Första gången jag bad en bön var i en katedral med målade glasfönster. Jag låg kvar på knä länge efter att församlingen rest sig upp, doppade båda händerna i vigvatten, gjorde korstecken över bröstet, min lilla kropp slokande som ett frågetecken över kyrkbänken i trä. Jag bad Jesus ordna till mig, och när han inte svarade blev jag vän med tystnad i hopp att min synd skulle brinna och smörja salva på min mun, skulle smälta som socker på tungan, men skammen dröjde kvar som en eftersmak. Och i ett försök att föra mig tillbaka till helighet, berättade min mor för mig vilket mirakel jag var, sa att jag kunde växa upp och bli vad jag ville. Jag bestämde mig för att vara pojke. Det var gulligt. Jag hade ett tandlöst flin, skrubbsårsknän för att vara tuff, lekte kurragömma med det som fanns kvar av mitt mål. Det var jag. Vinnare i ett spel andra barn inte kunde spela, Jag var ett anatomiskt mysterium, en fråga ställd men inte besvarad, gick på lina mellan tafatt pojke och urskuldande flicka, och när jag fyllde 12, ansågs pojkstilen inte längre vara gullig. Den möttes av nostalgiska mostrar som saknade mina knän i skuggan av kjolar, som påminde mig om att min attityd aldrig skulle få med en make hem, att jag finns för heterosexuellt äktenskap och barnafödande. Och jag svalde deras förolämpningar tillsammans med deras skällsord. Givetvis kom jag inte ut. Barnen i skolan gjorde det åt mig utan min tillåtelse. Kallade mig ett namn jag inte kände igen, sa "lesbisk", men jag var mer pojke än flicka, mer Ken än Barbie. Det hade inget att göra med att hata min kropp, Jag bara älskar den nog för att släppa taget, Jag behandlar den som ett hus, och när ditt hus faller isär, evakuerar du inte, du gör det bekvämt nog att hysa alla dina insidor, du gör det fint nog för att bjuda in gäster, du gör golvplankorna starka nog att stå på. Min mor är rädd att jag har tagit ett namn efter sådant som bleknar. När hon räknar ekon kvarlämnade av Mya Hall, Leelah Alcorn, Blake Brockington. Hon är rädd att jag dör utan en viskning, att jag blir till "så synd"-konversationer på busshållplatsen. Hon hävdar att jag har blivit ett mausoleum, att jag är en vandrande likkista, rubriker har gjort min identitet till ett spektakel, Bruce Jenner som alla pratar om medan det brutala i att leva i denna kropp blir en asterisk längst ner på jämställdhetssidor. Ingen tänker på oss som mänskliga för att vi är mer spöke än kött, för att folk är rädda att min könsidentitet är ett trick, att den existerar för att vara pervers, att den snärjer dem utan deras tillåtelse, att min kropp är en fröjd för ögon och händer och när de festat på hur queer jag är, kastar de tillbaka alla bitar de inte tyckte om. De hänger in mig i garderoben igen, hänger upp mig med alla andra skelett. Jag blir den bästa attraktionen. Kan ni se hur lätt det är att prata människor in i likkistor, att stava deras namn fel på gravstenen. Och folk undrar fortfarande varför pojkar ruttnar, de försvinner i högstadiekorridorer de är rädda att på en sekund bli ännu en hashtag rädda för att klassrumsdiskussioner blir som domedagen och när nu mötande trafik omfamnar fler trans-barn än föräldrar gör. Jag undrar hur länge det dröjer innan trans-självmordens avskedsbrev börjar kännas överflödiga, innan vi inser att våra kroppar blir lektioner om synd långt innan vi lär oss älska dem. Som om Gud inte förlöste all denna anda och nåd som om mitt blod inte är vinet som rann över Jesus fötter. Mina böner fastnar nu i halsen. Kanske har jag äntligen ordnats till, kanske jag inte bryr mig, kanske Gud till slut hörde mina böner. Tack. (Applåder)