Jag vill att du ska tänka dig
att du är en soldat mitt i stridens hetta.
Du kanske är en romersk fotsoldat
eller en medeltida bågskytt
eller kanske en zulukrigare.
Oavsett tid eller var du befinner dig
finns det några saker som är konstanta.
Din adrenalinnivå är förhöjd,
och dina handlingar
utgår från djupt inrotade reflexer,
reflexer som kommer från ett behov av
att skydda dig själv och din sida
och att besegra fienden.
Och nu vill jag att du ska tänka dig
i en mycket annorlunda roll,
som en spejare.
Spejarens jobb är inte
att attackera eller försvara.
Spejarens jobb är att förstå.
Spejaren är den som går ut,
kartlägger terrängen
och identifierar potentiella hinder.
Och spejaren kanske hoppas på
att hitta en bro
på en lämplig plats över en flod.
Men mest av allt vill spejaren veta
vad som faktiskt finns där,
så exakt som möjligt.
Och i en verklig armé är både soldaten
och spejaren nödvändiga.
Men man kan också tänka på
båda dessa roller som attityder,
en metafor för hur vi alla
behandlar information och idéer
i våra vardagsliv.
Vad jag tänker argumentera för idag
är att ha bra omdöme,
göra korrekta förutsägelser,
fatta bra beslut
till stor del handlar om
vilken mental attityd man har.
För att illustrera
dessa mentala attityder i praktiken
vill jag ta med er
till 1800-talets Frankrike,
där det här helt vanliga papperet
orsakade en av de största
politiska skandalerna i historien.
Det upptäcktes 1894
av officerare i den franska armén.
Det var sönderrivet
och låg i en papperskorg,
men när de satte ihop det igen
upptäckte de att någon bland dem
hade sålt militärhemligheter
till Tyskland.
Så de startade en stor undersökning
och deras misstankar
drogs snabbt till den här mannen,
Alfred Dreyfus.
Han hade en gedigen karriär,
inga felsteg bakom sig,
inget motiv som de kunde se.
Men Dreyfus var den enda judiska officeren
med den rangen i armén,
och tyvärr var den franska armén
vid den här tiden starkt antisemitisk.
De jämförde Dreyfus handstil
med den på anteckningen
och drog slutsatsen att de stämde överens,
även om professionella handstilsexperter
utanför det militära
var mycket mindre övertygade om likheten,
men strunt i det.
De sökte igenom Dreyfus lägenhet
och letade efter tecken på spionage.
De gick igenom hans papper
men de hittade ingenting.
Det gjorde dem bara mer övertygade om
att Dreyfus inte bara var skyldig,
utan lömsk också, eftersom han
tydligen hade gömt alla bevis
innan de hade lyckats komma över dem.
Sedan tittade de igenom
hans personliga historia
för att hitta belastande detaljer.
De pratade med hans lärare,
de fick reda på att han
hade läst främmande språk i skolan
vilket tydligt visade en önskan
att konspirera med främmande makter
senare i livet.
Hans lärare sa att Dreyfus
var känd för att ha ett gott minne,
vilket också var väldigt misstänkt.
För en spion måste ju
kunna komma ihåg en massa saker.
Så fallet gick till domstol,
och Dreyfus förklarades skyldig.
Efteråt tog de ut honom på torget
och slet av hans gradbeteckning
från uniformen på ett rituellt sätt
och bröt av hans svärd mitt itu.
Det här kallades Dreyfus degradering.
Och de dömde honom till livstids fängelse
på den lämpligen benämnda Djävulsön,
vilket är en karg bergsö
utanför Sydamerika.
Han hamnade där,
och tillbringade sina dagar ensam,
och skrev brev efter brev
till den franska regeringen
där han bad dem ompröva hans fall
för att kunna se att han var oskyldig.
Men på det stora hela
hade Frankrike lagt ärendet bakom sig.
En sak som har intresserat mig
med Dreyfusaffären
är varför officerarna var så övertygade
om att Dreyfus var skyldig.
Man kan till och med tro
att de satte dit honom,
att de medvetet
gillrade en fälla åt honom.
Men historiker tror inte
att det gick till så.
Så vitt vi kan se
trodde officerarna
att bevisen mot Dreyfus var starka.
Det får en att tänka:
Vad säger det om det mänskliga psyket
att vi kan tycka att så svaga bevis
är tillräckligt övertygande
för att fälla en man?
Det handlar om något som forskare
brukar kalla "motivated reasoning".
Det är ett fenomen
där våra omedvetna motiv,
våra önskningar och rädslor
påverkar hur vi tolkar information.
Viss information, vissa idéer
känns som våra allierade.
Vi vill att de ska vinna.
Vi vill försvara dem.
Och annan information
eller idéer är fienden,
och vi vill krossa dem.
Det är därför
jag kallar "motivated reasoning"
för "soldatattityd".
Förmodligen har ingen av er anklagat
en fransk-judisk officer för högförräderi,
antar jag,
men kanske har du följt sport
eller politik, så du kanske har märkt
att när domaren dömer
att ditt lag har begått en foul,
till exempel,
så är du mycket motiverad
att hitta skäl till varför han har fel.
Men om han dömer en foul
mot det andra laget – fantastiskt!
Det var ett bra beslut,
vi tänker inte mer på det.
Eller kanske har du läst
en artikel eller studie
som undersökte ett kontroversiell ämne,
som dödsstraff.
Och som forskare har visat är det så
att om du stöder dödsstraff
och studien visar
att det inte är effektivt,
är du mycket motiverad
att hitta alla anledningar
till att studien var dåligt utformad.
Men om den visar
att dödsstraff fungerar,
då är det en bra studie.
Och vice versa: om du inte
stöder dödsstraff, samma sak.
Vårt omdöme är starkt påverkat
utan att vi vet om det,
av den sida som vi vill ska vinna.
Så här är det överallt.
Det styr hur vi tänker
på vår hälsa, våra relationer,
hur vi bestämmer vad vi ska rösta på,
vad vi tycker är rättvist eller etiskt.
Det som skrämmer mig mest
med motivated reasoning
eller soldatattityden
är hur omedveten den är.
Vi kan tycka
att vi är objektiva och rättrådiga
och ändå råka förstöra livet
för en oskyldig person.
Lyckligtvis slutar inte
Dreyfus historia där.
Det här är överste Piquart.
Han var också högt rankad officer
i den franska armén,
och som de flesta
antog han att Dreyfus var skyldig.
Som de flesta i armén var han
i alla fall måttligt antisemitisk.
Men vid en viss tidpunkt
började Picquart att misstänka:
"Tänk om vi alla hade fel om Dreyfus?"
Det som hände var
att han hade hittat bevis för
att spionaget för Tyskland hade fortsatt
även efter att Dreyfus
hade hamnat i fängelse.
Och han hade också upptäckt
att en annan officer i armén
hade en handstil
som var exakt lika anteckningen,
mycket mer lika än Dreyfus handstil.
Han tog upp dessa upptäckter
med sina överordnade
men till hans förfäran
brydde de sig antingen inte om det
eller angav krångliga skäl
för att förklara vad han hittat
som "Allt du har visat, Picquart,
är att det finns en annan spion
som lärde sig att härma Dreyfus handstil
och han tog över spionerandet
efter att Dreyfus försvunnit.
Men Dreyfus är fortfarande skyldig."
Till slut lyckades Picquart
få Dreyfus friad.
Men det tog honom 10 år,
och under en del av den tiden
satt han själv i fängelse
för att ha varit illojal mot armén.
Många människor tycker inte
att Picquart är någon hjälte
eftersom han var antisemit,
och jag håller jag om att det inte är bra.
För mig personligen är det faktum
att Piquart var antisemit
något som faktiskt gör hans handlingar
ännu mer beundransvärda,
för han hade samma fördomar,
samma anledningar att vara partisk
som sina officerskollegor
men hans motivation att hitta sanningen
och upprätthålla den vann över det.
Så för mig
är Picquart ett praktexamplar
av vad jag kallar "spejarattityd".
Det är driften att inte låta en idé vinna
och en annan förlora, utan bara
att se vad som faktiskt finns där
så ärligt och exakt som man kan,
även om det inte är vackert,
bekvämt eller behagligt.
Den här attityden är
vad jag brinner för personligen.
Jag har tillbringat de senaste åren
med att undersöka och försöka ta reda på
vad som skapar en spejarattityd.
Varför kan vissa människor,
iallafall ibland
se igenom sina egna fördomar,
färgade åsikter och motiv
och bara försöka se på fakta och bevis
så objektivt de kan?
Svaret handlar om känslor.
Precis som soldatattityden
är baserad på känslor,
som misstänksamhet eller stamtänkande,
är spejarattityden också det.
Den är bara baserad på andra känslor.
Spejare är till exempel nyfikna.
De säger oftare att de mår bra
av att lära sig nya saker
eller är sugna på att lösa problem.
De blir oftare intresserade
när de stöter på något
som inte stämmer med deras förväntningar.
Spejare har också andra värderingar.
De säger oftare att det är ärofyllt
att ifrågasätta vad man tror på
och det är mindre chans att de säger
att det bara är veklingar
som ändrar sig.
Framför allt är spejare
trygga i sig själva,
vilket betyder att deras värde som person
inte beror på om de har rätt eller fel
om något speciellt ämne.
De kan tro att dödsstraff fungerar.
Men om en studie publiceras
som visar motsatsen kan de säga
"Oj. Jag har visst haft fel.
Det gör mig inte dålig eller dum."
Den här uppsättningen egenskaper
är det som forskare har hittat,
och jag har också stött på det,
som förutsäger gott omdöme.
Och det som är viktigt att komma ihåg
om de här egenskaperna
är att de inte framför allt
handlar om hur smart man är
eller hur mycket man vet.
De korrelerar faktiskt inte
särskilt mycket med IQ.
De handlar om hur man känner.
Det finns ett citat som jag ofta
återkommer till, av Saint-Exupéry.
Han har skrivit "Lille Prinsen".
Han sa, "Om du vill bygga ett skepp,
tvinga inte dina mannar
att samla ihop ved, ge inte order
och fördela arbetet.
Lär dem istället att längta
efter det vidsträckta och oändliga havet."
Med andra ord menar jag
att om vi verkligen vill förbättra
vårt omdöme som individer
och som samhällen,
behöver vi inte lära oss mer om logik,
retorik, sannolikhet eller ekonomi,
även om dessa saker är ganska värdefulla.
Men det vi verkligen behöver använda
är spejarens attityd.
Vi behöver känna på ett annat sätt.
Vi behöver lära oss att känna oss stolta
istället för att skämmas
när vi märker att vi kanske
har haft fel om någonting.
Vi behöver bli intresserade
istället för försvarsinriktade
när vi stöter på information
som motsäger vad vi tror på.
Så frågan jag vill lämna er med är:
Vad längtar du mest efter?
Strävar du efter
att försvara det du tror på?
Eller längtar du efter att se världen
så klart du någonsin kan?
Tack.
(Applåder)