Hur vi förbereder en del ungdomar för college - och andra för fängelse

I USA är det två institutioner som guidar tonåringar på deras väg mot vuxenlivet: college och fängelse.
Sociologen Alice Goffman spenderade sex år i en tuff stadsdel i Philadelphia, och fick med egna ögon se hur tonåringar med afroamerikansk och latinamerikansk bakgrund förbereds för fängelse - ibland börjar det med relativt små förseelser.
I sitt passionerade föredrag frågar hon: "Varför erbjuder vi bara handklovar och fängelse?"

På amerikanska barns väg
mot vuxenlivet

är det två institutioner
som övervakar färden.

Den första är den
vi hör mycket om: College.

Ni kanske minns spänningen ni upplevde

när ni började college.

En del av er kanske går på college

och känner den där spänningen just nu.

College har en del brister.

Det är dyrt; man blir skuldsatt som ung.

Men sammantaget är det en ganska bra väg.

De unga lämnar college med stolthet
och många goda vänner,

och med en stor insikt om världen,

och kanske viktigast av allt,

med en bättre chans på arbetsmarknaden
än de hade när de kom dit.

Idag tänkte jag tala om
den andra institutionen

som övervakar resan
från barndom till vuxenliv i USA.

Institutionen jag talar om är fängelse.

Unga människor på denna resa
möter övervakare

istället för lärare.

De går till domstolsförhör
istället för lektioner.

Tredje året utomlands
blir istället en tur till ungdomsanstalt.

Och när de närmar sig 30

har de inte examen
i ekonomi eller engelska,

istället finns de i straffregistret.

Det kostar mycket också;

omkring 40 000 dollar per år

för att ha en ung person internerad
i fängelse i New Jersey.

Det är skattebetalarna
som står för räkningen

och det ungdomarna får
är en kall fängelsecell

och en permanent plump i protokollet

när de kommer ut och söker jobb.

Det är fler ungdomar på väg mot vuxenlivet
på detta sätt än någonsin tidigare i USA,

och anledningen är
att under de senaste 40 åren

har antalet inspärrade
ökat med 700 procent.

Jag visar en bild
under denna presentation.

Här är den.

Vår andel inspärrade:

Omkring 716 personer per 100 000 invånare.

Här är OECD-länderna.

Dessutom är det fattiga ungdomar
som vi skickar i fängelse,

oproportionellt många är svarta
eller latinamerikaner.

Fängelser står som en mur
mellan ungdomarna som kämpar

och möjligheten att uppnå
den amerikanska drömmen.

Problemet är faktiskt värre än så.

Vi skickar dem inte bara i fängelse,

vi belastar dem även med domstolsavgifter,

med skyddstillsyn och inskränkt frigång,

med arrestering för småförseelser.

Vi kräver att de ska bo
i rehabiliteringshem och i husarrest,

och vi ber dem förhandla med poliser

som åker till fattiga områden,

inte för att upprätthålla lag och ordning,

utan för att uppnå arresteringsmål,
för att fylla stadens häkten.

Det här är baksidan av medaljen
för vårt historiska straffexperiment:

Unga oroar sig för att när som helst
bli stoppade, visiterade och gripna.

Inte bara ute på gatan, utan i sina hem,

i skolan eller på jobbet.

Jag blev intresserad
av denna väg mot vuxenvärlden

när jag själv pluggade på college

vid The University of Pennsylvania

på det tidiga 2000-talet.

Universitetet ligger i en gammal,
afroamerikansk stadsdel.

Dessa parallella resor pågår samtidigt:

ungdomarna som pluggar
vid det privata universitetet,

och ungdomarna från stadsdelen intill,

där en del lyckas ta sig till college,

men många skeppas till fängelse.

I årskurs två gav jag privatlektioner
till en ung kvinna som gick på gymnasiet

som bodde 10 minuter från universitetet.

Efter en tid kom hennes kusin hem
från ungdomsvårdsskola.

Han var 15 och gick
i första klass på gymnasiet.

Jag började lära känna honom
och hans vänner och familj,

och jag frågade honom
om jag fick skriva om hans liv

i min examensuppsats på college.

Examensuppsatsen blev senare
en avhandling på Princeton

och är nu en bok.

I slutet av årskurs två
flyttade jag in i området

och under de följande sex åren
försökte jag förstå

vad ungdomar gick igenom
när de närmade sig myndighetsdagen.

Under den första veckan i området

såg jag två pojkar, fem och sju år gamla,

leka tafatt.

Den äldre pojken jagade den yngre.

Han var polisen.

När polisen hann ifatt den yngre pojken

knuffade han omkull honom,

satte på honom låtsashandklovar,

tog ett mynt ur hans ficka

och sade: "Jag beslagtar det."

Han frågade honom
om han hade några droger på sig

eller om han var eftersökt av polisen.

Jag såg denna lek många gånger.

Ibland gav de helt enkelt upp

och la sig platt på marken

med händerna över huvudet,
eller ställde sig mot en vägg.

Barnen skrek åt varandra:

"Jag ska låsa in dig,

jag ska låsa in dig
och du kommer aldrig mer hem!"

Jag såg en sexåring dra ner byxorna
på ett annat barn

för att kunna göra en grundlig visitering.

Under de första 18 månaderna
som jag bodde i området

skrev jag ner varje gång
jag såg polisen interagera

med de som var mina grannar.

Under de första 18 månaderna

såg jag polisen hejda
fotgängare och bilister,

visitera människor,
kolla upp dem mot databaser,

jaga folk nerför gatan,

ta med sig folk till förhör
eller arrestera någon,

var enda dag - utom fem.

52 gånger såg jag polisen slå in dörrar,

jaga folk genom hus

eller arrestera någon i sitt hem.

14 gånger under de första 18 månaderna

såg jag polisen örfila, ta stryptag,
sparka, stampa eller slå unga män

efter att de fått fatt i dem.

Efter hand lärde jag känna två bröder,

Chuck och Tim.

Chuck var 18 när vi träffades,
och gick sista året på gymnasiet.

Han spelade i skolans basketlag
och hade C:n och B:n i sitt betyg.

Hans yngre bror, Tim, var 10.

Tim avgudade Chuck.

Han följde honom var han gick,
såg upp till Chuck.

De bodde med sin mamma och morfar

i ett tvåvåningsradhus
med gräsmatta och en veranda.

Deras mamma försökte bli drogfri,
allt medan grabbarna växte upp.

Hon lyckades aldrig behålla
ett jobb särskilt länge.

De levde på sin morfars pension,

och den räckte knappt till mat och kläder

och skolmaterial till killarna.

Familjen hade det kämpigt.

Chuck gick sista året på gymnasiet.

Han hade just fyllt 18.

Den vintern var det ett barn

som kallade Chucks mamma
för narkomanhora.

Chuck tryckte ner hans ansikte i snön

och skolans polis
anklagade honom för överfall.

Det andra barnet mådde bra dagen därpå,

det var nog mest stoltheten som sårades.

Men eftersom Chuck var 18 år

så hamnade han i häktet
på State Road i nordöstra Philadelphia.

Där blev han sittandes

eftersom han inte hade råd
att betala borgen.

Rättegången sköts upp gång på gång,

nästan till slutet av läsåret.

Till slut, när terminen nästan var slut,

avfärdade domaren nästan alla anklagelser

och Chuck fick komma hem

med bara några hundra dollar
i domstolskostnader på halsen.

Tim var väldigt glad den dagen.

På hösten försökte Chuck
återuppta sina studier,

men sekreteraren på skolan sade

att han var 19 och därmed för gammal
för att få komma tillbaka.

Domaren som lett rättegång
utfärdade en arresteringsorder

eftersom han inte betalat
de 225 dollarna i rättegångskostnader

som skulle ha betalats
efter det att fallet avslutats.

Nu var han avhoppare från gymnasiet
som dessutom var på rymmen.

Tims första arrestering skedde

när han fyllt 11.

Chuck hade blivit av med arresteringsorden

och höll på att betala av sin skuld.

En dag när han körde Tim
till skolan i sin flickväns bil,

blev han stoppad av polisen
och bilen kollades.

Bilen visade sig vara stulen
i Kalifornien.

Chuck hade ingen aning om
när bilen blivit stulen.

Flickvännens morbror hade köpte den
på en aktion för begagnade bilar

i nordöstra Philadelphia.

Chuck och Tim hade aldrig varit
utanför statens gränser,

än mindre i närheten av Kalifornien.

Hur som helst, poliserna på stationen

anklagade Chuck för häleri.

Och ett par dagar senare

anklagades Tim, 11 år gammal,

för medhjälp till häleri,

och dömdes till tre års skyddstillsyn.

Med denna skyddstillsyn
hängandes över sitt huvud,

började Chuck berätta allt han visste

om hur man undkommer polisen.

De satt bredvid varandra på verandan
och tittade ut på bakgatan

och Chuck lärde Tim

hur man känner igen en civil polisbil,

hur man förhandlar sig ur en polisrazzia,
hur och var man gömmer sig.

Föreställ er för en kort stund

hur Chucks och Tims liv skulle vara

om de istället bodde in en stadsdel
där alla barn gick i college,

istället för i fängelse.

En stadsdel som den jag växte upp i.

"Okey," säger du kanske,

"men Chuck och Tim
och ungar som de begår brott!

Förtjänar de inte att vara i fängelse?

Förtjänar de inte att leva
i rädsla för att bli arresterade?"

Mitt svar är nej.

Det gör de inte.

Och framför allt inte för saker

som andra mer privilegierade unga
aldrig behöver vara rädda för.

Om Chuck gått på mitt gymnasium

skulle bråket på skolgården

aldrig blivit något annat
än ett bråk på skolgården.

Det hade aldrig blivit anmält
som ett överfall.

Inte en enda av de jag gick
i gymnasiet tillsammans med

har något i straffregistret.

Inte en enda en.

Men hur många skulle haft det
om polisen stoppat dem

och kollat fickorna på väg till skolan?

Eller om de gjort en razzia
mot någon av deras fester mitt i natten?

"Okej," säger du kanske,

"men har inte det höga antalet inspärrade

hjälpt till att minska kriminaliteten?

Brottsligheten har gått ner. Det är bra."

Visst, det är bra.
Brottsligheten har gått ner.

Den föll kraftigt
under 90- och 2000-talet.

Men enligt en expertpanel

som förra året sammankallades
av National Academy of Sciences,

så är sambandet mellan
det historiskt höga antalet inspärrade

och den låga kriminaliteten
tämligen osäker.

Kriminaliteten går upp och ner

oberoende av hur många unga personer
som döms till fängelse.

Vi tenderar att se på rättvisa
som svart eller vit:

god eller ond, oskyldig eller skyldig.

Orättvisa handlar om
att bli oskyldigt dömd.

Om du döms för något du gjort

så ska du straffas för det.

Det finns oskyldiga och skyldiga,

det finns brottsoffer och gärningsmän.

Men kanske borde vi tänka
lite mer nyanserat än så.

Vi kräver av ungdomar som bor
i de mest missgynnade områdena,

de som hör till de fattigaste familjerna,

de som går i landets sämsta skolor,

de som har det tuffast på arbetsmarknaden,

de som bor i områden där våld
är en del av vardagen,

vi kräver av dem att alltid hålla sig
på rätt sida av lagen -

att aldrig göra minsta misstag.

Varför stöttar vi inte de ungdomar
som lever under dessa förutsättningar?

Varför erbjuder vi bara handklovar,
fängelse och en flykt undan rättvisan?

Finns det något bättre scenario?

Skulle vi kunna ha ett rättssystem
som fokuserar på återanpassning,

förebyggande åtgärder
och delaktighet i samhället,

istället för straff?

(Applåder)

Ett rättssystem som erkänner sin roll

i det utanförskap som färgade i USA
levt med i generationer,

och som inte fortsätter främja
och cementerar detta utanförskap.

(Applåder)

Och slutligen, ett rättssystem
som tror på unga svarta,

istället för att betrakta dem
som fienden som borde spärras in.

(Applåder)

Den goda nyheten är att det är på gång.

För några år sedan skrev
Michelle Alexander "The New Jim Crow"

som fick oss att se på fängelsestraff

som ett brott av historiska mått
mot våra medborgerliga rättigheter.

President Obama
och justitiekansler Eric Holder

har krävt stora straffreformer,

för att ta itu med orättvisor
med avseende på internering.

En del stater har slutat
med slumpmässig visitering

eftersom det är ett brott
mot de mänskliga rättigheterna.

Städer och stater har avkriminaliserat
innehav av marijuana.

New York, New Jersey och Kalifornien

har minskat antalet interner,
stängt fängelser,

samtidigt som brottsligheten
minskat kraftigt.

Texas har gett sig in leken,

stänger fängelser, satsar på utbildning.

Högern och vänstern har kommit samman;

före detta interner och budgetansvariga,

medborgarrättsaktivister och liberaler,

unga som protesterar mot polisövervåld

mot obeväpnade svarta tonåringar,

och äldre, rikare människor

- en del finns säkert här idag -

som donerar pengar
till alternativ till fängelsestraff.

I den djupt splittrade
amerikanska kongressen

är arbetet med reformeringen
av rättsväsendet

i princip det enda

som högern och vänster är överens om.

Jag hade inte vågat hoppas
att få uppleva detta under min livstid.

Jag tror att många av de
som oförtrutet jobbat

med att skriva om orsakerna
och konsekvenserna

av det historiskt höga antalet inspärrade

inte trodde att vi skulle
få uppleva det i vår livstid.

Frågan nu är, hur långt kan vi komma?

Hur mycket kan vi förändra?

Jag vill sluta med ett upprop
riktat till ungdomar;

de ungdomar som går på college,

de ungdomar som kämpar
för att inte hamna i fängelse,

och de som försöker klara sig
genom fängelsetiden.

Det kan tyckas att dessa vägar
mot vuxenlivet är ljusår från varandra,

men de två grupperna som på så olika sätt

är på väg mot vuxenlivet

har en sak gemensamt:

Båda kan om de vill bli ledare
för reformarbetet av rättssystemet.

Ungdomar har alltid stått i främsta ledet
när det gällt jämställdhet,

att fler personer ska behandlas värdigt

och ges en chans till frihet.

Uppdraget för den generation
som blir myndiga

under denna omvälvande tid,

är att få ett slut på massinterneringen
och bygga ett nytt rättssystem,

med betoning på rättvisa.

Tack!

(Applåder)