Hur vi ska bekämpa nästa dödliga virus

När ebolan bröt ut i mars 2014 började Pardis Sabeti och hennes team att arbeta med att sekvensera virusets genom och lära sig hur det muterades och spreds. Sabeti släppte omedelbart ut sin forskning online så att virusspårare och forskare i hela världen kunde hjälpa till i denna akuta strid.

I detta föredrag visar hon hur öppet samarbete var nyckeln till att få stopp på viruset, och till att attackera nästa som kommer. "Vi var tvungna att arbeta öppet, vi var tvungna att dela med oss och vi var tvungna att arbeta tillsammans," säger Sabeti. "Låt inte världen definieras av den ödeläggelse som ett virus förde med sig, låt den istället bli upplyst av miljarder hjärtan och hjärnor som arbetar tillsammans."

Du har kanske aldrig hört talas
om Kenema i Sierra Leone

eller Arua i Nigeria.

Men jag ser dem som två av de mest
fantastiska platserna på jorden.

På deras sjukhus finns det en samling
sjuksköterskor, läkare och forskare

som i tysthet har bekämpat

ett av de dödligaste hoten
mot mänskligheten på länge:

lassaviruset.

Lassavirus påminner om ebola.

Det kan ge upphov till hög feber
och är ofta dödligt.

Men dessa människor,
de riskerar livet varje dag

för att skydda personerna
i sina närområden,

och genom att göra detta,
skyddar de oss alla.

Men en av de mest fantastiska saker
som jag upplevde med dem

under mitt första besök hos dem,
för många år sedan,

var att de börjar varje morgon -

dessa utmanande, extraordinära dagar
vid frontlinjen - med att sjunga.

De samlas och de visar sin glädje.

De visar sin anda.

Och genom åren,

från år till år då jag har besökt dem
och de har besökt mig,

får jag samlas med dem och sjunga

och vi skriver och vi älskar det,

eftersom det påminner oss om
att vi inte bara är där för att forska;

vi sammanlänkas genom
en gemensam medmänsklighet.

Och det blir, som du kan förstå,
väldigt viktigt,

till och med nödvändigt,
när saker börjar förändras.

Och det förändrades
en hel del i mars 2014,

när ebolautbrottet konstaterades i Guinea.

Det är det första utbrottet i Västafrika,

nära gränsen till Sierra Leone
och Liberia.

Det var skrämmande för oss alla.

Vi hade faktiskt misstänkt en tid

att lassa och ebola var mer
spridda än man trott,

och anade att de en dag
kunde komma till Kenema.

Så medlemmar i mitt team
reste omedelbart ut

och anslöt till Dr. Humarr Kahn
och hans team,

och vi möjliggjorde för diagnostisering
med känsliga molekylära tester

för att fånga upp ebola vid gränsen

in till Sierra Leone.

Vi hade redan organiserat
denna möjlighet för lassaviruset,

vi kunde rutinen,

teamet är fantastiskt.

Vi behövde bara ge dem verktyg
och lokal för att söka efter ebola.

Och tyvärr så kom den dagen.

Den 23 maj 2014 kom en kvinna
till mödrahälsovården på sjukhuset,

och personalen gjorde
de viktiga molekylärtesterna

och de identifierade det första
bekräftade fallet av ebola i Sierra Leone.

Detta var prov på ett fantastiskt arbete.

De lyckades diagnostisera
fallet omedelbart,

så patienten kunde behandlas
på ett säkert sätt

och de kunde smittspåra
för att kunna följa förloppet.

Det hade kunnat stoppa någonting.

Men då dagen kom,

hade utbrottet redan frodats i månader.

Med hundratals fall hade det redan
överskuggat alla tidigare utbrott.

Och det kom inte till Sierra Leone
som ett enstaka fall.

utan som en tidvattenvåg.

Vi behövde arbeta
med det internationella samfundet,

med hälsovårdsmyndigheterna, med Kenema,
för att börja få bukt med dessa fall,

då det veckan därpå kom 31,

sen 92, sedan 147 fall -
och alla kom till Kenema,

en av få platser i Sierra Leone
som kunde hantera detta.

Och vi arbetade oavbrutet
med att göra allt vi kunde,

med att försöka hjälpa människorna,
försöka få uppmärksamhet,

men också något annat väldigt enkelt.

Från de blodprover som vi tog
för att upptäcka ebola,

vi kan naturligtvis göra oss av med dem.

Men vi kan också tillsätta en kemikalie
och avaktivera det,

och placera det i en låda
och skicka det över havet,

och just det gjorde vi.

Vi skickade det till mitt team i Boston.

Och vi arbetade också
oavbrutet i skift, dag efter dag,

och vi fick snabbt fram
99 olika genom av ebolavirus.

Detta är ritningen -
virusets genom är ritningen.

Vi har alla en.

Det beskriver allt som vi är,

och det ger oss så mycket information.

Resultatet av denna sorts arbete
är enkelt och kraftfullt.

Vi kunde faktiskt ta dessa 99 olika virus,

titta på dem och jämföra dem,

och vi kunde faktiskt se,
jämfört med tre genom

som nyligen hade publicerats från Guinea,

vi kunde visa att utbrottet uppstått
i Guinea för flera månaders sedan,

först hos människor,

och sedan hade det överförts
från människa till människa.

Detta är otroligt viktigt

när man försöker komma på
hur man ska ingripa,

men det viktiga är kontaktspårning.

Vi kunde se att när viruset
förflyttades mellan människor,

så muterade det.

Och dessa mutationer är så viktiga,

eftersom diagnostiseringen, vaccinen,

behandlingen som vi använder,

baseras på den genomsekvensen,
helt enkelt - det är dess drivkraft.

Så globala hälsoexperter
måste svara upp till,

måste utveckla,

att omkalibrera allt de gjorde.

Men som vetenskap fortskrider,
i den position jag befann mig i,

jag hade information,

och jag hade kunnat
arbeta ensam i flera månader,

och noggrant analyserat informationen.

publicerat en artikel, låtit den bollas
genom systemet några gånger,

och när artikeln kom ut,
eventuellt publicerat informationen.

Det är så systemet fungerar.

Men det var inte riktigt läge
för detta, eller hur?

Vi hade vänner på frontlinjen

och för oss var det uppenbart
att det vi behövde var hjälp,

massor av hjälp.

Så det första vi gjorde var,

att så fort sekvenserna
kom ut ur maskinerna,

publicerade vi dem på nätet.

Vi släppte ut det till hela världen
och sa, "Hjälp oss."

Och hjälpen kom.

På en gång,

kontaktades vi av människor
från hela världen,

som var förvånade att se
att våra resultat släppts.

Några av de främsta
virusspårarna i världen

var plötsligt del av vår grupp.

Vi arbetade tillsammans virtuellt,

delade, ringde, kommunicerade,

där vi försökte följa viruset
minut för minut,

för att hitta vägar att stoppa det.

Och det finns så många sätt där vi kan
skapa sådana grupper.

Alla, speciellt när utbrottet
började expandera globalt,

försökte lära sig, delta, engagera sig.

Alla ville bli en del av detta.

Mängden mänskliga resurser
som finns är helt fantastisk.

och internet kopplar ihop oss.

Och kan ni tänka er att istället
för att vara rädda för varandra,

så sa vi alla, "Nu gör vi det,

låt oss arbeta tillsammans
och få det här gjort."

Men problemet är att de data
som vi alla använde,

att googla på nätet är för begränsat
för vad vi behövde göra.

Och många tillfällen missas
när det händer.

Så i det tidiga skedet av epidemin
från Kenema,

hade vi 106 patientjournaler,

och vi släppte ännu en gång
informationen till världen.

Och i vårt eget labb, kunde vi visa
att man kunde ta dessa 106 journalerna,

vi kunde lära datorerna
att förutspå prognoserna

för ebolapatienter
med nästan 100 procents noggrannhet.

Och vi kunde göra en app för detta

och göra det tillgängligt
för sjukvårdspersonal på fältet.

Men 106 är inte tillräckligt
för att göra det kraftfullt

att verifiera det,

så vi väntade på mer data
för att kunna släppa det,

och de har fortfarande inte kommit.

Vi väntar fortfarande, finjusterar,

på våra kammare hellre än
att arbeta tillsammans.

Och det - är helt enkelt oacceptabelt.

Eller? Ni, alla ni,
kan inte acceptera det.

Det är våra liv som står på spel.

Och faktum är,

många liv förlorades,
många sjukvårdsarbetare,

bland andra mina kära kollegor,

fem kollegor: Mbalu Fonnie, Alex Moigboi,

Dr. Humarr Khan, Alice Kovoma
och Mohamed Fullah.

De är bara fem av många sjukvårdsarbetare

i Kenema och på andra ställen

som dog medan världen väntade
och medan vi alla arbetade,

tyst och var och en för sig.

Ebola, likt andra hot mot mänskligheten,

eldas på av misstänksamhet
och förvirring och splittring.

När vi skapar barriärer mellan oss
och vi bekämpar varandra,

så frodas viruset.

I motsats till hot mot mänskligheten,

är ebola något som vi alla är lika inför.

Vi för den här kampen tillsammas.

Ebola knackar på en dörr
och kan snart stå utanför vår.

Där vi befinner oss med samma sårbarhet,

med samma styrkor,
samma rädslor, samma hopp,

hoppas jag att vi kan arbeta
tillsammans med glädje.

En av mina doktorander
läste en bok om Sierra Leone,

och hon upptäckte att ordet "Kenema,"

sjukhuset och staden
där vi arbete i Sierra Leone,

är uppkallad efter Mendefolkets ord
för "klar som en flod, genomskinlig

och öppen för allas blickar."

Det var verkligen viktigt för oss,

för utan att veta det hade vi alltid känt

att för att hedra alla i Kenema
där vi arbetade,

måste vi arbeta öppet, vi måste
dela med oss och arbeta tillsammans.

Och vi måste göra det.

Vi måste kräva av oss själva och andra -

att vara öppna inför varandra
när ett utbrott sker,

för att kunna kämpa tillsammans.

För detta är inte
det första ebolautbrottet,

det kommer inte vara det sista,

och det finns många andra mikrober
omkring oss som bara väntar,

som lassaviruset bland andra.

Och nästa gång detta händer,

kan det ske i en miljonstad,
det kan börja där.

Det kan vara något som smittar via luften.

Det skulle till och med
kunna spridas medvetet.

Och jag vet att det är skrämmande,

jag förstår det, men jag inser också,
och denna erfarenhet visar oss,

att vi har tekniken och kapaciteten

att besegra detta,

att besegra och få övertaget över virus.

Men endast om vi gör det tillsammans

och vi gör det med glädje.

Så för Dr Khan och för alla de
som offrade sina liv vid frontlinjen

i detta slag tillsammans med oss,

låt oss delta i detta slag med dem.

Låt oss inte låta världen definieras

av den förstörelse
som ett virus åstadkommit,

utan av ljuset från miljoner
hjärtan och sinnen

som arbetar tillsammans.

Tack så mycket.

(Applåder)