Jag vill att ni föreställer er vilket genombrott det här var för kvinnor som föll offer för våld på 80-talet. De kom till akutmottagningen med något som polisen kallade för "kärleksgnabb". Det jag såg var en kvinna som var slagen, jag såg en bruten näsa, en skadad handled och svullna ögon. Som aktivister tog vi vår polaroidkamera, tog en bild av henne, väntade i 90 sekunder och gav henne sedan fotot. Och då hade hon beviset hon behövde för att kunna gå till domstolen. Vi gjorde det osynliga synligt. Jag har gjort det här i 30 år, jag har varit en del av en social rörelse som jobbar för att stoppa våld mot kvinnor och barn. Och under alla dessa år har jag haft en väldigt brinnande, men kanske inte alltid så populär, tro på att våldet inte är oundvikligt. Det är inlärt, och om det är inlärt kan man lära sig av med det och förebygga det. (Applåder) Varför tror jag på detta? För att det är sant. Det är helt sant. Mellan 1993 och 2010 har våld i hemmet bland vuxna kvinnor i USA gått ner med 64 procent, och det är fantastiska nyheter. (Applåder) 64 procent. Hur kom vi dit? Vi såg problemet. För 30 år sedan blev kvinnor slagna, de förföljdes och våldtogs men ingen pratade om det. Det fanns ingen rättvisa. Och som aktivist var det inte bra nog. Så första steget på denna resa var att vi organiserade oss och skapade ett enastående nätverk med fantastiska kvinnor som anordnade skyddade boenden, och de som inte anordnade skyddade boenden öppnade sina hem så att kvinnor och barn kunde få vara säkra. Vet ni vad vi gjorde mer? Vi hade kakförsäljning, biltvättning, och vi gjorde allt för att samla in pengar men till slut sade vi: "Det är dags att gå till regeringen och be dem betala för dessa enastående tjänster som räddar liv." (Applåder) Andra steget blev att försöka ändra lagen. Vi reste till Washington och övade påtryckningar för den första lagstiftningen. Jag kommer ihåg hur jag gick genom salarna i USA:s huvudstad. Jag var 30 år och livet hade en mening. Jag kunde inte ens föreställa mig att någon någonsin skulle ifrågasätta denna viktiga lagstiftning. Jag var väl 30 år och naiv. Men jag fick höra om en parlamentsledamot som hade en helt annan syn på saken. Vet ni vad han kallade denna viktiga lagstiftning? Han kallade den för "Lagen som tar bort det roliga ur äktenskapet". "Lagen som tar bort det roliga ur äktenskapet". Mina damer och herrar, det här var 1984 i USA och jag önskar att jag hade haft Twitter. (Skratt) Tio år senare, efter mycket hårt arbete fick vi igenom lagen om våld mot kvinnor. Det är en livsförändrande lag som har räddat så många liv. (Applåder) Tack. Jag var stolt över att vara en del av detta arbete, och det ändrade lagen och vi fick miljoner dollar till små samhällen. Vi samlade också in data. Jag är väldigt intresserad av data. Jag är faktiskt en datanörd. Det finns säkert många datanördar här. Jag är en datanörd och anledningen till det är att jag vill vara säker på att pengarna läggs på ett program som fungerar, och om det inte fungerar måste vi förändra vår idé. (Applåder) Jag vill säga en till sak: Vi kommer inte att lösa det här problemet genom att bygga fler fängelser eller bygga fler skyddade boenden. Det handlar om ekonomisk självständighet för kvinnor, om att hjälpa barn som har farit illa och om förebyggande med stort F. Så, tredje steget på denna resa: Vi vet att om vi ska fortsätta med denna utveckling måste vi höras mer, vi måste få fler att se och vi måste engagera allmänheten. Så vi gick till Advertising Council och bad dem att hjälpa oss med att starta en kampanj för offentlig utbildning. Vi kollade upp hur det såg ut i världen, Kanada, Australien, Brasilien och delar av Afrika. Vi använde den kunskapen och startade den första nationella kampanjen för offentlig utbildning som heter There's No Excuse for Domestic Violence. Titta på en av våra reklamer. (Video) Man: Var är middagen? Kvinna: Jag trodde du skulle vara hemma tidigare, så jag slängde allt... Man: Vad är det här? Pizza? Kvinna: Om du bara hade ringt så... Man: När maten är klar så är det pizza? Kvinna: Älskling, skrik inte. Nej, snälla. Släpp mig! Man: In i köket! Kvinna: Nej, hjälp mig! Man: Vill du veta vad som gör ont? (Slår kvinnan) Det där gör ont! (Glas krossas) Kvinna: Hjälp mig! ["Barn tvingas sitta och titta på. Vad är din ursäkt?"] Esta Soler: Medan vi höll på att publicera denna kampanj blev O.J. Simpson arresterad för mordet på sin fru och hennes vän. Vi fick veta att han hade en lång bakgrund av våld i hemmet. Media blev fixerat. Berättelsen om våld i hemmet gick från sista sidan, eller från ingen sida alls, till första sidan. Våra annonser fyllde alla utrymmen och för första gången började kvinnor berätta. Utveckling handlar om ögonblick och vi tog vara på detta ögonblick. Jag ska sätta det här i kontext. Före 1980, vet ni hur många artiklar New York Times hade om våld i hemmet? Jag ska berätta: det var 158 stycken. Och kring år 2000, över 7000 artiklar. Vi gjorde uppenbarligen skillnad. Men vi saknade fortfarande en viktig del. Så fjärde steget: Vi behövde engagera män. Vi kan inte lösa det här problemet med 50 procent av befolkningen ståendes utanför. Jag har redan sagt att jag är en datanörd. En nationell undersökning visade att män kände sig anklagade och oinbjudna till denna konversation. Så vi funderade, hur kan vi inkludera män? Hur kan vi få män att prata om våld mot kvinnor och flickor? Och en av mina killkompisar drog mig åt sidan och sade: "Du vill att män ska prata om våld mot kvinnor och flickor, men män pratar inte". (Skratt) Jag ber om ursäkt till männen i publiken, jag vet att ni pratar. Han sade: "Vet du vad de däremot gör? De pratar med sina barn". De pratar med sina barn som föräldrar och tränare. Så det är vad vi gjorde. Vi träffade män på deras arena och byggde upp ett program. En gång hade vi ett evenemang som ligger mig varmt om hjärtat. En baskettränare höll tal i ett rum fullt av manliga atleter, män med många olika bakgrunder. Han pratade om hur viktigt det är att coacha pojkar till män, förändra jargongen i omklädningsrummen, och att ge män verktyg de behöver för hälsosamma relationer. Och helt plötsligt tittade han längst bak i rummet och såg sin dotter och han ropade på henne, Michaela, och sade: "Michaela, kom hit". Hon var nio år, lite blyg och hon gick till honom. Han sade: "Sitt här bredvid mig". Hon satte sig bredvid honom. Han gav henne en stor kram och sade: "Folk frågar varför jag gör detta arbete. Jag gör det för att jag är hennes pappa och jag vill inte att någon någonsin ska göra henne illa." Och som förälder förstår jag honom. Jag förstår. När man vet att det sker sexuella trakasserier på högskolors campus-områden som är så omfattande och så underrapporterade. Vi har gjort mycket för vuxna kvinnor. Vi måste jobba hårdare för barnen. Vi måste bara göra det. (Applåder) Vi har kommit långt sedan polaroidkamerans glansdagar. Tekniken har varit vår vän. Mobiltelefonen har totalförändrat kvinnors maktställning på global nivå och Facebook, Twitter, Google och Youtube och alla sociala medier hjälper oss att organisera och berätta vår historia på ett maktfullt sätt. Och till de av er i publiken som har hjälpt till att bygga dessa appar och plattformar, som organisatör säger jag tack så mycket. Jag applåderar för er. (Applåder) Jag är dotter till en man som gick med i en klubb under hela sin livstid, Optimistklubben. Det är inget jag har hittat på. Det är hans anda och hans optimism som finns i mitt DNA. Jag har gjort det här i över 30 år och jag är helt övertygad om att människor kan förändras. Jag tror att vi kan ändra riktningen på historiens kurva mot medmänsklighet och jämställdhet. Jag har också en grundläggande tro, en brinnande tro på att våld inte behöver vara en del av mänsklighetens villkor. Jag ber dig att gå med oss medan vi skapar en framtid utan våld för kvinnor, flickor, män och pojkar, överallt. Tack så mycket. (Applåder)