Hur man gör en mumie - Len Bloch

Se hela lektionen här: http://ed.ted.com/lessons/how-to-make-a-mummy-len-bloch

Alla som sett en mumie vet att de antika egyptiska prästerna la ner mycket arbete på att undvika förruttnelse. Men hur väl lyckades de?
Len Bloch förklarar mumifieringsprocessen och undersöker dess resultat tusentals år senare.

Lektion av Len Bloch, animation av The Moving Company Animation Studio.

Döden och skatter är oundvikliga,
men hur är det med förruttnelse?

Alla som sett en mumie vet

att de antika egyptierna lade ner
mycket arbete på att undvika förruttnelse.

Så, hur framgångsrika var de?

Levande celler förnyas ständigt.

Specialiserade enzymer
bryter ner gamla strukturer,

och råmaterialen används
för att bygga upp nya.

Men vad händer när någon dör?

Döda celler kan inte längre förnyas,

och enzymerna fortsätter
med sin nedbrytning.

Den som vill bevara en kropp

måste alltså hinna före enzymerna,
innan förruttnelsen börjar.

Neuroner dör fort,

så hjärnor var hopplösa fall
för antika egyptiska mumifierare,

vilket, enligt den grekiska
historikern Herodotus, är varför

de startade processen
med att slå in en spik i skallen,

mosa hjärnan, spola ut den genom näsan
och fylla skallen med kåda

för att förhindra
ytterligare förruttnelse.

Hjärnan må ruttna först,
men ruttnande inälvor är mycket värre.

Levern, magen och tarmarna innehåller
matsmältningsenzymer och bakterier,

som vid döden
börjar äta upp kroppen inifrån.

Så prästerna tog ut lungorna
och organen i buken först.

Det var svårt att ta ut lungorna
utan att skada hjärtat,

men eftersom hjärtat sågs
som själens säte,

hanterades det med särskild omsorg.

De inre organen placerades i krukor

fyllda med natron,
ett naturligt förekommande salt.

Precis som andra salter, förhindrar natron
förruttnelse genom att döda bakterier

och stoppar kroppens naturliga
matsmältningsenzymer från att fungera.

Men natron är inte vilket salt som helst.

Det är huvudsakligen en blandning
av två alkaliska salter,

kalcinerad soda och bikarbonat.

Alkaliska salter
är särskilt dödliga för bakterier.

De kan omvandla fettrika membran
till en hård, tvållik substans,

som upprätthåller kroppens struktur.

Efter hanteringen av de inre organen,

fyllde prästen kroppen
med påsar innehållande mer natron

och tvättade den
för att desinficera huden.

Sedan lades kroppen
på en bädd av ännu mer natron

i ungefär 35 dagar
för att bevara det yttre köttet.

När det är färdigt,

har de alkaliska salterna
dränerat kroppen på vätska

och format hårda bruna klumpar.

Kroppen var inte skämd,

men den luktade inte direkt gott heller.

Prästerna hällde sedan kåda
över kroppen för att försegla den,

masserade den med en vaxblandning
som innehöll cedarolja,

och svepte in den i linne.

Slutligen placerades mumien
i en serie av kistor

och ibland även i en stensarkofag.

Hur bra var då de antika egyptierna
på att förhindra förruttnelse?

Å ena sidan är mumier
definitivt inte intakta kroppar.

Hjärnan har mosats och spolats ut,

organen har tagits ur
och saltats som salami,

och ungefär hälften
av kroppsmassan har dränerats.

Men det som återstår
är häpnadsväckande välbevarat.

Till och med efter tusentals år,

kan forskare utföra obduktioner på mumier

för att bestämma dödsorsaken,

och kan möjligen även ta DNA-prov.

Detta har gett oss ny information.

Det verkar som att luftföroreningar
var ett problem i det antika Egypten,

förmodligen för att eld inomhus
användes för att baka bröd.

Hjärt- och kärlsjukdomar
var också vanliga, liksom tuberkulos.

De antika egyptierna var alltså
ganska bra på att förhindra förruttnelse.

Men precis som döden,
är skatter oundvikliga.

När mumier transporterades,
beskattades en del av dem som salt fisk.