En stark dikt om hur det känns att vara trans

"Jag var ett anatomiskt mysterium, en fråga ställd men inte besvarad", säger poeten Lee Mokobe, som är en TED Fellow, i denna gripande och poetiska utforskning av identitet och förändring. Det är en tankfull reflektion kring kroppar, och de betydelser de fylls med.

Första gången jag bad en bön
var i en katedral med målade glasfönster.

Jag låg kvar på knä länge efter
att församlingen rest sig upp,

doppade båda händerna i vigvatten,

gjorde korstecken över bröstet,

min lilla kropp slokande
som ett frågetecken

över kyrkbänken i trä.

Jag bad Jesus ordna till mig,

och när han inte svarade

blev jag vän med tystnad i hopp
att min synd skulle brinna

och smörja salva på min mun,

skulle smälta som socker på tungan,

men skammen dröjde kvar
som en eftersmak.

Och i ett försök att föra mig
tillbaka till helighet,

berättade min mor för mig
vilket mirakel jag var,

sa att jag kunde växa upp
och bli vad jag ville.

Jag bestämde mig för att

vara pojke.

Det var gulligt.

Jag hade ett tandlöst flin,

skrubbsårsknän för att vara tuff,

lekte kurragömma med det
som fanns kvar av mitt mål.

Det var jag.

Vinnare i ett spel
andra barn inte kunde spela,

Jag var ett anatomiskt mysterium,

en fråga ställd men inte besvarad,

gick på lina mellan tafatt pojke
och urskuldande flicka,

och när jag fyllde 12, ansågs pojkstilen
inte längre vara gullig.

Den möttes av nostalgiska mostrar
som saknade mina knän i skuggan av kjolar,

som påminde mig om att min attityd
aldrig skulle få med en make hem,

att jag finns för heterosexuellt äktenskap
och barnafödande.

Och jag svalde deras förolämpningar
tillsammans med deras skällsord.

Givetvis kom jag inte ut.

Barnen i skolan gjorde det åt mig
utan min tillåtelse.

Kallade mig ett namn jag inte kände igen,

sa "lesbisk",

men jag var mer pojke än flicka,
mer Ken än Barbie.

Det hade inget att göra
med att hata min kropp,

Jag bara älskar den nog
för att släppa taget,

Jag behandlar den
som ett hus,

och när ditt hus faller isär,

evakuerar du inte,

du gör det bekvämt nog
att hysa alla dina insidor,

du gör det fint nog
för att bjuda in gäster,

du gör golvplankorna
starka nog att stå på.

Min mor är rädd att jag har tagit ett namn
efter sådant som bleknar.

När hon räknar ekon
kvarlämnade av Mya Hall,

Leelah Alcorn, Blake Brockington.

Hon är rädd att jag dör
utan en viskning, att jag

blir till "så synd"-konversationer
på busshållplatsen.

Hon hävdar att jag
har blivit ett mausoleum,

att jag är en vandrande likkista,

rubriker har gjort min identitet
till ett spektakel,

Bruce Jenner som alla pratar om
medan det brutala i att leva i denna kropp

blir en asterisk längst ner
på jämställdhetssidor.

Ingen tänker på oss som mänskliga

för att vi är mer spöke än kött,

för att folk är rädda
att min könsidentitet är ett trick,

att den existerar för att vara pervers,

att den snärjer dem utan deras tillåtelse,

att min kropp är en fröjd
för ögon och händer

och när de festat på hur queer jag är,

kastar de tillbaka alla bitar
de inte tyckte om.

De hänger in mig i garderoben igen,
hänger upp mig med alla andra skelett.

Jag blir den bästa attraktionen.

Kan ni se hur lätt det är
att prata människor in i likkistor,

att stava deras namn fel på gravstenen.

Och folk undrar fortfarande
varför pojkar ruttnar,

de försvinner i högstadiekorridorer

de är rädda att på en sekund
bli ännu en hashtag

rädda för att klassrumsdiskussioner
blir som domedagen

och när nu mötande trafik
omfamnar fler trans-barn än föräldrar gör.

Jag undrar hur länge det dröjer

innan trans-självmordens avskedsbrev
börjar kännas överflödiga,

innan vi inser att våra kroppar
blir lektioner om synd

långt innan vi lär oss älska dem.

Som om Gud inte förlöste
all denna anda och nåd

som om mitt blod inte är vinet
som rann över Jesus fötter.

Mina böner fastnar nu i halsen.

Kanske har jag äntligen ordnats till,

kanske jag inte bryr mig,

kanske Gud till slut hörde mina böner.

Tack.

(Applåder)