Det var mitt i sommaren och långt över stängningsdags för baren i Berkeleys centrum där min vän Polly och jag arbetade tillsammans som bartenders. Vi brukade ta en drink när vi slutade, men inte den här kvällen. "Jag är gravid. Har inte bestämt mig för vad jag ska göra ännu." Utan minsta tvekan svarade hon: "Jag har gjort en abort." Polly var den första som berättade för mig att hon gjort en abort. Jag hade slutat college för bara några månaders sedan, och precis blivit ihop med en kille när jag upptäckte att jag var gravid. När jag övervägde mina alternativ, visste jag inte hur jag skulle välja, vilka kriterium jag skulle använda. Hur kunde jag veta vad som var rätt beslut? Tänk om jag skulle ångra en abort senare. Att bli myndig på södra Kaliforniens stränder innebar att jag växte upp mitt i vår nations abortkrig. Jag föddes i en husvagn på den tredje årsdagen av rättegången mellan Roe och Wade. I vårt område bodde surfande kristna. Vi brydde oss om Gud, de sämst lottade, och havet, och alla var "pro-liv". Som ung blev jag så ledsen vid tanken på abort att jag visste att om jag blev gravid skulle jag aldrig kunna göra en. Och så gjorde jag en. Det var ett steg mot det okända. Men Polly hade givit mig en väldigt speciell gåva: Vetskapen om att jag inte var ensam och insikten att abort var något man kan tala om. Abort är vanligt. Enligt Guttmacher-institutet kommer en av tre kvinnor i USA genomgå en abort under sin livstid. Men under de senaste årtiondena har samtalet kring abort i USA bara handlat om abortmotstånd; "pro-liv", eller rätten till fri abort; "pro-val". Det är politiskt och polariserande. Men hur hett än debatten går kring abort, är det fortfarande ovanligt, både mellan kvinnor men även generellt, att vi talar med varandra om de aborter som vi genomgår. Det finns ett gap mellan det som händer i politiken och det som händer i verkliga livet. Och i det gapet pågår ett ställningskrig, "Är du med oss eller är du mot oss?" Men det handlar inte bara om abort. Det finns så många viktiga frågor som vi aldrig talar om. Att försöka ändra konflikten till att bli ett samtal har blivit min livsuppgift. Det finns två sätt att komma igång. Det första är att lyssna uppmärksamt. Och det andra är att själv berätta. För 15 år sedan var jag med och startade en organisation som heter Exhale för att börja lyssna på dem som genomgått en abort. Det första vi gjorde var att öppna en jourtelefon dit män och kvinnor kunde ringa för att få emotionellt stöd, utan att dömas eller mötas av politiska slagord. Tro det eller ej, något sådant hade inte funnits tidigare. Vi behövde en ny plattform där vi kunde samla alla erfarenheter från dem som ringde vår jourtelefon. Feministen som ångrade sin abort. Katoliken som var tacksam för sin. De personliga erfarenheter som inte passade in i mallarna. Vi tyckte inte det var rätt att kräva av kvinnor att välja sida. Vi ville visa att hela världen var på deras sida, när de gick igenom denna djupt personliga upplevelse. Så vi uppfann "pro-voice". Förutom abort, jobbar pro-voice intensivt med frågor som vi brottats med globalt i åratal. Frågor som immigration, religiös tolerans, våld mot kvinnor. Vi jobbar även med djupt personliga ämnen som kanske bara rör dig själv och din närmsta familj och vänner. Någon har en dödlig sjukdom, någons mamma har just dött, någon har ett barn med särskilda behov och de har ingen att prata med det om. Att lyssna och berätta är kännetecknen för pro-rösts verksamhet. Att lyssna och berätta. Det låter ganska trevligt. Det låter kanske lätt? Det kan alla göra. Det är inte lätt. Det är mycket svårt. Pro-voice är svårt eftersom vi talar om det alla strider om, eller det ingen vill prata om. Jag önskar att jag kunde säga att när du bestämt dig för att gå med i pro-voice kommer du få ögonblick när du når fram, och trädgårdar fulla med blommor, där lyssnandet och berättandet skapar härliga aha-ögonblick. Jag önskar att det skulle hållas en feministisk välkomstfest till din ära, att det finns ett bortglömt systerskap som står beredda att stötta när du åker på en smäll. Men det kan vara blottande och tröttande att berätta sina egna historier när det känns som om ingen bryr sig. Och om vi verkligen lyssnar på varandra kan vi få höra saker som tvingar oss att ändra uppfattning. Det finns inget perfekt tillfälle eller en perfekt plats att starta ett svårt samtal. Det tillfället finns inte då alla har samma uppfattning, tittar genom samma lins, eller har samma erfarenheter. Så, låt oss prata om att lyssna och hur man blir en god lyssnare. Det finns många bra sätt att vara en god lyssnare och här får ni några: Ställ bara öppna frågor. Du kan fråga dig själv eller någon du känner: "Hur mår du?" "Hur kändes det?" "Vad hoppas du på, nu?" Ett annat sätt att vara en bra lyssnare är att använda speglande språk. Om någon talar om sin egen erfarenhet, använd samma ord som den använder. Om någon talar om en abort och använder ordet "barn", så kan du använda ordet "barn". Om de säger "foster", så kan du säga "foster". Om någon beskriver sig själv som "queer" så kan du använda ordet "queer". Om någon ser ut som en han men säger hon, så är det är ok. Kalla den personen för hon. Om vi speglar språket som personen som berättar använder, så förmedlar vi att vi är intresserade av att förstå vem den är och vad den går igenom. Precis som vi hoppas att andra är intresserade av att lära känna oss. Jag kommer aldrig glömma den gång när jag var på ett Exhale-möte, och vi satt och lyssnade på en frivillig som fick en massa samtal från kristna kvinnor som pratade om Gud. En del av våra frivilliga är religiösa, men det var inte den här. I början kändes det lite obekvämt för henne att prata om Gud. Så hon bestämde sig för att bli bekväm med det. Hon ställde sig framför spegeln och sade ordet "Gud". "Gud". "Gud". "Gud". "Gud". "Gud". "Gud". Om och om igen tills det inte kändes konstigt att säga ordet längre. Att säga ordet "Gud" gjorde inte kvinnan till kristen, men det gjorde att hon blev mycket bättre på att lyssna på kristna kvinnor. Ett annat sätt att vara pro-voice är att berätta historier. En risk du tar när du berättar din historia för någon annan är att de under samma förutsättningar kanske skulle ta ett annat beslut. Om du berättar historien kring din abort, kanske hon hade behållit barnet under samma förutsättningar. Hon kanske hade adopterat bort det. Hon kanske hade berättat för föräldrarna och sin partner, eller kanske inte. Hon kanske känt lättnad och tillförsikt, fast du kände dig ledsen och förvirrad. Det är ok. Empati skapas i det ögonblick vi försöker tänka oss in i någon annans situation. Det betyder inte att vi nödvändigtvis kommer till samma slutsats. Det är inte samförstånd, eller enighet som pro-voice strävar efter. Det skapar en kultur och ett samhälle där man värderar det speciella och unika. Det värdesätter det som gör oss mänskliga, våra fel och brister. På detta sätt kan vi se på varandras olikheter med respekt istället för rädsla. Och det skapar den empati vi behöver för att sluta försöka såra varandra; stigma, skam, fördomar, diskriminering, förtryck. Pro-voice är smittsamt, och ju mer det utövas desto mer sprider det sig. Förra året blev jag gravid igen. Den här gången såg jag fram emot min sons födelse. Jag har aldrig fått frågan om hur jag mår så ofta som när jag var gravid. (Skratt) Och hur jag än svarade, vare sig jag mådde utmärkt och var exalterad, eller rädd och skärrad, så var det alltid någon som gav mig ett "det känner jag igen"-svar. Det var fantastiskt. Det var en välkommen, om än drastisk, skillnad mot det jag upplever när jag talar om de blandade känslor jag har inför min abort. Pro-voice handlar om riktiga berättelser om riktiga människor som spelar roll för hur abort och många andra politiserade och stigmatiserade frågor uppfattas och diskuteras. Allt från sexualitet och psykisk hälsa, till fattigdom och fängelsestraff. Det är sällan något är enbart svart eller vitt, rätt eller fel. Våra upplevelser kan befinna sig någonstans på skalan däremellan. Pro-voice fokuserar diskussionen på vad man upplever och det gör stöd och respekt möjligt för alla. Tack! (Applåder)