Ett bättre sätt att tala om abort

Abort är extremt vanligt. I USA till exempel, kommer en av tre kvinnor göra en abort under sin livstid. Trots de starka känslor detta ämne väcker, och den väldigt politiserade retoriken som finns kring detta, ges inte mycket tid för en eftertänksam, öppen debatt.
I detta personliga, eftertänksamma tal, talar sig Aspen Baker varm för att vara varken "pro-liv" eller "pro-val", utan hellre "pro-voice", och även för den roll lyssnande och berättande kan spela när man diskuterar svåra ämnen.

Det var mitt i sommaren
och långt över stängningsdags

för baren i Berkeleys centrum
där min vän Polly och jag

arbetade tillsammans som bartenders.

Vi brukade ta en drink när vi slutade,
men inte den här kvällen.

"Jag är gravid.

Har inte bestämt mig
för vad jag ska göra ännu."

Utan minsta tvekan svarade hon:
"Jag har gjort en abort."

Polly var den första som berättade
för mig att hon gjort en abort.

Jag hade slutat college
för bara några månaders sedan,

och precis blivit ihop med en kille
när jag upptäckte att jag var gravid.

När jag övervägde mina alternativ,
visste jag inte hur jag skulle välja,

vilka kriterium jag skulle använda.

Hur kunde jag veta
vad som var rätt beslut?

Tänk om jag skulle ångra en abort senare.

Att bli myndig

på södra Kaliforniens stränder

innebar att jag växte upp
mitt i vår nations abortkrig.

Jag föddes i en husvagn

på den tredje årsdagen
av rättegången mellan Roe och Wade.

I vårt område bodde surfande kristna.

Vi brydde oss om Gud,
de sämst lottade, och havet,

och alla var "pro-liv".

Som ung blev jag så ledsen
vid tanken på abort

att jag visste att om jag blev gravid
skulle jag aldrig kunna göra en.

Och så gjorde jag en.

Det var ett steg mot det okända.

Men Polly hade givit mig
en väldigt speciell gåva:

Vetskapen om att jag inte var ensam

och insikten att abort
var något man kan tala om.

Abort är vanligt.

Enligt Guttmacher-institutet
kommer en av tre kvinnor i USA

genomgå en abort under sin livstid.

Men under de senaste årtiondena
har samtalet kring abort i USA

bara handlat om abortmotstånd; "pro-liv",
eller rätten till fri abort; "pro-val".

Det är politiskt och polariserande.

Men hur hett än debatten går kring abort,
är det fortfarande ovanligt,

både mellan kvinnor men även generellt,

att vi talar med varandra
om de aborter som vi genomgår.

Det finns ett gap

mellan det som händer i politiken
och det som händer i verkliga livet.

Och i det gapet pågår ett ställningskrig,

"Är du med oss eller är du mot oss?"

Men det handlar inte bara om abort.

Det finns så många viktiga frågor
som vi aldrig talar om.

Att försöka ändra konflikten
till att bli ett samtal

har blivit min livsuppgift.

Det finns två sätt att komma igång.

Det första är att lyssna uppmärksamt.

Och det andra är att själv berätta.

För 15 år sedan var jag med och startade
en organisation som heter Exhale

för att börja lyssna på dem
som genomgått en abort.

Det första vi gjorde
var att öppna en jourtelefon

dit män och kvinnor kunde ringa
för att få emotionellt stöd,

utan att dömas
eller mötas av politiska slagord.

Tro det eller ej, något sådant
hade inte funnits tidigare.

Vi behövde en ny plattform
där vi kunde samla alla erfarenheter

från dem som ringde vår jourtelefon.

Feministen som ångrade sin abort.

Katoliken som var tacksam för sin.

De personliga erfarenheter
som inte passade in i mallarna.

Vi tyckte inte det var rätt
att kräva av kvinnor att välja sida.

Vi ville visa att hela världen
var på deras sida,

när de gick igenom
denna djupt personliga upplevelse.

Så vi uppfann "pro-voice".

Förutom abort, jobbar pro-voice intensivt
med frågor som vi brottats med globalt

i åratal.

Frågor som immigration,
religiös tolerans, våld mot kvinnor.

Vi jobbar även med djupt personliga ämnen
som kanske bara rör dig själv

och din närmsta familj och vänner.

Någon har en dödlig sjukdom,
någons mamma har just dött,

någon har ett barn med särskilda behov
och de har ingen att prata med det om.

Att lyssna och berätta är kännetecknen
för pro-rösts verksamhet.

Att lyssna och berätta.

Det låter ganska trevligt.

Det låter kanske lätt? Det kan alla göra.

Det är inte lätt. Det är mycket svårt.

Pro-voice är svårt eftersom vi talar om

det alla strider om,
eller det ingen vill prata om.

Jag önskar att jag kunde säga

att när du bestämt dig
för att gå med i pro-voice

kommer du få ögonblick när du når fram,
och trädgårdar fulla med blommor,

där lyssnandet och berättandet
skapar härliga aha-ögonblick.

Jag önskar att det skulle hållas
en feministisk välkomstfest till din ära,

att det finns ett bortglömt systerskap
som står beredda att stötta

när du åker på en smäll.

Men det kan vara blottande och tröttande
att berätta sina egna historier

när det känns som om ingen bryr sig.

Och om vi verkligen lyssnar på varandra

kan vi få höra saker som tvingar oss
att ändra uppfattning.

Det finns inget perfekt tillfälle
eller en perfekt plats

att starta ett svårt samtal.

Det tillfället finns inte
då alla har samma uppfattning,

tittar genom samma lins,

eller har samma erfarenheter.

Så, låt oss prata om att lyssna
och hur man blir en god lyssnare.

Det finns många bra sätt
att vara en god lyssnare

och här får ni några:

Ställ bara öppna frågor.

Du kan fråga dig själv
eller någon du känner:

"Hur mår du?"

"Hur kändes det?"

"Vad hoppas du på, nu?"

Ett annat sätt att vara en bra lyssnare
är att använda speglande språk.

Om någon talar om sin egen erfarenhet,

använd samma ord som den använder.

Om någon talar om en abort
och använder ordet "barn",

så kan du använda ordet "barn".

Om de säger "foster",
så kan du säga "foster".

Om någon beskriver sig själv som "queer"

så kan du använda ordet "queer".

Om någon ser ut som en han
men säger hon, så är det är ok.

Kalla den personen för hon.

Om vi speglar språket
som personen som berättar använder,

så förmedlar vi att vi är intresserade
av att förstå vem den är

och vad den går igenom.

Precis som vi hoppas

att andra är intresserade av
att lära känna oss.

Jag kommer aldrig glömma den gång
när jag var på ett Exhale-möte,

och vi satt och lyssnade på en frivillig
som fick en massa samtal

från kristna kvinnor som pratade om Gud.

En del av våra frivilliga är religiösa,
men det var inte den här.

I början kändes det lite obekvämt
för henne att prata om Gud.

Så hon bestämde sig för
att bli bekväm med det.

Hon ställde sig framför spegeln
och sade ordet "Gud".

"Gud".

"Gud".

"Gud".

"Gud".

"Gud".

"Gud".

Om och om igen
tills det inte kändes konstigt

att säga ordet längre.

Att säga ordet "Gud"
gjorde inte kvinnan till kristen,

men det gjorde att hon blev mycket bättre
på att lyssna på kristna kvinnor.

Ett annat sätt att vara pro-voice
är att berätta historier.

En risk du tar när du berättar
din historia för någon annan

är att de under samma förutsättningar

kanske skulle ta ett annat beslut.

Om du berättar historien kring din abort,

kanske hon hade behållit barnet
under samma förutsättningar.

Hon kanske hade adopterat bort det.

Hon kanske hade berättat för föräldrarna
och sin partner, eller kanske inte.

Hon kanske känt lättnad och tillförsikt,
fast du kände dig ledsen och förvirrad.

Det är ok.

Empati skapas i det ögonblick vi försöker
tänka oss in i någon annans situation.

Det betyder inte att vi nödvändigtvis
kommer till samma slutsats.

Det är inte samförstånd, eller enighet
som pro-voice strävar efter.

Det skapar en kultur och ett samhälle
där man värderar det speciella och unika.

Det värdesätter det som gör oss mänskliga,
våra fel och brister.

På detta sätt kan vi se
på varandras olikheter med respekt

istället för rädsla.

Och det skapar den empati vi behöver

för att sluta försöka såra varandra;

stigma, skam, fördomar,
diskriminering, förtryck.

Pro-voice är smittsamt,

och ju mer det utövas
desto mer sprider det sig.

Förra året blev jag gravid igen.

Den här gången såg jag fram emot
min sons födelse.

Jag har aldrig fått frågan om hur jag mår
så ofta som när jag var gravid.

(Skratt)

Och hur jag än svarade, vare sig
jag mådde utmärkt och var exalterad,

eller rädd och skärrad,

så var det alltid någon som gav mig
ett "det känner jag igen"-svar.

Det var fantastiskt.

Det var en välkommen, om än drastisk,
skillnad mot det jag upplever

när jag talar om de blandade känslor
jag har inför min abort.

Pro-voice handlar om riktiga berättelser
om riktiga människor

som spelar roll för hur abort

och många andra politiserade
och stigmatiserade frågor

uppfattas och diskuteras.

Allt från sexualitet och psykisk hälsa,
till fattigdom och fängelsestraff.

Det är sällan något är enbart
svart eller vitt, rätt eller fel.

Våra upplevelser kan befinna sig
någonstans på skalan däremellan.

Pro-voice fokuserar diskussionen
på vad man upplever

och det gör stöd och respekt
möjligt för alla.

Tack!

(Applåder)