Hur man uppgraderar demokratin i internets tidsålder

Pia Mancini och hennes kollegor vill uppgradera demokratin både i Argentina och på andra platser. Genom sin mobila plattform med öppen källkod vill de få in medborgarna i lagstiftningsprocessen och föra fram kandidater som lyssnar på vad de säger.

Jag har en känsla av att vi är överens om

att vi går mot en ny modell

för staten och samhället.

Men vi är helt ovetande om vad det är

eller borde vara.

Det verkar som att vi behöver ha

ett samtal om demokrati

i denna tidsålder.

Tänk på det så här:

Vi är medborgare på 2000-talet
som gör vårt allra bästa

för att interagera med institutioner
utformade för 1800-talet

som bygger på informationsteknologi

från 1400-talet.

Låt oss ta en titt på några

kännetecken för detta system.

Först och främst är det utformat
för en informationsteknologi

som är över 500 år gammal.

Det bästa möjliga system

som skulle kunna utformas för det

är ett där ett fåtal fattar dagliga beslut

i flertalets namn.

Och flertalet får rösta en gång
med några års mellanrum.

För det andra, kostnaderna

för att delta i detta system är

ofattbart höga.

Du måste antingen ha
en hygglig mängd pengar

och inflytande, eller så
måste du ägna hela

ditt liv åt politik.

Du måste bli partimedlem

och långsamt arbeta dig upp i hierarkin

tills du kanske en dag
får sitta vid ett bord

där ett beslut fattas.

Och sist men inte minst,

systemets språk -

är oerhört kryptiskt.

Det är skapat av advokater, för advokater,

och ingen annan kan förstå.

Så det är ett system där vi kan

välja våra myndighetspersoner,

men vi har ingen aning om
hur dessa personer

kommer fram till sina beslut.

Så i en tid där
en ny informationsteknologi

låter oss delta globalt
i vilket samtal som helst,

är våra informationsmurar väldigt låga

och vi kan, mer än någonsin förut,

uttrycka vår vilja och våra farhågor.

Vårt politiska system är detsamma

sedan 200 år tillbaka

och förväntar sig att vi ska vara nöjda
med att bara vara passiva mottagare

av en monolog.

Så det är inte särskilt förvånande att

ett sådant system bara kan producera

två typer av resultat:

tystnad eller oväsen.

Tystnad i form av medborgare
som inte engagerar sig,

som inte vill vara delaktiga.

Det finns en klyscha
som jag verkligen, verkligen ogillar,

och det är tanken
att vi medborgare av naturen

är likgiltiga, att vi skyr engagemang.

Men, kan vi verkligen klandras

för att vi inte jublar
över möjligheten att ta oss

till stadens centrum mitt i

arbetsdagen för att fysiskt närvara

vid en offentlig utfrågning
som inte har någon påverkan alls?

Konflikter kommer att uppstå
mellan ett system

som inte längre representerar,
inte heller har någon förmåga till dialog,

och medborgare
som blivit allt mer vana vid

att representera sig själva.

Och så har vi oväsen:

Chile, Argentina, Brasilien, Mexiko,
Italien, Frankrike, Spanien, USA,

de är alla demokratier.

Deras medborgare har tillgång till

valurnorna, men de känner ändå behov,

behov av att gå ut på gatorna
för att bli hörda.

För mig känns det
som att 1700-talsmottot

som var grunden för skapandet

av våra moderna demokratier:
"Ingen beskattning utan representation"

nu kan uppdateras till
"Ingen representation utan konversation".

Vi vill ha vår plats vid bordet.

Rättmätigt så.

Men för att vara del av konversationen,

måste vi veta vad vi vill göra härnäst,

för politisk verksamhet är att kunna

gå från agitation

till konstruktion.

Min generation har varit otroligt bra på

att använda nya nätverk och teknologier

för att organisera protester,

protester som framgångsrikt har

fått upp frågor på dagordningen,

avveckla extremt skadlig lagstiftning,

och till och med störta
enväldiga regeringar.

Vi borde vara oerhört

stolta över detta.

Men vi måste också medge att vi

inte har varit bra på att använda

samma nätverk och teknologier

för att framgångsrikt uttala
ett alternativ till det vi ser,

nå konsensus och bygga
de allianser som behövs

för att få det att hända.

Så risken vi står inför

är att vi kan skapa enorma makt-tomrum

som snabbt kommer att fyllas

av inofficiella makthavare,
som militär eller väl motiverade

och redan organiserade grupper

som vanligtvis drar åt det extrema hållet.

Vår demokrati handlar inte

om att man bara röstar en gång

med några års mellanrum.

Men den är inte heller möjligheten
att samla miljoner på gatorna.

Så frågan jag vill lyfta här,

jag tror det är den viktigaste
frågan som vi behöver besvara,

är denna:

Om Internet är den nya tryckpressen,

vad är då demokrati i internets tidsålder?

Vilka institutioner vill vi bygga

för 2000-talets samhälle?

Jag har för övrigt inte svaret.

Jag tror inte någon har det.

Men jag tror verkligen att vi inte
har råd att ignorera frågan längre.

Så jag skulle vilja dela vår erfarenhet

och vad vi lärt oss hittills,

och förhoppningsvis ge mitt bidrag

till den här konversationen.

För två år sedan började vi,
med en grupp vänner från Argentina,

fundera över hur vi kan få
våra representanter,

våra folkvalda representanter,

att representera oss?

Marshall McLuhan sa en gång att politiker

löser dagens problem
med gårdagens verktyg.

Så frågan som motiverade oss var,

kan vi försöka lösa
några av dagens problem

med de verktyg vi använder
varje dag i våra liv?

Vårt första angreppssätt
var att utforma och utveckla

en programvara som heter DemocracyOS.

DemocracyOS är en webbapplikation
med öppen källkod

som utformats för att vara en brygga

mellan medborgare
och deras folkvalda representanter

för att göra det lättare för oss
att delta från våra vardagsliv.

Först av allt kan man bli informerad

så att varje nytt projekt
som introduceras i kongressen

omedelbart översätts och förklaras

på vardagligt språk på denna plattform.

Vi vet alla att sociala förändringar

inte kommer att komma bara på grund av

mer information,

utan av att man gör något med den.

Så bättre tillgång till information

bör leda till en konversation

om vad vi ska göra härnäst,

och DemocracyOS tillåter detta.

För vi tror att demokrati

inte bara handlar om att stapla

valmöjligheter ovanpå varandra,

utan att en hälsosam
och rejäl offentlig debatt

återigen borde bli
ett av dess grundvärden.

DemocracyOS handlar om
att övertyga och bli övertygad.

Det handlar om att nå konsensus

likväl som att hitta ett vettigt sätt

att kanalisera våra oenigheter.

Och slutligen kan man rösta

på hur man vill
att ens folkvalda representanter

ska rösta.

Känner man sig inte bekväm

med att rösta i en viss fråga,

så kan man delegera sin röst

till någon annan, vilket ger

ett dynamiskt och nytt socialt ledarskap.

Det blev plötsligt lätt för oss

att jämföra dessa resultat

med hur våra representanter

röstade i kongressen.

Men det blev också uppenbart

att tekniken inte skulle lösa problemet.

Det vi behövde göra var att hitta

aktörer som kunde

ta denna utspridda kunskap i samhället

och använda den för att fatta
bättre och mer rättvisa beslut.

Så vi sträckte ut en hand
till våra traditionella politiska partier

och erbjöd dem DemocracyOS.

Vi sa, "Kolla, här har ni en plattform
som ni kan använda för att skapa en

tvåvägskonversation med era valkretsar."

Och ja, vi misslyckades.

Vi misslyckades stort.

Vi skickades ut för att leka
som småbarn.

Bland mycket annat kallades vi naiva.

Och jag ska vara ärlig:
I efterhand tror jag vi var det.

För utmaningarna
som vi möter, de är inte

teknologiska, de är kulturella.

Politiska partier var aldrig villiga

att ändra sitt sätt att fatta beslut.

Så det blev plötsligt uppenbart

att om vi ville gå vidare
med den här idén,

fick vi göra det själva.

Så vi tog ett språng ut i det okända,

och i augusti förra året startade vi

vårt eget politiska parti,

El Partido de la Red,

eller Net Party, i Buenos Aires.

Som ett ännu större språng,

kandiderade vi i valet
i oktober förra året

med den här idén:

Om vi vill ha en plats i kongressen,

kommer vår kandidat,
våra representanter

alltid att rösta i enlighet med

vad medborgarna bestämmer
i DemocracyOS.

I varje fråga som lyftes

i kongressen, skulle vi rösta

i enlighet med vad medborgarna
på en digital plattform bestämde.

Det var vårt sätt att hacka
det politiska systemet.

Vi förstod att om vi ville

vara en del av konversationen,

ha en plats vid bordet,

behövde vi vara legitima intressenter,

och det enda sättet att nå dit
är att spela enligt reglerna.

Men vi hackade det på så vis

att vi radikalt förändrade sättet
på vilket ett politiskt parti

fattar sina beslut.

För första gången
fattade vi våra beslut

tillsammans med de som vi

direkt påverkade med besluten.

Det var ett väldigt djärvt drag
av ett två månader gammalt parti

i Buenos Aires.

Men det fick uppmärksamhet.

Vi fick 22 000 röster,
det är 1,2% av rösterna,

och vi kom tvåa i det lokala valet.

Så även om det inte
var tillräckligt för att få

en plats i kongressen,
var det tillräckligt

för att vi skulle bli en del
av konversationen,

så mycket att nästa månad

startar kongressen, som institution,

för första gången i Argentinas historia,

ett DemocracyOS för att diskutera

tre förslag till lagstiftning
med medborgarna:

två om stadstransporter och

ett om användning av offentliga platser.

Våra folkvalda representanter
säger förstås inte

"Ja, vi ska rösta

i enlighet med vad medborgarna bestämmer,"

men de är beredda att försöka.

De är beredda att öppna upp
ett nytt utrymme

för medborgarengagemang
och förhoppningsvis

kommer de vara beredda
på att lyssna också.

Vårt politiska system kan förändras,

inte genom att undergrävas
eller förstöras,

men genom att koppla om det
med de verktyg som

internet ger oss nu.

Men en verklig utmaning
är att hitta, att utforma,

att skapa, att stärka
de där förenarna

som har möjlighet att
lansera idéer, att förändra

oväsen och tystnad till ljud

och slutligen föra våra demokratier

in i 2000-talet.

Jag säger inte att det är enkelt.

Men enligt våra erfarenheter
så har vi faktiskt en chans

att få det att fungera.

Och i mitt hjärta är det absolut

värt att testa.

Tack.

(Applåder)

Tack.