Döden och skatter är oundvikliga, men hur är det med förruttnelse? Alla som sett en mumie vet att de antika egyptierna lade ner mycket arbete på att undvika förruttnelse. Så, hur framgångsrika var de? Levande celler förnyas ständigt. Specialiserade enzymer bryter ner gamla strukturer, och råmaterialen används för att bygga upp nya. Men vad händer när någon dör? Döda celler kan inte längre förnyas, och enzymerna fortsätter med sin nedbrytning. Den som vill bevara en kropp måste alltså hinna före enzymerna, innan förruttnelsen börjar. Neuroner dör fort, så hjärnor var hopplösa fall för antika egyptiska mumifierare, vilket, enligt den grekiska historikern Herodotus, är varför de startade processen med att slå in en spik i skallen, mosa hjärnan, spola ut den genom näsan och fylla skallen med kåda för att förhindra ytterligare förruttnelse. Hjärnan må ruttna först, men ruttnande inälvor är mycket värre. Levern, magen och tarmarna innehåller matsmältningsenzymer och bakterier, som vid döden börjar äta upp kroppen inifrån. Så prästerna tog ut lungorna och organen i buken först. Det var svårt att ta ut lungorna utan att skada hjärtat, men eftersom hjärtat sågs som själens säte, hanterades det med särskild omsorg. De inre organen placerades i krukor fyllda med natron, ett naturligt förekommande salt. Precis som andra salter, förhindrar natron förruttnelse genom att döda bakterier och stoppar kroppens naturliga matsmältningsenzymer från att fungera. Men natron är inte vilket salt som helst. Det är huvudsakligen en blandning av två alkaliska salter, kalcinerad soda och bikarbonat. Alkaliska salter är särskilt dödliga för bakterier. De kan omvandla fettrika membran till en hård, tvållik substans, som upprätthåller kroppens struktur. Efter hanteringen av de inre organen, fyllde prästen kroppen med påsar innehållande mer natron och tvättade den för att desinficera huden. Sedan lades kroppen på en bädd av ännu mer natron i ungefär 35 dagar för att bevara det yttre köttet. När det är färdigt, har de alkaliska salterna dränerat kroppen på vätska och format hårda bruna klumpar. Kroppen var inte skämd, men den luktade inte direkt gott heller. Prästerna hällde sedan kåda över kroppen för att försegla den, masserade den med en vaxblandning som innehöll cedarolja, och svepte in den i linne. Slutligen placerades mumien i en serie av kistor och ibland även i en stensarkofag. Hur bra var då de antika egyptierna på att förhindra förruttnelse? Å ena sidan är mumier definitivt inte intakta kroppar. Hjärnan har mosats och spolats ut, organen har tagits ur och saltats som salami, och ungefär hälften av kroppsmassan har dränerats. Men det som återstår är häpnadsväckande välbevarat. Till och med efter tusentals år, kan forskare utföra obduktioner på mumier för att bestämma dödsorsaken, och kan möjligen även ta DNA-prov. Detta har gett oss ny information. Det verkar som att luftföroreningar var ett problem i det antika Egypten, förmodligen för att eld inomhus användes för att baka bröd. Hjärt- och kärlsjukdomar var också vanliga, liksom tuberkulos. De antika egyptierna var alltså ganska bra på att förhindra förruttnelse. Men precis som döden, är skatter oundvikliga. När mumier transporterades, beskattades en del av dem som salt fisk.