Jag har en känsla av att vi är överens om att vi går mot en ny modell för staten och samhället. Men vi är helt ovetande om vad det är eller borde vara. Det verkar som att vi behöver ha ett samtal om demokrati i denna tidsålder. Tänk på det så här: Vi är medborgare på 2000-talet som gör vårt allra bästa för att interagera med institutioner utformade för 1800-talet som bygger på informationsteknologi från 1400-talet. Låt oss ta en titt på några kännetecken för detta system. Först och främst är det utformat för en informationsteknologi som är över 500 år gammal. Det bästa möjliga system som skulle kunna utformas för det är ett där ett fåtal fattar dagliga beslut i flertalets namn. Och flertalet får rösta en gång med några års mellanrum. För det andra, kostnaderna för att delta i detta system är ofattbart höga. Du måste antingen ha en hygglig mängd pengar och inflytande, eller så måste du ägna hela ditt liv åt politik. Du måste bli partimedlem och långsamt arbeta dig upp i hierarkin tills du kanske en dag får sitta vid ett bord där ett beslut fattas. Och sist men inte minst, systemets språk - är oerhört kryptiskt. Det är skapat av advokater, för advokater, och ingen annan kan förstå. Så det är ett system där vi kan välja våra myndighetspersoner, men vi har ingen aning om hur dessa personer kommer fram till sina beslut. Så i en tid där en ny informationsteknologi låter oss delta globalt i vilket samtal som helst, är våra informationsmurar väldigt låga och vi kan, mer än någonsin förut, uttrycka vår vilja och våra farhågor. Vårt politiska system är detsamma sedan 200 år tillbaka och förväntar sig att vi ska vara nöjda med att bara vara passiva mottagare av en monolog. Så det är inte särskilt förvånande att ett sådant system bara kan producera två typer av resultat: tystnad eller oväsen. Tystnad i form av medborgare som inte engagerar sig, som inte vill vara delaktiga. Det finns en klyscha som jag verkligen, verkligen ogillar, och det är tanken att vi medborgare av naturen är likgiltiga, att vi skyr engagemang. Men, kan vi verkligen klandras för att vi inte jublar över möjligheten att ta oss till stadens centrum mitt i arbetsdagen för att fysiskt närvara vid en offentlig utfrågning som inte har någon påverkan alls? Konflikter kommer att uppstå mellan ett system som inte längre representerar, inte heller har någon förmåga till dialog, och medborgare som blivit allt mer vana vid att representera sig själva. Och så har vi oväsen: Chile, Argentina, Brasilien, Mexiko, Italien, Frankrike, Spanien, USA, de är alla demokratier. Deras medborgare har tillgång till valurnorna, men de känner ändå behov, behov av att gå ut på gatorna för att bli hörda. För mig känns det som att 1700-talsmottot som var grunden för skapandet av våra moderna demokratier: "Ingen beskattning utan representation" nu kan uppdateras till "Ingen representation utan konversation". Vi vill ha vår plats vid bordet. Rättmätigt så. Men för att vara del av konversationen, måste vi veta vad vi vill göra härnäst, för politisk verksamhet är att kunna gå från agitation till konstruktion. Min generation har varit otroligt bra på att använda nya nätverk och teknologier för att organisera protester, protester som framgångsrikt har fått upp frågor på dagordningen, avveckla extremt skadlig lagstiftning, och till och med störta enväldiga regeringar. Vi borde vara oerhört stolta över detta. Men vi måste också medge att vi inte har varit bra på att använda samma nätverk och teknologier för att framgångsrikt uttala ett alternativ till det vi ser, nå konsensus och bygga de allianser som behövs för att få det att hända. Så risken vi står inför är att vi kan skapa enorma makt-tomrum som snabbt kommer att fyllas av inofficiella makthavare, som militär eller väl motiverade och redan organiserade grupper som vanligtvis drar åt det extrema hållet. Vår demokrati handlar inte om att man bara röstar en gång med några års mellanrum. Men den är inte heller möjligheten att samla miljoner på gatorna. Så frågan jag vill lyfta här, jag tror det är den viktigaste frågan som vi behöver besvara, är denna: Om Internet är den nya tryckpressen, vad är då demokrati i internets tidsålder? Vilka institutioner vill vi bygga för 2000-talets samhälle? Jag har för övrigt inte svaret. Jag tror inte någon har det. Men jag tror verkligen att vi inte har råd att ignorera frågan längre. Så jag skulle vilja dela vår erfarenhet och vad vi lärt oss hittills, och förhoppningsvis ge mitt bidrag till den här konversationen. För två år sedan började vi, med en grupp vänner från Argentina, fundera över hur vi kan få våra representanter, våra folkvalda representanter, att representera oss? Marshall McLuhan sa en gång att politiker löser dagens problem med gårdagens verktyg. Så frågan som motiverade oss var, kan vi försöka lösa några av dagens problem med de verktyg vi använder varje dag i våra liv? Vårt första angreppssätt var att utforma och utveckla en programvara som heter DemocracyOS. DemocracyOS är en webbapplikation med öppen källkod som utformats för att vara en brygga mellan medborgare och deras folkvalda representanter för att göra det lättare för oss att delta från våra vardagsliv. Först av allt kan man bli informerad så att varje nytt projekt som introduceras i kongressen omedelbart översätts och förklaras på vardagligt språk på denna plattform. Vi vet alla att sociala förändringar inte kommer att komma bara på grund av mer information, utan av att man gör något med den. Så bättre tillgång till information bör leda till en konversation om vad vi ska göra härnäst, och DemocracyOS tillåter detta. För vi tror att demokrati inte bara handlar om att stapla valmöjligheter ovanpå varandra, utan att en hälsosam och rejäl offentlig debatt återigen borde bli ett av dess grundvärden. DemocracyOS handlar om att övertyga och bli övertygad. Det handlar om att nå konsensus likväl som att hitta ett vettigt sätt att kanalisera våra oenigheter. Och slutligen kan man rösta på hur man vill att ens folkvalda representanter ska rösta. Känner man sig inte bekväm med att rösta i en viss fråga, så kan man delegera sin röst till någon annan, vilket ger ett dynamiskt och nytt socialt ledarskap. Det blev plötsligt lätt för oss att jämföra dessa resultat med hur våra representanter röstade i kongressen. Men det blev också uppenbart att tekniken inte skulle lösa problemet. Det vi behövde göra var att hitta aktörer som kunde ta denna utspridda kunskap i samhället och använda den för att fatta bättre och mer rättvisa beslut. Så vi sträckte ut en hand till våra traditionella politiska partier och erbjöd dem DemocracyOS. Vi sa, "Kolla, här har ni en plattform som ni kan använda för att skapa en tvåvägskonversation med era valkretsar." Och ja, vi misslyckades. Vi misslyckades stort. Vi skickades ut för att leka som småbarn. Bland mycket annat kallades vi naiva. Och jag ska vara ärlig: I efterhand tror jag vi var det. För utmaningarna som vi möter, de är inte teknologiska, de är kulturella. Politiska partier var aldrig villiga att ändra sitt sätt att fatta beslut. Så det blev plötsligt uppenbart att om vi ville gå vidare med den här idén, fick vi göra det själva. Så vi tog ett språng ut i det okända, och i augusti förra året startade vi vårt eget politiska parti, El Partido de la Red, eller Net Party, i Buenos Aires. Som ett ännu större språng, kandiderade vi i valet i oktober förra året med den här idén: Om vi vill ha en plats i kongressen, kommer vår kandidat, våra representanter alltid att rösta i enlighet med vad medborgarna bestämmer i DemocracyOS. I varje fråga som lyftes i kongressen, skulle vi rösta i enlighet med vad medborgarna på en digital plattform bestämde. Det var vårt sätt att hacka det politiska systemet. Vi förstod att om vi ville vara en del av konversationen, ha en plats vid bordet, behövde vi vara legitima intressenter, och det enda sättet att nå dit är att spela enligt reglerna. Men vi hackade det på så vis att vi radikalt förändrade sättet på vilket ett politiskt parti fattar sina beslut. För första gången fattade vi våra beslut tillsammans med de som vi direkt påverkade med besluten. Det var ett väldigt djärvt drag av ett två månader gammalt parti i Buenos Aires. Men det fick uppmärksamhet. Vi fick 22 000 röster, det är 1,2% av rösterna, och vi kom tvåa i det lokala valet. Så även om det inte var tillräckligt för att få en plats i kongressen, var det tillräckligt för att vi skulle bli en del av konversationen, så mycket att nästa månad startar kongressen, som institution, för första gången i Argentinas historia, ett DemocracyOS för att diskutera tre förslag till lagstiftning med medborgarna: två om stadstransporter och ett om användning av offentliga platser. Våra folkvalda representanter säger förstås inte "Ja, vi ska rösta i enlighet med vad medborgarna bestämmer," men de är beredda att försöka. De är beredda att öppna upp ett nytt utrymme för medborgarengagemang och förhoppningsvis kommer de vara beredda på att lyssna också. Vårt politiska system kan förändras, inte genom att undergrävas eller förstöras, men genom att koppla om det med de verktyg som internet ger oss nu. Men en verklig utmaning är att hitta, att utforma, att skapa, att stärka de där förenarna som har möjlighet att lansera idéer, att förändra oväsen och tystnad till ljud och slutligen föra våra demokratier in i 2000-talet. Jag säger inte att det är enkelt. Men enligt våra erfarenheter så har vi faktiskt en chans att få det att fungera. Och i mitt hjärta är det absolut värt att testa. Tack. (Applåder) Tack.