Hur vi stoppade vågen av våld i hemmet (Ledtråd: Polaroidkameran hjälpte)

År 1984 övade Esta Soler påtryckningar för att få igenom ett lagförslag om att förbjuda våld i hemmet. Då kallade en politiker det för "Lagen som tar bort det roliga ur äktenskapet". "Om jag bara hade haft Twitter då", skojar hon. Detta optimistiska föredrag kartlägger 30 år av taktik och teknik – från polaroidkameran till sociala medier – som ledde till att våld i hemmet minskade med 64% i USA.

Jag vill att ni föreställer er
vilket genombrott det här var

för kvinnor som föll offer
för våld på 80-talet.

De kom till akutmottagningen med något
som polisen kallade för "kärleksgnabb".

Det jag såg var en kvinna som var slagen,
jag såg en bruten näsa,

en skadad handled och svullna ögon.

Som aktivister tog vi vår polaroidkamera,

tog en bild av henne,
väntade i 90 sekunder

och gav henne sedan fotot.

Och då hade hon beviset hon behövde
för att kunna gå till domstolen.

Vi gjorde det osynliga synligt.

Jag har gjort det här i 30 år,
jag har varit en del av en social rörelse

som jobbar för att stoppa
våld mot kvinnor och barn.

Och under alla dessa år
har jag haft en väldigt brinnande,

men kanske inte alltid så populär,
tro på att våldet inte är oundvikligt.

Det är inlärt, och om det är inlärt

kan man lära sig av med det
och förebygga det.

(Applåder)

Varför tror jag på detta?

För att det är sant.

Det är helt sant.

Mellan 1993 och 2010

har våld i hemmet
bland vuxna kvinnor i USA

gått ner med 64 procent,

och det är fantastiska nyheter.

(Applåder)

64 procent. Hur kom vi dit?

Vi såg problemet.

För 30 år sedan blev kvinnor slagna,
de förföljdes och våldtogs

men ingen pratade om det.

Det fanns ingen rättvisa.

Och som aktivist var det inte bra nog.

Så första steget på denna resa
var att vi organiserade oss

och skapade ett enastående
nätverk med fantastiska kvinnor

som anordnade skyddade boenden,

och de som inte anordnade
skyddade boenden öppnade sina hem

så att kvinnor och barn
kunde få vara säkra.

Vet ni vad vi gjorde mer?

Vi hade kakförsäljning, biltvättning,
och vi gjorde allt för att samla in pengar

men till slut sade vi:
"Det är dags att gå till regeringen

och be dem betala för dessa
enastående tjänster som räddar liv."

(Applåder)

Andra steget blev att försöka ändra lagen.

Vi reste till Washington

och övade påtryckningar
för den första lagstiftningen.

Jag kommer ihåg hur jag gick
genom salarna i USA:s huvudstad.

Jag var 30 år och livet hade en mening.

Jag kunde inte ens föreställa mig
att någon någonsin skulle ifrågasätta

denna viktiga lagstiftning.

Jag var väl 30 år och naiv.

Men jag fick höra om en parlamentsledamot
som hade en helt annan syn på saken.

Vet ni vad han kallade
denna viktiga lagstiftning?

Han kallade den för "Lagen som tar bort
det roliga ur äktenskapet".

"Lagen som tar bort
det roliga ur äktenskapet".

Mina damer och herrar,
det här var 1984 i USA

och jag önskar att jag hade haft Twitter.

(Skratt)

Tio år senare, efter mycket hårt arbete
fick vi igenom lagen om våld mot kvinnor.

Det är en livsförändrande lag
som har räddat så många liv. (Applåder)

Tack.

Jag var stolt över att vara
en del av detta arbete,

och det ändrade lagen

och vi fick miljoner dollar
till små samhällen.

Vi samlade också in data.

Jag är väldigt intresserad av data.

Jag är faktiskt en datanörd.

Det finns säkert många datanördar här.

Jag är en datanörd och anledningen
till det är att jag vill vara säker på

att pengarna läggs på
ett program som fungerar,

och om det inte fungerar
måste vi förändra vår idé.

(Applåder)

Jag vill säga en till sak:

Vi kommer inte att lösa det här problemet

genom att bygga fler fängelser
eller bygga fler skyddade boenden.

Det handlar om ekonomisk
självständighet för kvinnor,

om att hjälpa barn som har farit illa

och om förebyggande med stort F.

Så, tredje steget på denna resa:

Vi vet att om vi ska fortsätta
med denna utveckling

måste vi höras mer,

vi måste få fler att se

och vi måste engagera allmänheten.

Så vi gick till Advertising Council
och bad dem att hjälpa oss

med att starta en kampanj
för offentlig utbildning.

Vi kollade upp hur det såg ut i världen,

Kanada, Australien, Brasilien
och delar av Afrika.

Vi använde den kunskapen
och startade den första nationella

kampanjen för offentlig utbildning

som heter There's No Excuse
for Domestic Violence.

Titta på en av våra reklamer.

(Video)
Man: Var är middagen?

Kvinna: Jag trodde du skulle vara hemma
tidigare, så jag slängde allt...

Man: Vad är det här? Pizza?
Kvinna: Om du bara hade ringt så...

Man: När maten är klar så är det pizza?
Kvinna: Älskling, skrik inte.

Nej, snälla. Släpp mig!

Man: In i köket!
Kvinna: Nej, hjälp mig!

Man: Vill du veta vad som gör ont?
(Slår kvinnan)

Det där gör ont!
(Glas krossas)

Kvinna: Hjälp mig!

["Barn tvingas sitta och titta på.
Vad är din ursäkt?"]

Esta Soler: Medan vi höll på
att publicera denna kampanj

blev O.J. Simpson arresterad för mordet
på sin fru och hennes vän.

Vi fick veta att han hade en lång bakgrund
av våld i hemmet.

Media blev fixerat.

Berättelsen om våld i hemmet

gick från sista sidan,
eller från ingen sida alls,

till första sidan.

Våra annonser fyllde alla utrymmen

och för första gången
började kvinnor berätta.

Utveckling handlar om ögonblick
och vi tog vara på detta ögonblick.

Jag ska sätta det här i kontext.

Före 1980, vet ni hur många artiklar

New York Times hade om våld i hemmet?

Jag ska berätta: det var 158 stycken.

Och kring år 2000, över 7000 artiklar.

Vi gjorde uppenbarligen skillnad.

Men vi saknade fortfarande en viktig del.

Så fjärde steget: Vi behövde engagera män.

Vi kan inte lösa det här problemet

med 50 procent av befolkningen
ståendes utanför.

Jag har redan sagt att jag är en datanörd.

En nationell undersökning visade
att män kände sig anklagade

och oinbjudna till denna konversation.

Så vi funderade, hur kan vi inkludera män?

Hur kan vi få män att prata om
våld mot kvinnor och flickor?

Och en av mina killkompisar
drog mig åt sidan och sade:

"Du vill att män ska prata
om våld mot kvinnor och flickor,

men män pratar inte".

(Skratt)

Jag ber om ursäkt till männen i publiken,
jag vet att ni pratar.

Han sade: "Vet du vad de däremot gör?
De pratar med sina barn".

De pratar med sina barn
som föräldrar och tränare.

Så det är vad vi gjorde.

Vi träffade män på deras arena
och byggde upp ett program.

En gång hade vi ett evenemang
som ligger mig varmt om hjärtat.

En baskettränare höll tal
i ett rum fullt av manliga atleter,

män med många olika bakgrunder.

Han pratade om hur viktigt det är
att coacha pojkar till män,

förändra jargongen i omklädningsrummen,

och att ge män verktyg de behöver
för hälsosamma relationer.

Och helt plötsligt tittade han
längst bak i rummet

och såg sin dotter
och han ropade på henne, Michaela,

och sade: "Michaela, kom hit".

Hon var nio år, lite blyg
och hon gick till honom.

Han sade: "Sitt här bredvid mig".

Hon satte sig bredvid honom.

Han gav henne en stor kram och sade:

"Folk frågar varför jag gör detta arbete.

Jag gör det för att jag är hennes pappa

och jag vill inte att någon
någonsin ska göra henne illa."

Och som förälder förstår jag honom.

Jag förstår.

När man vet att det sker
sexuella trakasserier

på högskolors campus-områden

som är så omfattande
och så underrapporterade.

Vi har gjort mycket för vuxna kvinnor.

Vi måste jobba hårdare för barnen.

Vi måste bara göra det.

(Applåder)

Vi har kommit långt
sedan polaroidkamerans glansdagar.

Tekniken har varit vår vän.

Mobiltelefonen har totalförändrat
kvinnors maktställning på global nivå

och Facebook, Twitter, Google och Youtube

och alla sociala medier
hjälper oss att organisera

och berätta vår historia
på ett maktfullt sätt.

Och till de av er i publiken

som har hjälpt till att bygga dessa
appar och plattformar,

som organisatör säger jag tack så mycket.

Jag applåderar för er.

(Applåder)

Jag är dotter till en man

som gick med i en klubb
under hela sin livstid,

Optimistklubben.

Det är inget jag har hittat på.

Det är hans anda och hans optimism
som finns i mitt DNA.

Jag har gjort det här i över 30 år

och jag är helt övertygad om
att människor kan förändras.

Jag tror att vi kan ändra riktningen
på historiens kurva

mot medmänsklighet och jämställdhet.

Jag har också en grundläggande tro,

en brinnande tro

på att våld inte behöver vara en del
av mänsklighetens villkor.

Jag ber dig att gå med oss
medan vi skapar en framtid utan våld

för kvinnor, flickor,
män och pojkar, överallt.

Tack så mycket.

(Applåder)