På amerikanska barns väg mot vuxenlivet är det två institutioner som övervakar färden. Den första är den vi hör mycket om: College. Ni kanske minns spänningen ni upplevde när ni började college. En del av er kanske går på college och känner den där spänningen just nu. College har en del brister. Det är dyrt; man blir skuldsatt som ung. Men sammantaget är det en ganska bra väg. De unga lämnar college med stolthet och många goda vänner, och med en stor insikt om världen, och kanske viktigast av allt, med en bättre chans på arbetsmarknaden än de hade när de kom dit. Idag tänkte jag tala om den andra institutionen som övervakar resan från barndom till vuxenliv i USA. Institutionen jag talar om är fängelse. Unga människor på denna resa möter övervakare istället för lärare. De går till domstolsförhör istället för lektioner. Tredje året utomlands blir istället en tur till ungdomsanstalt. Och när de närmar sig 30 har de inte examen i ekonomi eller engelska, istället finns de i straffregistret. Det kostar mycket också; omkring 40 000 dollar per år för att ha en ung person internerad i fängelse i New Jersey. Det är skattebetalarna som står för räkningen och det ungdomarna får är en kall fängelsecell och en permanent plump i protokollet när de kommer ut och söker jobb. Det är fler ungdomar på väg mot vuxenlivet på detta sätt än någonsin tidigare i USA, och anledningen är att under de senaste 40 åren har antalet inspärrade ökat med 700 procent. Jag visar en bild under denna presentation. Här är den. Vår andel inspärrade: Omkring 716 personer per 100 000 invånare. Här är OECD-länderna. Dessutom är det fattiga ungdomar som vi skickar i fängelse, oproportionellt många är svarta eller latinamerikaner. Fängelser står som en mur mellan ungdomarna som kämpar och möjligheten att uppnå den amerikanska drömmen. Problemet är faktiskt värre än så. Vi skickar dem inte bara i fängelse, vi belastar dem även med domstolsavgifter, med skyddstillsyn och inskränkt frigång, med arrestering för småförseelser. Vi kräver att de ska bo i rehabiliteringshem och i husarrest, och vi ber dem förhandla med poliser som åker till fattiga områden, inte för att upprätthålla lag och ordning, utan för att uppnå arresteringsmål, för att fylla stadens häkten. Det här är baksidan av medaljen för vårt historiska straffexperiment: Unga oroar sig för att när som helst bli stoppade, visiterade och gripna. Inte bara ute på gatan, utan i sina hem, i skolan eller på jobbet. Jag blev intresserad av denna väg mot vuxenvärlden när jag själv pluggade på college vid The University of Pennsylvania på det tidiga 2000-talet. Universitetet ligger i en gammal, afroamerikansk stadsdel. Dessa parallella resor pågår samtidigt: ungdomarna som pluggar vid det privata universitetet, och ungdomarna från stadsdelen intill, där en del lyckas ta sig till college, men många skeppas till fängelse. I årskurs två gav jag privatlektioner till en ung kvinna som gick på gymnasiet som bodde 10 minuter från universitetet. Efter en tid kom hennes kusin hem från ungdomsvårdsskola. Han var 15 och gick i första klass på gymnasiet. Jag började lära känna honom och hans vänner och familj, och jag frågade honom om jag fick skriva om hans liv i min examensuppsats på college. Examensuppsatsen blev senare en avhandling på Princeton och är nu en bok. I slutet av årskurs två flyttade jag in i området och under de följande sex åren försökte jag förstå vad ungdomar gick igenom när de närmade sig myndighetsdagen. Under den första veckan i området såg jag två pojkar, fem och sju år gamla, leka tafatt. Den äldre pojken jagade den yngre. Han var polisen. När polisen hann ifatt den yngre pojken knuffade han omkull honom, satte på honom låtsashandklovar, tog ett mynt ur hans ficka och sade: "Jag beslagtar det." Han frågade honom om han hade några droger på sig eller om han var eftersökt av polisen. Jag såg denna lek många gånger. Ibland gav de helt enkelt upp och la sig platt på marken med händerna över huvudet, eller ställde sig mot en vägg. Barnen skrek åt varandra: "Jag ska låsa in dig, jag ska låsa in dig och du kommer aldrig mer hem!" Jag såg en sexåring dra ner byxorna på ett annat barn för att kunna göra en grundlig visitering. Under de första 18 månaderna som jag bodde i området skrev jag ner varje gång jag såg polisen interagera med de som var mina grannar. Under de första 18 månaderna såg jag polisen hejda fotgängare och bilister, visitera människor, kolla upp dem mot databaser, jaga folk nerför gatan, ta med sig folk till förhör eller arrestera någon, var enda dag - utom fem. 52 gånger såg jag polisen slå in dörrar, jaga folk genom hus eller arrestera någon i sitt hem. 14 gånger under de första 18 månaderna såg jag polisen örfila, ta stryptag, sparka, stampa eller slå unga män efter att de fått fatt i dem. Efter hand lärde jag känna två bröder, Chuck och Tim. Chuck var 18 när vi träffades, och gick sista året på gymnasiet. Han spelade i skolans basketlag och hade C:n och B:n i sitt betyg. Hans yngre bror, Tim, var 10. Tim avgudade Chuck. Han följde honom var han gick, såg upp till Chuck. De bodde med sin mamma och morfar i ett tvåvåningsradhus med gräsmatta och en veranda. Deras mamma försökte bli drogfri, allt medan grabbarna växte upp. Hon lyckades aldrig behålla ett jobb särskilt länge. De levde på sin morfars pension, och den räckte knappt till mat och kläder och skolmaterial till killarna. Familjen hade det kämpigt. Chuck gick sista året på gymnasiet. Han hade just fyllt 18. Den vintern var det ett barn som kallade Chucks mamma för narkomanhora. Chuck tryckte ner hans ansikte i snön och skolans polis anklagade honom för överfall. Det andra barnet mådde bra dagen därpå, det var nog mest stoltheten som sårades. Men eftersom Chuck var 18 år så hamnade han i häktet på State Road i nordöstra Philadelphia. Där blev han sittandes eftersom han inte hade råd att betala borgen. Rättegången sköts upp gång på gång, nästan till slutet av läsåret. Till slut, när terminen nästan var slut, avfärdade domaren nästan alla anklagelser och Chuck fick komma hem med bara några hundra dollar i domstolskostnader på halsen. Tim var väldigt glad den dagen. På hösten försökte Chuck återuppta sina studier, men sekreteraren på skolan sade att han var 19 och därmed för gammal för att få komma tillbaka. Domaren som lett rättegång utfärdade en arresteringsorder eftersom han inte betalat de 225 dollarna i rättegångskostnader som skulle ha betalats efter det att fallet avslutats. Nu var han avhoppare från gymnasiet som dessutom var på rymmen. Tims första arrestering skedde när han fyllt 11. Chuck hade blivit av med arresteringsorden och höll på att betala av sin skuld. En dag när han körde Tim till skolan i sin flickväns bil, blev han stoppad av polisen och bilen kollades. Bilen visade sig vara stulen i Kalifornien. Chuck hade ingen aning om när bilen blivit stulen. Flickvännens morbror hade köpte den på en aktion för begagnade bilar i nordöstra Philadelphia. Chuck och Tim hade aldrig varit utanför statens gränser, än mindre i närheten av Kalifornien. Hur som helst, poliserna på stationen anklagade Chuck för häleri. Och ett par dagar senare anklagades Tim, 11 år gammal, för medhjälp till häleri, och dömdes till tre års skyddstillsyn. Med denna skyddstillsyn hängandes över sitt huvud, började Chuck berätta allt han visste om hur man undkommer polisen. De satt bredvid varandra på verandan och tittade ut på bakgatan och Chuck lärde Tim hur man känner igen en civil polisbil, hur man förhandlar sig ur en polisrazzia, hur och var man gömmer sig. Föreställ er för en kort stund hur Chucks och Tims liv skulle vara om de istället bodde in en stadsdel där alla barn gick i college, istället för i fängelse. En stadsdel som den jag växte upp i. "Okey," säger du kanske, "men Chuck och Tim och ungar som de begår brott! Förtjänar de inte att vara i fängelse? Förtjänar de inte att leva i rädsla för att bli arresterade?" Mitt svar är nej. Det gör de inte. Och framför allt inte för saker som andra mer privilegierade unga aldrig behöver vara rädda för. Om Chuck gått på mitt gymnasium skulle bråket på skolgården aldrig blivit något annat än ett bråk på skolgården. Det hade aldrig blivit anmält som ett överfall. Inte en enda av de jag gick i gymnasiet tillsammans med har något i straffregistret. Inte en enda en. Men hur många skulle haft det om polisen stoppat dem och kollat fickorna på väg till skolan? Eller om de gjort en razzia mot någon av deras fester mitt i natten? "Okej," säger du kanske, "men har inte det höga antalet inspärrade hjälpt till att minska kriminaliteten? Brottsligheten har gått ner. Det är bra." Visst, det är bra. Brottsligheten har gått ner. Den föll kraftigt under 90- och 2000-talet. Men enligt en expertpanel som förra året sammankallades av National Academy of Sciences, så är sambandet mellan det historiskt höga antalet inspärrade och den låga kriminaliteten tämligen osäker. Kriminaliteten går upp och ner oberoende av hur många unga personer som döms till fängelse. Vi tenderar att se på rättvisa som svart eller vit: god eller ond, oskyldig eller skyldig. Orättvisa handlar om att bli oskyldigt dömd. Om du döms för något du gjort så ska du straffas för det. Det finns oskyldiga och skyldiga, det finns brottsoffer och gärningsmän. Men kanske borde vi tänka lite mer nyanserat än så. Vi kräver av ungdomar som bor i de mest missgynnade områdena, de som hör till de fattigaste familjerna, de som går i landets sämsta skolor, de som har det tuffast på arbetsmarknaden, de som bor i områden där våld är en del av vardagen, vi kräver av dem att alltid hålla sig på rätt sida av lagen - att aldrig göra minsta misstag. Varför stöttar vi inte de ungdomar som lever under dessa förutsättningar? Varför erbjuder vi bara handklovar, fängelse och en flykt undan rättvisan? Finns det något bättre scenario? Skulle vi kunna ha ett rättssystem som fokuserar på återanpassning, förebyggande åtgärder och delaktighet i samhället, istället för straff? (Applåder) Ett rättssystem som erkänner sin roll i det utanförskap som färgade i USA levt med i generationer, och som inte fortsätter främja och cementerar detta utanförskap. (Applåder) Och slutligen, ett rättssystem som tror på unga svarta, istället för att betrakta dem som fienden som borde spärras in. (Applåder) Den goda nyheten är att det är på gång. För några år sedan skrev Michelle Alexander "The New Jim Crow" som fick oss att se på fängelsestraff som ett brott av historiska mått mot våra medborgerliga rättigheter. President Obama och justitiekansler Eric Holder har krävt stora straffreformer, för att ta itu med orättvisor med avseende på internering. En del stater har slutat med slumpmässig visitering eftersom det är ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Städer och stater har avkriminaliserat innehav av marijuana. New York, New Jersey och Kalifornien har minskat antalet interner, stängt fängelser, samtidigt som brottsligheten minskat kraftigt. Texas har gett sig in leken, stänger fängelser, satsar på utbildning. Högern och vänstern har kommit samman; före detta interner och budgetansvariga, medborgarrättsaktivister och liberaler, unga som protesterar mot polisövervåld mot obeväpnade svarta tonåringar, och äldre, rikare människor - en del finns säkert här idag - som donerar pengar till alternativ till fängelsestraff. I den djupt splittrade amerikanska kongressen är arbetet med reformeringen av rättsväsendet i princip det enda som högern och vänster är överens om. Jag hade inte vågat hoppas att få uppleva detta under min livstid. Jag tror att många av de som oförtrutet jobbat med att skriva om orsakerna och konsekvenserna av det historiskt höga antalet inspärrade inte trodde att vi skulle få uppleva det i vår livstid. Frågan nu är, hur långt kan vi komma? Hur mycket kan vi förändra? Jag vill sluta med ett upprop riktat till ungdomar; de ungdomar som går på college, de ungdomar som kämpar för att inte hamna i fängelse, och de som försöker klara sig genom fängelsetiden. Det kan tyckas att dessa vägar mot vuxenlivet är ljusår från varandra, men de två grupperna som på så olika sätt är på väg mot vuxenlivet har en sak gemensamt: Båda kan om de vill bli ledare för reformarbetet av rättssystemet. Ungdomar har alltid stått i främsta ledet när det gällt jämställdhet, att fler personer ska behandlas värdigt och ges en chans till frihet. Uppdraget för den generation som blir myndiga under denna omvälvande tid, är att få ett slut på massinterneringen och bygga ett nytt rättssystem, med betoning på rättvisa. Tack! (Applåder)