Flyktingkrisen är ett prov på vår karaktär

År 2016 fördrevs 65 miljoner människor från sina hem av konflikt och katastrof. Det är inte bara en kris; det är ett prov på vilka vi är och vad vi står för, säger David Miliband - och var och en av oss har ett personligt ansvar att hjälpa till och lösa den. I detta föredrag, ger Miliband oss specifika, påtagliga sätt att hjälpa flyktingar och förvandla empati och altruism till handling.

Jag tänker prata med er om den
globala flyktingkrisen

och mitt syfte är att visa er
att krisen

är hanterbar, inte olösbar,

men också att visa er att det handlar
lika mycket om oss och vilka vi är

som det är en prövning för
flyktingarna i frontlinjen.

För mig är det inte bara en
professionell skyldighet,

för att jag driver en NGO som
hjälper flyktingar världen över.

Det är personligt.

Jag älskar den här bilden.

Den riktigt stiliga mannen till höger,

är inte jag.

Det är min far, Ralph, i London 1940,

med sin far Samuel.

De var judiska flyktingar från Belgien.

De flydde dagen då nazisterna invaderade.

Jag älskar den här bilden också.

Det är en grupp flyktingbarn

som anländer till England från Polen 1946.

Och i mitten är min mor, Marion.

Hon skickades för att börja ett nytt liv,

i ett nytt land,

helt själv,

när hon var 12 år gammal.

Jag vet det här:

om Storbritannien inte hade tagit
emot flyktingar

på 40-talet,

hade jag med all säkerhet inte
varit här idag.

Trots det, 70 år senare,
har cirkeln slutits.

Vi hör om murar som ska byggas,

hämndlysten politisk retorik,

humanitära värden och principer
är under attack

i samma länder som för 70 år sedan sa
aldrig igen

till statslöshet och hopplöshet
för krigsoffer.

Varje minut förra året,

fördrevs 24 människor från sina hem

av konflikt, våld och förföljelse:

ytterligare en kemvapenattack i Syrien,

talibanerna på framfart i Afghanistan,

flickor bortförda från sin skola i
nordöstra Nigeria av Boko Haram.

Detta är inte människor som flyttar
till ett annat land

för att få ett bättre liv.

De flyr för sina liv.

Det är en verklig tragedi

att världens mest kända flykting inte kan
komma och tala för er idag.

Många av er känner igen den här bilden.

Den visar den livlösa kroppen

av femåriga Alan Kurdi,

en syrisk flykting som dog i
Medelhavet 2015.

Han dog vid sidan av 3 700 andra som
försökte ta sig till Europa.

Året därpå, 2016,

dog 5 000 människor.

Det är för sent för dem,

men det är inte för sent
för miljontals andra.

Det är inte för sent för människor
som Frederick.

Jag träffade honom i flyktinglägret
Nyarugusu i Tanzania.

Han är från Burundi.

Han ville veta var han kunde slutföra
sina studier.

Han hade gått elva år i skolan. Han
ville få ett tolfte år.

Han sa till mig, "Jag ber för att mina
dagar inte slutar här

i det här flyktinglägret."

Och det är inte för sent för Halud.

Hennes föräldrar var
palestinska flyktingar

som levde i flyktinglägret Yarmouk
utanför Damaskus.

Hon föddes av flyktingföräldrar,

och nu är hon själv flykting i Libanon.

Hon jobbar för International Rescue
Committee för att hjälpa andra flyktingar,

men har ingen som helst säkerhet

om sin egen framtid,

var den är och vad den innehåller.

Det här föredraget handlar om
Frederick, om Halud

och miljoner som dem:

varför de är fördrivna,

hur de överlever, vilken hjälp de behöver
och vad vårt ansvar är.

Jag tror verkligen

att tjugohundratalets största fråga

handlar om våra skyldigheter
gentemot främlingar.

Ditt framtida "jag" handlar om
skyldigheter

gentemot främlingar.

Ni vet bättre än någon,

att världen är mer ansluten nu än
någonsin tidigare.

Trots det är den stora faran

att vi är helt uppslukade av
våra skillnader.

Och det finns inget bättre prov på det

än hur vi behandlar flyktingar.

Här är faktan: 65 miljoner människor

fördrevs av våld och förföljelse från
sina hem förra året.

Vore det ett land,

skulle det vara det 21:a största
landet i världen.

Majoriteten av dessa människor, cirka
40 miljoner, stannar kvar i sitt hemland,

men 25 miljoner är flyktingar.

Det innebär att de korsar gränsen
till ett grannland.

Majoriteten av dem bor i fattiga länder,

relativt fattiga eller lägre
medelinkomstländer, som Libanon,

där Halud bor.

I Libanon är en av fyra personer
flyktingar,

en fjärdedel av hela befolkningen.

Och flyktingar stannar länge.

Den genomsnittliga flyktingtiden

är 10 år.

Jag åkte till vad som var världens
största flyktingläger, i östra Kenya.

Det kallas Dadaab.

Det byggdes 1991-92

som ett "tillfälligt läger" för
somalier som flydde inbördeskriget.

Jag träffade Silo.

Naivt frågade jag Silo,

"Tror du att du någonsin kommer
återvända till Somalia?"

Och hon sa, "Vad menar du
med återvända?

Jag föddes här."

Och när jag frågade lägrets ledning

hur många av de 330 000 människor i
lägret som fötts där,

gav de mig svaret:

100 000.

Det är vad långsiktig tvångsförflyttning
innebär.

Anledningarna till detta är djupt rotade:

svaga länder som inte kan hjälpa
sitt eget folk,

ett internationellt politisk system

svagare än det varit sedan 1945

och skillnader vad gäller teologi,
ledning, engagemang i omvärlden

i betydande delar av den
muslimska världen.

Dessa är långsiktiga utmaningar för
flera generationer.

Därför kallar jag flyktingkrisen för en
trend och inte en avvikelse.

Och den är komplex, och när man
har stora, långsiktiga, komplexa problem,

tror människor inte man kan
göra något åt dem.

När påve Franciskus besökte Lampedusa,

på Italiens kust, 2014,

anklagade han oss och hela
jordens befolkning

för vad han kallade "globaliseringen
av likgiltighet."

Ett skrämmande uttryck.

Det innebär att våra hjärtan
förvandlats till sten.

Men jag vet inte, ni avgör själva.

Får man ifrågasätta
påven, ens på en TED-konferens?

Men jag tror inte det stämmer.

Jag tror att människor vill göra skillnad,

de vet bara inte om det finns
några lösningar på den här krisen.

Och vad jag vill berätta för er idag

är att även om problemen är verkliga,
är lösningarna det också.

Lösning ett:

dessa flyktingar måste komma in på
arbetsmarknaden i det land de bor i,

och länderna de bor i behöver
massivt ekonomiskt stöd.

I Uganda gjorde man en studie 2014:

80 procent av flyktingarna
i huvudstaden Kampala

behövde inte humanitär hjälp
eftersom de jobbade.

De fick hjälp att skaffa jobb.

Lösning nummer två:

utbildning är en livlina för barn,
inte en lyx,

när du är felplacerad så länge.

Barn kan återhämta sig om de får
rätt socialt, emotionellt stöd,

och läs-, skriv- och räknekunskaper.

Jag har sett det själv.

Men hälften av världens flyktingbarn
i grundskoleålder

får ingen utbildning alls,

och tre fjärdedelar av de i
gymnasieålder får ingen utbildning alls.

Det är galet.

Lösning nummer tre:

de flesta flyktingar är i stadsområden,
i städer, inte i läger.

Vad skulle du vilja ha som flykting
i en stad?

Vi hade velat ha pengar att betala
hyra och köpa kläder med.

Det är framtidens humanitära system,

eller en viktig del av det:

ge människor pengar så att
flyktingar stärks

så hjälper man den lokala ekonomin.

Det finns en fjärde lösning också,

som är kontroversiell men
måste pratas om.

De mest sårbara flyktingarna måste
ges en nystart,

ett nytt liv i ett nytt land,

inklusive västvärlden.

Siffrorna är relativt små,
hundratusentals, inte miljoner,

men symbolismen är enorm.

Nu är inte tiden att förbjuda flyktingar,

som Trump-administrationen föreslår.

Nu är tiden att omfamna människor som
är offer för terror.

Och kom ihåg -

(Applåder)

Kom ihåg, om någon frågar dig:
"Blir de ordentligt undersökta?"

det är en vettig och bra sak
att fråga sig.

Sanningen är att flyktingar som
anländer för att få uppehållstillstånd

undersöks noggrannare än något
annat folk som kommer till våra länder.

Så även om det är rimligt att
ställa frågan,

är det inte rimligt att säga att flykting
är ett annat ord för terrorist.

Vad som händer -

(Applåder)

Vad händer när flyktingar inte kan jobba,

deras barn inte får gå i skolan,

de inte kan få pengar,
de inte har en laglig väg till hopp?

Resultatet blir att de
tar riskfyllda vägar.

Jag åkte till Lesbos, en vacker
grekisk ö, för två år sedan.

Där bor 90 000 människor.

På ett år passerade 500 000 flyktingar ön.

Och jag vill visa er vad jag såg

när jag körde genom den norra delen av ön:

en hög flytvästar från de som klarat
sig i land.

Och när jag kollade närmre,

fanns där små flytvästar för barn,

gula.

Jag tog den här bilden.

Ni kan nog inte läsa lappen men
jag vill läsa den för er.

"Varning: skyddar inte mot drunkning."

Så på 2000-talet,

ges barn flytvästar

för att nå Europa säkert

trots att dessa västar inte
kommer rädda deras liv

ifall de faller ur båten som
ska ta dem dit.

Det här är inte bara en kris,
det är ett test.

Det är en prövning som civilisationer
stått inför i alla tider.

Det är ett prov på vår mänsklighet.

Det är ett test på oss i västvärlden,

på vilka vi är och vad vi står för.

Det är ett prov på vår karaktär,
inte bara vår politik.

Och flyktingar är ett svårt fall.

De kommer från avlägsna delar av världen.

De har genomlidit trauma.

De har ofta en annan religion.

Det här är precis anledningarna
varför vi borde hjälpa flyktingar,

inte skälen att inte hjälpa dem.

Det är anledningar att hjälpa
dem på grund av vad det säger om oss.

Det avslöjar våra värderingar.

Empati och altruism är två av
civilisationens grundpelare.

Agera på den empatin och altruismen

så lever vi ut en grundläggande moral.

Och i den moderna världen,
har vi ingen ursäkt.

Vi kan inte påstå att vi inte vet
vad som händer i Juba, Sydsudan

eller Aleppo, Syrien.

Informationen är där, i vår mobil

i vår hand.

Okunskap är ingen ursäkt.

Misslyckas vi hjälpa, visar vi att vi
inte har någon moralisk kompass alls.

Det avslöjar också om vi kan
vår egen historia.

Varför flyktingar har rättigheter
runt om i världen

är tack vare fantastiskt
västerländskt ledarskap

av statsmän och kvinnor efter
Andra världskriget

som blev universella rättigheter.

Kasta bort flyktingskydd, och vi
kastar bort vår egen historia.

Det är -

(Applåder)

Det visar också kraften i demokrati

som en tillflykt från diktatur.

Hur många politiker har du hört säga:

"Vi tror på makten i vårt exempel,
inte exemplet i vår makt."

Vad de menar är att det vi står för
är viktigare än våra bomber.

Flyktingar som söker skydd

har sett västvärlden som en källa
till hopp och en fristad.

Ryssar, iranier,

kineser, eritreaner, kubaner,

de kommer till västvärlden för trygghet.

Vi slänger bort det på
egen risk.

Och det avslöjar ytterligare något om oss:

om vi är ödmjuka inför våra egna misstag.

Jag är inte en av dem

som tror att alla problem i världen
orsakats av västvärlden.

Det har de inte.

Men när vi begår misstag
borde vi erkänna det.

Det är ingen slump att det land
som tagit emot

fler flyktingar än något annat, USA,

tagit emot fler från Vietnam
än något annat land.

Det har att göra med historien.

Men det finns nyare historia,
i Irak och Afghanistan.

Vi kan inte gottgöra
utrikespolitiska felsteg

genom humanitära åtgärder,

men när du har sönder något, är det
din skyldighet att försöka laga det,

och det är vår skyldighet nu.

Minns ni i början av det här föredraget,

när jag sa att jag ville
förklara att flyktingkrisen

var hanterbar, inte olöslig?

Det är sant. Jag vill att ni
tänker på ett nytt sätt,

men också att ni gör något.

Om du är arbetsgivare,

anställ flyktingar.

Om du övertygas av argumenten,

stoppa myterna

när familj, vänner eller kollegor
upprepar dem.

Om du har pengar, ge till välgörenhet

som gör skillnad för flyktingar
runt om i världen.

Om du är medborgare,

rösta på politiker

som vill göra verklighet av
lösningarna jag pratat om.

(Applåder)

Skyldigheten gentemot främlingar

visar sig i

liten och stor skala,

vardagligt eller heroiskt.

År 1942,

levde min faster och farmor i Bryssel

under tysk ockupation.

De blev kallade

av nazistiska myndigheter
att ta sig till Bryssels järnvägsstation.

Min farmor kände genast att något var fel.

Hon bad sina släktingar

att inte gå till Bryssels järnvägsstation.

Släktingarna sa till henne:

"Om vi inte går, om vi inte
gör som vi blivit tillsagda,

kommer vi få problem."

Och gissa vad som hände

släktingarna som gick
till Bryssels järnvägsstation.

De sågs aldrig till igen.

Min farmor och min faster,

begav sig till en liten by

söder om Bryssel

där de varit på semester tio år tidigare,

och de presenterade sig själva
hemma hos den lokala bonden,

en katolsk bonde vid namn
monsieur Maurice,

och de bad honom ta emot dem.

Och det gjorde han,

och i slutet av kriget,

har jag fått höra att det bodde
17 judar i den byn.

När jag var tonåring,
frågade jag min faster,

"Kan jag få träffa monsieur Maurice?"

Och hon sa: "Ja, han lever fortfarande.
Vi åker och träffar honom."

Så 1983 eller -84,

åkte vi för att träffa honom.

Och som jag antar att bara
en tonåringen kan,

när jag träffade honom,

han var en vithårig herre,

sa jag till honom,

"Varför gjorde du det?

Varför tog du risken?"

Han såg på mig, ryckte på axlarna,

och sa på franska,

"On doit."

"En måste."

Det var självklart för honom.

Det var naturligt.

Och min poäng är att det borde vara
naturligt och självklart för oss också.

Säg till er själva,

den här flyktingkrisen är hanterbar,

inte olöslig,

och var och en av oss

har ett personligt ansvar att hjälpa till.

För det här handlar om att rädda oss
och våra värderingar

lika mycket som att rädda
flyktingar och deras liv.

Tack så mycket.

(Applåder)

Bruno Giussani: David, tack.
David Miliband: Tack själv.

BG: Dessa är starka förslag

och din uppmaning om individuellt
ansvar är också mycket stark,

denna tanke förvirrade mig dock:

du nämnde, jag citerar,
"fantastiskt västerländskt ledarskap"

som för omkring 60 år sedan ledde

till diskussionen
om mänskliga rättigheter,

till flyktingkonventioner, och så vidare.

Detta ledarskap följde ett stort trauma

och skedde i politiskt
läge av samförstånd.

Vi har ett splittrat politiskt läge.

Flyktingfrågan är
en av de splittrande faktorerna.

Så var ska ledarskap komma från idag?

DM: Jag tror du har rätt i att

ledarskap som utformas under krig

har ett annat temperament och annat tempo

och ett annat synsätt

än ledarskap som utformas i fred.

Så mitt svar skulle vara att
ledarskap måste komma nerifrån,

inte uppifrån.

Jag menar, ett återkommande
tema på den här veckans konferens

har varit om demokratiseringen av makt.

Och vi måste bevara våra egna demokratier,

men också aktivera våra egna demokratier.

När folk säger till mig:

"Det finns en motreaktion mot flyktingar,"

säger jag till dem:

"Nej, det finns en polarisering

och just nu,

ger de som är rädda mer ljud ifrån sig

än de som är stolta."

Så mitt svar på din fråga är
att vi kommer sponsra, uppmana

och ge förtroende till ledarskap

när vi mobiliserar oss.

Och jag tror att när du söker
efter ledarskap,

måste du se inåt

och mobilisera ditt eget samhälle

för att skapa förhållanden
som öppnar för en ny sorts lösning.

BG: Tack David. Tack
för att du kom till TED.

(Applåder)