Varför du tror att du har rätt, även om du har fel

Perspektivet gör hela skillnaden, speciellt när det handlar om att ta reda på vad man tror på. Är du den soldat, som är redo att försvara din åsikt till varje pris, eller en spejare, som drivs av nyfikenhet? Julia Galef undersöker vad som ligger bakom de både synsätten och hur de färgar sättet som vi tolkar information, sammanvävt med en intresseväckande historielektion från 1800-talets Frankrike. Galet undrar vad du gör när dina mest etablerade åsikter ifrågasätts: "Vill du försvara dina egna åsikter eller vill du se världen så klart du någonsin kan?"

Jag vill att du ska tänka dig

att du är en soldat mitt i stridens hetta.

Du kanske är en romersk fotsoldat
eller en medeltida bågskytt

eller kanske en zulukrigare.

Oavsett tid eller var du befinner dig
finns det några saker som är konstanta.

Din adrenalinnivå är förhöjd,

och dina handlingar
utgår från djupt inrotade reflexer,

reflexer som kommer från ett behov av
att skydda dig själv och din sida

och att besegra fienden.

Och nu vill jag att du ska tänka dig
i en mycket annorlunda roll,

som en spejare.

Spejarens jobb är inte
att attackera eller försvara.

Spejarens jobb är att förstå.

Spejaren är den som går ut,

kartlägger terrängen
och identifierar potentiella hinder.

Och spejaren kanske hoppas på
att hitta en bro

på en lämplig plats över en flod.

Men mest av allt vill spejaren veta
vad som faktiskt finns där,

så exakt som möjligt.

Och i en verklig armé är både soldaten
och spejaren nödvändiga.

Men man kan också tänka på
båda dessa roller som attityder,

en metafor för hur vi alla
behandlar information och idéer

i våra vardagsliv.

Vad jag tänker argumentera för idag
är att ha bra omdöme,

göra korrekta förutsägelser,
fatta bra beslut

till stor del handlar om
vilken mental attityd man har.

För att illustrera
dessa mentala attityder i praktiken

vill jag ta med er
till 1800-talets Frankrike,

där det här helt vanliga papperet

orsakade en av de största
politiska skandalerna i historien.

Det upptäcktes 1894
av officerare i den franska armén.

Det var sönderrivet
och låg i en papperskorg,

men när de satte ihop det igen

upptäckte de att någon bland dem

hade sålt militärhemligheter
till Tyskland.

Så de startade en stor undersökning

och deras misstankar
drogs snabbt till den här mannen,

Alfred Dreyfus.

Han hade en gedigen karriär,

inga felsteg bakom sig,
inget motiv som de kunde se.

Men Dreyfus var den enda judiska officeren
med den rangen i armén,

och tyvärr var den franska armén
vid den här tiden starkt antisemitisk.

De jämförde Dreyfus handstil
med den på anteckningen

och drog slutsatsen att de stämde överens,

även om professionella handstilsexperter
utanför det militära

var mycket mindre övertygade om likheten,

men strunt i det.

De sökte igenom Dreyfus lägenhet

och letade efter tecken på spionage.

De gick igenom hans papper
men de hittade ingenting.

Det gjorde dem bara mer övertygade om
att Dreyfus inte bara var skyldig,

utan lömsk också, eftersom han
tydligen hade gömt alla bevis

innan de hade lyckats komma över dem.

Sedan tittade de igenom
hans personliga historia

för att hitta belastande detaljer.

De pratade med hans lärare,

de fick reda på att han
hade läst främmande språk i skolan

vilket tydligt visade en önskan
att konspirera med främmande makter

senare i livet.

Hans lärare sa att Dreyfus
var känd för att ha ett gott minne,

vilket också var väldigt misstänkt.

För en spion måste ju
kunna komma ihåg en massa saker.

Så fallet gick till domstol,
och Dreyfus förklarades skyldig.

Efteråt tog de ut honom på torget

och slet av hans gradbeteckning
från uniformen på ett rituellt sätt

och bröt av hans svärd mitt itu.

Det här kallades Dreyfus degradering.

Och de dömde honom till livstids fängelse

på den lämpligen benämnda Djävulsön,

vilket är en karg bergsö
utanför Sydamerika.

Han hamnade där,
och tillbringade sina dagar ensam,

och skrev brev efter brev
till den franska regeringen

där han bad dem ompröva hans fall
för att kunna se att han var oskyldig.

Men på det stora hela
hade Frankrike lagt ärendet bakom sig.

En sak som har intresserat mig
med Dreyfusaffären

är varför officerarna var så övertygade

om att Dreyfus var skyldig.

Man kan till och med tro
att de satte dit honom,

att de medvetet
gillrade en fälla åt honom.

Men historiker tror inte
att det gick till så.

Så vitt vi kan se

trodde officerarna
att bevisen mot Dreyfus var starka.

Det får en att tänka:

Vad säger det om det mänskliga psyket

att vi kan tycka att så svaga bevis

är tillräckligt övertygande
för att fälla en man?

Det handlar om något som forskare
brukar kalla "motivated reasoning".

Det är ett fenomen
där våra omedvetna motiv,

våra önskningar och rädslor

påverkar hur vi tolkar information.

Viss information, vissa idéer
känns som våra allierade.

Vi vill att de ska vinna.
Vi vill försvara dem.

Och annan information
eller idéer är fienden,

och vi vill krossa dem.

Det är därför
jag kallar "motivated reasoning"

för "soldatattityd".

Förmodligen har ingen av er anklagat

en fransk-judisk officer för högförräderi,

antar jag,

men kanske har du följt sport
eller politik, så du kanske har märkt

att när domaren dömer
att ditt lag har begått en foul,

till exempel,

så är du mycket motiverad
att hitta skäl till varför han har fel.

Men om han dömer en foul
mot det andra laget – fantastiskt!

Det var ett bra beslut,
vi tänker inte mer på det.

Eller kanske har du läst
en artikel eller studie

som undersökte ett kontroversiell ämne,

som dödsstraff.

Och som forskare har visat är det så
att om du stöder dödsstraff

och studien visar
att det inte är effektivt,

är du mycket motiverad
att hitta alla anledningar

till att studien var dåligt utformad.

Men om den visar
att dödsstraff fungerar,

då är det en bra studie.

Och vice versa: om du inte
stöder dödsstraff, samma sak.

Vårt omdöme är starkt påverkat
utan att vi vet om det,

av den sida som vi vill ska vinna.

Så här är det överallt.

Det styr hur vi tänker
på vår hälsa, våra relationer,

hur vi bestämmer vad vi ska rösta på,

vad vi tycker är rättvist eller etiskt.

Det som skrämmer mig mest
med motivated reasoning

eller soldatattityden

är hur omedveten den är.

Vi kan tycka

att vi är objektiva och rättrådiga

och ändå råka förstöra livet
för en oskyldig person.

Lyckligtvis slutar inte
Dreyfus historia där.

Det här är överste Piquart.

Han var också högt rankad officer
i den franska armén,

och som de flesta
antog han att Dreyfus var skyldig.

Som de flesta i armén var han
i alla fall måttligt antisemitisk.

Men vid en viss tidpunkt
började Picquart att misstänka:

"Tänk om vi alla hade fel om Dreyfus?"

Det som hände var
att han hade hittat bevis för

att spionaget för Tyskland hade fortsatt

även efter att Dreyfus
hade hamnat i fängelse.

Och han hade också upptäckt
att en annan officer i armén

hade en handstil
som var exakt lika anteckningen,

mycket mer lika än Dreyfus handstil.

Han tog upp dessa upptäckter
med sina överordnade

men till hans förfäran
brydde de sig antingen inte om det

eller angav krångliga skäl
för att förklara vad han hittat

som "Allt du har visat, Picquart,
är att det finns en annan spion

som lärde sig att härma Dreyfus handstil

och han tog över spionerandet
efter att Dreyfus försvunnit.

Men Dreyfus är fortfarande skyldig."

Till slut lyckades Picquart
få Dreyfus friad.

Men det tog honom 10 år,

och under en del av den tiden
satt han själv i fängelse

för att ha varit illojal mot armén.

Många människor tycker inte
att Picquart är någon hjälte

eftersom han var antisemit,
och jag håller jag om att det inte är bra.

För mig personligen är det faktum
att Piquart var antisemit

något som faktiskt gör hans handlingar
ännu mer beundransvärda,

för han hade samma fördomar,
samma anledningar att vara partisk

som sina officerskollegor

men hans motivation att hitta sanningen
och upprätthålla den vann över det.

Så för mig

är Picquart ett praktexamplar
av vad jag kallar "spejarattityd".

Det är driften att inte låta en idé vinna
och en annan förlora, utan bara

att se vad som faktiskt finns där

så ärligt och exakt som man kan,

även om det inte är vackert,
bekvämt eller behagligt.

Den här attityden är
vad jag brinner för personligen.

Jag har tillbringat de senaste åren
med att undersöka och försöka ta reda på

vad som skapar en spejarattityd.

Varför kan vissa människor,
iallafall ibland

se igenom sina egna fördomar,
färgade åsikter och motiv

och bara försöka se på fakta och bevis

så objektivt de kan?

Svaret handlar om känslor.

Precis som soldatattityden
är baserad på känslor,

som misstänksamhet eller stamtänkande,

är spejarattityden också det.

Den är bara baserad på andra känslor.

Spejare är till exempel nyfikna.

De säger oftare att de mår bra

av att lära sig nya saker

eller är sugna på att lösa problem.

De blir oftare intresserade
när de stöter på något

som inte stämmer med deras förväntningar.

Spejare har också andra värderingar.

De säger oftare att det är ärofyllt

att ifrågasätta vad man tror på

och det är mindre chans att de säger
att det bara är veklingar

som ändrar sig.

Framför allt är spejare
trygga i sig själva,

vilket betyder att deras värde som person

inte beror på om de har rätt eller fel
om något speciellt ämne.

De kan tro att dödsstraff fungerar.

Men om en studie publiceras
som visar motsatsen kan de säga

"Oj. Jag har visst haft fel.
Det gör mig inte dålig eller dum."

Den här uppsättningen egenskaper
är det som forskare har hittat,

och jag har också stött på det,

som förutsäger gott omdöme.

Och det som är viktigt att komma ihåg
om de här egenskaperna

är att de inte framför allt
handlar om hur smart man är

eller hur mycket man vet.

De korrelerar faktiskt inte
särskilt mycket med IQ.

De handlar om hur man känner.

Det finns ett citat som jag ofta
återkommer till, av Saint-Exupéry.

Han har skrivit "Lille Prinsen".

Han sa, "Om du vill bygga ett skepp,

tvinga inte dina mannar
att samla ihop ved, ge inte order

och fördela arbetet.

Lär dem istället att längta
efter det vidsträckta och oändliga havet."

Med andra ord menar jag

att om vi verkligen vill förbättra
vårt omdöme som individer

och som samhällen,

behöver vi inte lära oss mer om logik,

retorik, sannolikhet eller ekonomi,

även om dessa saker är ganska värdefulla.

Men det vi verkligen behöver använda

är spejarens attityd.

Vi behöver känna på ett annat sätt.

Vi behöver lära oss att känna oss stolta
istället för att skämmas

när vi märker att vi kanske
har haft fel om någonting.

Vi behöver bli intresserade
istället för försvarsinriktade

när vi stöter på information
som motsäger vad vi tror på.

Så frågan jag vill lämna er med är:

Vad längtar du mest efter?

Strävar du efter
att försvara det du tror på?

Eller längtar du efter att se världen
så klart du någonsin kan?

Tack.

(Applåder)