Lyckokartor

Kartappar hjälper oss att hitta den snabbaste vägen dit vi ska. Men tänk om vi hellre vill strosa? Forskaren Daniele Quercia visar oss "lyckokartor" som inte bara tar hänsyn till vilken väg man vill ta, utan också hur man vill må på vägen.

Jag skulle vilja bekänna en sak.

Som forskare och ingenjör
har jag fokuserat på effektivitet

i många år.

Men effektivitet kan bli en slags sekt,

och idag skulle jag vilja berätta

om en resa som tog mig ut ur sekten

och tillbaka till en rikare verklighet.

För ett par år sen,
efter att ha doktorerat i London,

flyttade jag till Boston.

Jag bodde i Boston
och jobbade i Cambridge.

Jag köpte en racercykel den sommaren,

och jag cyklade till jobbet varje dag.

För att hitta vägen använde jag mobilen.

Den skickade iväg mig över Mass. Ave.,
Massachusetts Avenue,

den kortaste vägen
från Boston till Cambridge.

Men efter en månad

när jag hade cyklat varje dag
på Mass. Ave., som var fylld av bilar,

tog jag en dag en annan väg.

Jag är inte säker på varför
jag tog en annan väg den dagen, en omväg.

Jag minns bara hur överraskad jag var;

överraskad över
att hitta en gata utan bilar,

jämfört med den närbelägna Mass Ave.
som var proppfull av bilar,

överraskad över att hitta en gata
dekorerad av löv och omgiven av träd.

Men när överraskningen lagt sig

skämdes jag.

Hur kunde jag ha varit så blind?

I en hel månad

hade jag varit så fångad av min mobilapp

att en resa till jobbet
blev till en enda sak:

den kortaste vägen.

På den utvalda vägen
fanns det inga tankar på

att njuta av resan,

ingen skön kontakt med naturen,

ingen möjlighet att se folk i ögonen.

Och varför?

För att jag tjänade lite tid
under min resa till jobbet.

Nu vill jag fråga er:
Är jag ensam i det här?

Hur många av er har använt en kartapp
för att hitta vägen?

De flesta av er, om inte alla, har det.

Och missförstå mig inte,
kartappar är en av de saker som

gjort mest för att uppmuntra människor
att utforska städer.

Man tar fram mobilen
och vet genast vart man ska.

Men appen antar också

att det bara finns
några få vägar till slutmålet.

Den har makten att göra de få vägarna

till de definitiva vägarna till målet.

Efter den upplevelsen förändrades jag.

Jag ändrade min forskning
från traditionell datautvinning

till att försöka förstå
hur människor upplevde staden.

Jag använde datoriserade hjälpmedel

för att återskapa experiment
som gjorts inom samhällsvetenskap

i större skala, på webben.

Jag fångades av skönheten
och de geniala tankarna bakom

klassiska samhällsvetenskapliga experiment

som gjorts av Jane Jacobs,
Stanley Milgram och Kevin Lynch.

Den forskningen
har resulterat i nya kartor,

kartor där man inte bara hittar
den kortaste vägen, den blå,

utan också den skönaste vägen,

den röda.

Hur var det möjligt?

Einstein sa en gång,

"Logik kan ta dig från A till B.

Fantasi kan ta dig vart som helst."

Så med lite fantasi

behövde vi förstå

vilka delar av staden
som folk tyckte var vackra.

Jag och mina kollegor
vid universitetet i Cambridge

kom på det här enkla experimentet.

Om vi skulle visa dig
de här två stadsbilderna

och jag skulle fråga dig
vilken du tyckte var vackrast,

vilken skulle du välja?

(Sjunger) Var inte blyg...

(Skratt)

Vem väljer A? Vem väljer B?

Perfekt.

Baserat på den idén

byggde vi en plattform
där människor kunde delta,

ett spel på webben.

Spelarna får se två stadsbilder åt gången

och de blir ombedda att välja

vilken de tycker är vackrast,
tystast och gladast.

Baserat på tusentals röster från besökare

kan vi nu se var folk är överens.

Vi ser vilka av stadsmiljöerna

som gör människor glada.

När arbetet var klart
började jag på Yahoo Labs,

och bildade en grupp med Luca och Rossano,

och tillsammans sammanställde vi
de vinnande platserna i London

till en ny stadskarta,

en karta som tog hänsyn
till mänskliga känslor.

På den här kartan kan man inte bara se

hur man ska ta sig

från punkt A till punkt B
via kortast möjliga väg,

utan man kan också hitta
den glada vägen,

den vackra vägen, den tysta vägen.

När vi testade tyckte deltagarna
att den lyckliga, vackra och tysta vägen

var mycket angenämare än den kortaste,

och detta genom att bara
lägga till några minuter i restid.

Deltagarna tyckte också om
att fästa minnen vid platser.

Delade minnen -

det var där den gamla BBC-byggnaden låg,

och personliga minnen -
det var där jag kysstes första gången.

De kom också ihåg

hur vissa vägar luktade och lät.

Tänk om vi hade ett kartverktyg

som skulle kunna ge oss
de skönaste vägarna,

baserat inte bara på estetik

utan också lukter, ljud och minnen?

Det är i den riktningen
vår forskning går just nu.

I det stora hela försöker min forskning

undvika faran av att utse en enda väg,

för att undvika att ta ifrån människor
deras fulla upplevelse av staden de bor i.

Gå stigen genom parken,
inte genom parkeringen,

så får du en helt annan väg.

Gå längs vägen

som är full av folk du tycker om

och inte full av bilar,

så får du en helt annan väg.

Så enkelt är det.

Jag vill avsluta med den här tanken:

Minns ni "Truman Show"?

Det är en mediasatir där en riktig person

inte vet att han bor
i en konstgjord värld.

Kanske lever vi en värld
som är skapad för effektivitet.

Titta på dina dagliga vanor,

och fly från den konstgjorda världen,
som Truman gjorde i filmen.

Varför?

Om du tror att äventyr är farligt,

prova rutin. Det är dödligt.

Tack. (Skratt)

(Applåder)