manliga och kvinnliga soldater avslöja vad som förföljer dem - och, till slut, släppa taget om det.

Du är en högt rankad medlem
av den militära styrkan

som tjänstgör i Afghanistan.

Du har ansvar för

hundratals mäns och kvinnors liv,

och din bas attackeras.

Inkommande granater
exploderar runtomkring dig.

Du försöker skymta någonting
genom dammet och röken,

du gör ditt bästa för att hjälpa de sårade

och sedan åla iväg
till en närliggande bunker.

Vid medvetande men förvirrad
av explosionerna

ligger du på sidan och försöker bearbeta
det som just har hänt.

Då du återfår din syn

ser du ett blodigt ansikte

som stirrar på dig.

Bilden är fruktansvärd,

men du förstår snabbt

att den inte är verklig.

Visionen återkommer många gånger
om dagen och när du sover.

Du väljer att inte berätta för någon
eftersom du är rädd att bli av med jobbet

eller bli sedd som svag.

Du ger visionen ett namn,

Blodigt Ansikte I Bunker,

och kallar den BAIB som en förkortning.

Du håller BAIB fastlåst i ditt medvetande,

den förföljer dig i hemlighet,

under de kommande sju åren.

Slut dina ögon nu.

Kan du se BAIB?

Om du kan det, är du på väg att se

de osynliga krigssårens ansikte,

vanligen känt

som posttraumatiskt stressyndrom

och traumatisk hjärnskada.

Fast jag inte kan säga
att jag har posttraumatiskt stressyndrom,

så har jag aldrig varit obekant med det.

När jag var en liten flicka
brukade jag besöka mina morföräldrar

varje sommar.

Det var min morfar

som invigde mig i de effekter
som strider har på psyket.

Medan min morfar tjänstgjorde
i USA:s marinkår i Koreakriget,

trängde en kula igenom hans hals
och gjorde så att han inte kunde skrika.

Han såg när en annan marinkårssoldat

gick förbi honom
och klassade honom som förlorad,

för att sedan lämna honom att dö.

Flera år senare, efter det
att hans fysiska skador hade läkts

och han hade återvänt hem

talade han sällan om sina upplevelser
medan han var vaken.

Men på natten hörde jag honom
skrika skällsord

från rummet på andra sidan korridoren.

Och dagtid brukade jag annonsera
min ankomst när jag gick in i rummet

så att han inte skulle
bli skrämd eller upprörd.

Han levde sina sista dagar

isolerad och sammanbiten,

utan att ha funnit
något sätt att uttrycka sig.

Och jag hade inte ännu några verktyg
med vilka jag kunde vägleda honom.

Jag skulle inte få något namn
för min morfars sjukdom

förrän jag var i tjugoårsåldern.

När jag höll på
att ta examen i konstterapi,

drogs jag av naturliga skäl
mot studiet av trauma.

Och när jag satt på föreläsningen

och lärde mig om
posttraumatiskt stressyndrom,

med förkortningen PTSD,

formades min mission
att hjälpa krigsveteraner,

som led likt min morfar.

Man hade haft olika namn
på posttraumatisk stress

under krigshistorien, till exempel:

hemlängtan,

soldathjärta,

granatchock,

tusenmetersblick.

Och medan jag jobbade på
att ta examen, rasade ett nytt krig,

och tack vare modernt kroppspansar
och militärfordon

överlevde soldaterna skador
från explosioner på ett sätt

som de inte skulle ha gjort tidigare.

Men de osynliga såren sköt i höjden,

och detta manade
militärläkare och forskare

att försöka förstå de effekter
som traumatisk hjärnskada, eller TBI,

och PTSD har på hjärnan.

Tack vare framsteg
inom teknik och neuroradiologi

vet vi i dag att det är
en direkt avstängning i Brocas område,

dvs tal- och språkområdet i hjärnan,
efter ett individuellt upplevt trauma.

Denna fysiologiska förändring,

eller förstummande skräck
som det ofta kallas,

tillsammans med mentalt hälsostigma,

rädslan över att bli dömd

eller missförstådd,

kanske till och med förflyttad
från nuvarande tjänst,

har lett till osynliga vedermödor
hos våra manliga och kvinnliga soldater.

Generation efter generation av veteraner

har bestämt sig för att inte berätta
om sina upplevelser,

och lider i tysthet.

Jag hade massor att göra
när jag fick mitt första jobb

som konstterapeut
vid landets största militärsjukhus,

Walter Reed.

Efter att ha arbetat några år
på en psykiatrisk avdelning

med inlåsta patienter

förflyttade jag mig till slut

till National Intrepid Center
of Excellence, NICoE,

som genomför TBI-behandling
för aktiva soldater.

Jag trodde visst på konstterapi,

men jag var tvungen
att övertala soldaterna,

stora, tuffa, starka, manliga militärer,

och några kvinnor med,

att ge konstnärligt skapande en chans
som psykoterapeutisk intervention.

Resultaten har varit
synnerligen uppseendeväckande.

Levande, symboliska konstverk

skapas av våra manliga
och kvinnliga soldater,

och varje konstverk
har en historia att berätta.

Vi har sett att processen
med konstterapi kringgår

tal- och språkstörningen i hjärnan.

Konstnärligt skapande aktiverar
samma sensoriska områden i hjärnan

som de som registrerar trauma.

Soldaterna kan använda
det konstnärliga skapandet

för att bearbeta sina upplevelser
på ett icke-hotande sätt.

De kan sedan anbringa ord
till sina fysiska skapelser,

och på detta sätt åter integrera
vänstra och högra hjärnhalvan.

Vi har nu sett att detta kan fungera
med alla typer av konst -

teckning, målning, collage -

men det som tycks ha den största effekten

är skapande av masker.

Till slut har dessa osynliga sår
inte bara ett namn,

utan också ett ansikte.

Och när soldaterna skapar dessa masker,

låter det dom bokstavligen
få grepp om sitt trauma.

Och det är förbluffande hur ofta
det möjliggör för dem att

bryta igenom traumat och börja läka.

Kommer ni ihåg BAIB?

Det där var en verklig upplevelse
för en av mina patienter,

och när han skapade sin mask,

så kunde han släppa taget
om den där bilden som förföljde honom.

I början var det

en skrämmande process för soldaten,

men till slut började han tänka på BAIB
som att det var masken,

och inte hans inre sår,

och han lämnade varje session
genom att ge mig masken

och säga "Melissa, ta hand om honom".

Till slut lade vi BAIB i en låda
för att ytterligare innesluta honom,

och när soldaten lämnade NICoE

valde han att lämna BAIB här.

Ett år senare hade han
bara sett BAIB två gånger till,

och bägge gångerna
hade BAIB lett mot honom

och soldaten kände sig inte ängslig.

Nu när soldaten förföljs
av ett traumatiskt minne,

så fortsätter han att måla.

Varje gång han målar dessa oroande bilder

ser han dem mindre eller inte alls.

Filosofer har sagt oss i tusentals år

att kraften att skapa

är intimt förknippad
med kraften att förstöra.

Nu visar oss vetenskapen
att den del av hjärnan

som registrerar ett traumatiskt sår

kan vara den del av hjärnan
där också läkning sker.

Och konstterapi visar oss
hur vi gör den kopplingen.

Vi frågade en av våra soldater

om han kunde beskriva

hur masktillverkningen
påverkade hans behandling

och så här sade han:

(Video) Soldat: Du bara låter dig själv
försvinna in i masken.

Du låter dig själv försvinna
in i teckningen, och för mig

så lösgjorde detta blockeringen,

så jag kunde göra det.

Och när jag tittade på den
efter två dagar, så kände jag som om

"Herre Gud, här är bilden,
här är nyckeln, här är gåtan",

och därifrån flöt allting bara på.

Från detta ögonblick gick min behandling
helt fantastiskt bra,

för de sade "Kurt,
förklara detta, förklara detta."

Och för första gången på 23 år

så kunde jag tala om saker öppet,
med nästan vem som helst.

Jag skulle kunna tala med dig
om det precis nu om jag skulle vilja,

eftersom det låste upp det.

Det är helt förbluffande.

Och det lät mig lägga samman 23 år av PTSD

och TBI-grejer på ett ställe

och det har aldrig hänt förut.

Ursäkta mig.

Melissa Walker: Under de senaste fem åren

har vi låtit göra över 1 000 masker.

ganska uppseendeväckande, eller hur?

Tack.

(Applåder)

Jag önskar att jag kunde ha
upplevt denna process med min morfar

men jag vet att han
skulle ha varit hänförd

över att vi hittar vägar

på vilka vi kan hjälpa dagens
och morgonens soldater att läka,

och att hitta deras inre resurser

som de kan använda

för att läka sig själva.

Tack.

(Applåder)