Varför vi måste föreställa oss olika versioner av framtiden

Anab Jain förverkligar framtiden, genomför experiment där människor kan vidröra, se och förnimma möjligheterna med den värld vi bygger. Vill vi ha en värld där t.ex. smarta maskiner patrullerar våra gator, eller där vårt genetiska arv bestämmer vår sjukvård? Jains projekt visar varför det är viktigt att kämpa för den värld vi vill ha. Ta en titt på några möjliga framtider i detta ögonöppnande föredrag.

Mitt jobb är att besöka framtiden.

Inte bara en framtid

utan olika versioner av framtiden.

Jag hämtar med mig bevis från dem
så att du kan uppleva dem idag.

Jag är något av en framtidens arkeolog.

Under åren har jag
hämtat med mig saker

som en ny art av syntetiskt framtagna bin,

en bok med namnet "Pets as Protein",

en maskin som kan göra dig rik
genom att sälja dina genetiska data,

en sockerdriven lampa

och en dator som odlar mat.

Okej, jag reser väl inte på riktigt
till framtiden - ännu.

Men min man Jon och jag
tillbringar mycket tid med

att tänka på och bygga upp olika
framtidsvisioner i vår studio.

Vi söker konstant svaga signaler,

dessa frön av framtida möjligheter.

Sedan följer vi dessa möjligheter
ut i framtiden och ställer frågan:

Hur skulle det kännas
att leva i den här framtiden?

Vad skulle vi se, höra
eller till och med andas?

Vi genomför experiment,
bygger prototyper, tar fram objekt,

förverkligar delar av dessa framtider

för att göra dem konkreta och påtagliga

så att du verkligen
kan känna inverkan

av dessa framtida möjligheter, här och nu.

Mitt jobb är inte att förutspå framtiden.

Det är att bygga verktyg,

verktyg som kan koppla samman
vår nutid och våra framtida jag

så att vi blir aktiva deltagare
i skapandet av den framtid vi vill ha;

en framtid som fungerar för alla.

Så hur ser vårt arbete ut?

Nyligen jobbade vi på ett projekt
med namnet Drone Aviary

där vi ville utforska

hur det skulle vara att leva
med drönare i våra städer.

Drönare som kan se saker vi inte kan se,

åka till ställen vi inte kan ta oss

och som gör det allt mer självständigt.

För att förstå tekniken

måste vi själva bygga drönarna.

Så vi byggde flera olika drönare
i vår studio.

Vi gav dem namn, funktioner
och sedan flög vi dem -

men inte utan motgångar.

Delar lossnade,

GPS-signaler avbröts

och drönare kraschade.

Men bara genom dessa experiment

kunde vi konstruera en mycket
konkret och empirisk del

av en möjlig framtid.

Låt oss nu besöka denna framtid.

Föreställ er att vi lever i en stad
med drönare som denna.

Vi kallar den Nattväktaren.

Den patrullerar på gatorna, och kan ses
om kvällarna och nätterna.

Först irriterade sig många av oss
på dess låga, monotona hummande.

Men snart, som med mycket annat,
blev vi vana vid det.

Tänk om du kunde se världen
genom dess ögon?

Märk hur den konstant registrerar
alla invånare i grannskapet;

den registrerar barnen som spelar
fotboll på det bollfria området

och markerar dem som lagstadgade otyg.

(Skratt)

Och se hur den skingrar
gruppen av tonåringar

med hot om ett autonomt
utfärdat domstolsföreläggande.

Så har vi den här enorma
flytande skivan som heter Madison.

Dess bländande närvaro är så stark

att jag inte kan dra min blick från den.

Men det känns som
att varje gång jag ser den,

vet den lite mer om mig,

att den visar dessa
Brianair-reklamer åt mig

som om den visste om
semesterresan jag planerar.

Jag vet inte om det är en aning roande

eller väldigt påträngande.

Tillbaka till nutiden.

Vi lärde oss mycket av den här framtiden.

Inte bara om hur dessa maskiner fungerar,

men hur det skulle vara
att leva tillsammans med dem.

Även om drönare
likt Madison och Nattväktaren,

i dessa former,

inte är verklighet ännu,

finns de flesta delarna av
en drönarframtid redan i vår vardag idag.

Till exempel,

igenkänningssystem för ansikten
finns överallt -

i våra telefoner,
till och med i våra termostater

och i kameror på stan.

De registrerar allt vi gör,

från att snegla på en reklam
till att delta i en demonstration.

Systemen finns här

och ofta förstår vi inte hur de fungerar

och vilka följder de kan få.

Och vi ser detta överallt:

Svårigheten i att föreställa sig

hur följderna av våra handlingar idag
påverkar vår framtid.

2016 hade vi en folkomröstning
i Storbritannien, där jag bor,

där folket skulle rösta för eller emot

Storbritanniens utträde ur EU,

i folkmun kallad "Brexit".

Snart efter att resultaten klarnat

myntades ordet "Bregret"

(Skratt)

som beskrev folk som röstat
för Brexit som en protest,

utan att de övervägt de möjliga följderna.

Detta glapp är tydligt
i många väldigt enkla saker.

Låt oss säga att du går ut på en drink.

Sedan bestämmer du dig
för att ta ett par till.

Du vet att du kommer att
må dåligt nästa morgon,

men du kontrar det med:

"Mitt framtida jag får ta hand om det."

Men som vi inser följande morgon,

ditt framtida "du" är du.

När jag växte upp i Indien
på 70-80-talet

fanns en allmän känsla

av att framtiden både skulle
och kunde planeras.

Mina föräldrar var tvungna att planera
några av de enklaste sakerna.

När de ville installera en telefon i huset

måste de beställa den och sedan vänta -

vänta i nästan fem år
innan den till slut installerades.

(Skratt)

Och om de ville ringa sina föräldrar
som bodde i en annan stad

var de tvungna att beställa ett rikssamtal

och sedan vänta i timmar eller dagar.

Plötsligt kunde telefonen ringa
klockan två på morgonen,

och vi sprang upp från sängarna
och samlades kring telefonen,

skrikande in i den, för att
diskutera våra liv

mitt på natten.

I dagens värld känns det ibland
som om allt sker för snabbt.

Så snabbt att det kan vara svårt för oss

att skapa en bild
av vår plats i historien.

Det leder till en överväldigande känsla
av osäkerhet och ångest,

och därför bara låter vi
framtiden hända oss.

Vi får inte kontakt med framtida "jag".

Våra framtida "jag" är främlingar

och framtiden är ett främmande land.

Men det är den inte;

den utvecklas rakt framför oss,

skapad av våra handlingar idag.

Vi är framtiden

och därför är det viktigare
än någonsin förut

att vi kämpar för den framtid
vi verkligen vill ha.

I vårt arbete har vi lärt oss

att det bästa sättet
att genomföra förändringar

är att låta människor direkt, konkret
och emotionellt uppleva

framtida följder av sina handlingar idag.

Tidigare i år bjöd Förenta Arabemiraternas
regering in oss för att hjälpa dem

att utforma landets energistrategi

fram till år 2050.

Med hjälp av regeringens
ekonometriska data

skapade vi en stor stadsmodell
och visualiserade olika framtider i den.

Medan jag inspirerat höll på
att guida en grupp statstjänstemän

och delegater från energibolag
genom en av våra hållbara framtider

i vår modell,

sade en av deltagarna till mig:

"Jag kan inte föreställa mig en framtid
där folk slutat köra bil

och börjat använda kollektivtrafik."

Han fortsatte:

"Jag kan inte be min son
att sluta köra sin bil."

Men vi var beredda på sådana reaktioner.

Tillsammans med kemister
i min hemstad i Indien

hade vi tagit fram ungefärliga prover

på luftkvaliteten år 2030
om vi fortsätter leva som nu.

Därför tog jag gruppen
till den här maskinen

som släpper ut ångor
från de där luftproverna.

Ett andetag

av den otäckt förorenade luften från 2030

övertygade deltagarna på ett sätt
som inga siffror kan göra.

Detta är inte framtiden
du vill att dina barn ärver.

Följande dag kom regeringen ut
med en stor kungörelse.

De skulle investera miljarder dollar
i förnybar energi.

Vi vet inte hur stor roll
våra framtidsmodeller spelade i beslutet,

men vi vet att de ändrade
sin energipolitik för att

mildra ett sådant scenario.

Medan något som luft från framtiden
är väldigt effektivt och påtagligt

är sambandet mellan nutiden
och framtida följder

inte alltid så linjärt.

Även om teknik utvecklas
med utopiska ideal,

påverkas den av makter
oberoende av uppfinnaren

från stunden den lämnar laboratoriet
och kommer ut i världen.

För ett visst projekt
undersökte vi medicinsk genomik,

tekniken för att samla in
och använda människors genetiska data

för att ta fram skräddarsydd medicin.

Vi ställde frågan:

Vilka är de oavsiktliga följderna
av att koppla samman vår genetik

med sjukvård?

För att utforska frågan vidare

byggde vi upp ett fiktivt åtal

och förverkligade det
genom 31 noggrant påhittade bevis.

Vi byggde en olaglig genetikklinik,

en gör-det-själv koldioxidkuvös,

och köpte även frusna möss på eBay.

Låt oss nu gå till framtiden,
där åtalet behandlas i rätten,

och träffa den svarande, Arnold Mann.

Arnold åtalas

av ett globalt bioteknikbolag,
Dynamic Genetics,

eftersom de har bevis på att

Arnold olagligt injicerat bolagets
patenterade genetiska material

i sin egen kropp.

Hur lyckades Arnold göra detta?

Allting började med att

Arnold ombads att lämna
ett salivprov i denna salivkopp

till NHI -

Storbritanniens sjukförsäkringsmyndighet.

När Arnold fick sin sjukförsäkringsräkning

blev han chockerad och rädd

eftersom hans premier hade blivit skyhöga,

något varken han
eller hans familj hade råd med.

Statens algoritm hade skannat
hans genetiska data

och funnit en risk
för kronisk sjukdom i hans DNA.

Därför var Arnold tvungen att börja betala
de möjliga kostnaderna

för den framtida sjukdomen,

den potentiella framtida
sjukdomen från idag.

I den stunden av panik

tog sig Arnold genom staden

till denna skumma, olagliga klinik
för att få behandling -

en behandling som skulle ändra hans DNA

så att algoritmen inte längre
skulle se honom som en risk

och hans sjukvårdspremier
skulle sjunka igen.

Men Arnold åkte fast.

Och rättegången mellan Dynamic Genetics

och Mann inleddes.

Det viktiga i att förverkliga

en sådan framtid var att människorna
faktiskt kunde vidröra,

se och känna dess potential,

eftersom ett sådant direkt och nära möte
provocerar människor

att ställa de rätta frågorna,

till exempel:

Vilka är konsekvenserna
av att leva i en värld

där jag bedöms utifrån min genetik?

Eller: vem kan yrka på äganderätt
till min genetiska data

och vad kan de göra med den?

Om det här känns
ens lite overkligt eller långsökt

så håller ett lagförslag som få vet om
på att ta sig igenom USA:s kongress.

Den går under namnet HR 1313,
Preserving Employee Wellness Programs Act.

Motionen föreslås förbättra Genetic
Information Nondiscrimination Act-lagen,

känd i folkmun som GINA,

och skulle för första gången
tillåta arbetsgivare att ställa frågor

till arbetstagare

om familjesjukdomar och genetisk data.

De som vägrar svara
kan räkna med höga straff.

I de arbeten jag talat om hittills,

allt från drönare till genetiska brott,

handlar det om oroväckande framtider

som vi försöker undvika
med hjälp av dessa berättelser.

Men vad händer med det oundvikliga?

Framtiden ser verkligen dyster ut

till exempel med klimatförändringen.

Så det vi vill göra är
att förbereda oss för den framtiden

genom att utveckla verktyg och attityder
som kan ge oss hopp -

hopp som kan leda till handling.

För tillfället genomför vi
ett experiment i vår studio.

Det är under arbete.

Baserat på klimatdatamodeller

utforskar vi en framtid

där västvärlden övergått
från överflöd till knapphet.

Vi föreställer oss en framtidsstad
med återkommande översvämningar,

perioder med nästan ingen mat i affärerna,

ekonomisk instabilitet

och avbrutna logistikkedjor.

Vad kan vi göra för att inte bara överleva
utan också blomstra i en sådan värld?

Hurdan mat kan vi äta?

För att verkligen förstå dessa frågor

bygger vi detta rum i en lägenhet
i London från år 2050.

Det är som en tidskapsel
som vi hämtat från framtiden.

Vi tog bort allt det överflödiga.

Allt det vi gärna fyller våra hem med,

som plattskärms-TV,

nätkopplade kylskåp

och handgjord inredning

måste bort.

Istället bygger vi matdatorer gjorda av

övergivna, bärgade och återvunna material,

alltså blir dagens avfall
morgondagens middag.

Till exempel:

Vi blev just färdiga med vår första
helautomatiserade fogponiska maskin.

Den utnyttjar fogponisk teknik,
alltså dimma som näring,

inte ens vatten eller jord,

för att snabbt odla växter.

För tillfället

har vi lyckats odla tomater.

Men vi behöver mer mat än vi kan odla
i ett litet rum som detta.

Vilken annan mat kan vi hitta i staden?

Insekter? Duvor? Rävar?

Tidigare har vi ju hämtat
luft från framtiden.

Den här gången hämtar vi
ett helt rum från framtiden,

ett rum fullt av hopp, verktyg
och strategier

för att utveckla positiva handlingar
under fientliga förhållanden.

Genom att tillbringa tid i rummet,

ett rum som kunde vara vårt framtida hem,

blir klimatförändringens
och matbristens följder

mycket mer omedelbara och påtagliga.

Det vi lärt oss av liknande experiment

och vårt arbete
samt folk vi jobbat med,

är att vi genom konkreta upplevelser

kan bygga en bro över gapet
mellan vår nutid och framtid.

Genom att ställa oss
i olika möjliga framtider,

genom att öppet och fördomsfritt

ta emot osäkerheten
och obehaget som kan medfölja,

får vi tillfälle att föreställa
oss nya möjligheter.

Vi kan hitta optimistiska framtider;

vi kan hitta vägar framåt;

vi kan gå från hopp till handling.

Det innebär att vi har möjligheten
att ändra kursen,

en möjlighet att bli hörda,

en möjlighet att bli en del
av den framtid vi vill ha.

Andra världar är möjliga.

Tack.

(Applåder)