Klimatavtalet i Paris - bakom kulisserna

Vad skulle du göra ifall ditt jobb var att rädda planeten? När Christiana Figueres fick uppdraget av FN att leda klimatkonferensen i Paris (COP 21) i december 2015, så reagerade hon som många människor skulle ha gjort: hon trodde det skulle vara omöjligt att samla ledarna från 195 länder till ett gemensamt avtal på hur klimatförändringarna skulle bromsas. Få reda på hur hon vände sin skepticism till optimism - och hjälpte världen att uppnå det viktigaste klimatavtalet i historien.

Jag har ett skäl att vara optimistisk:

klimatförändringar.

Du kanske inte tror det,
men här kommer fakta.

Den 12:e december 2015,

i Paris, under FN,

samlades 195 regeringar

och enhälligt -

om du har jobbat med politiker,
så vet du hur svårt det är -

och bestämde enhälligt

att medvetet byta riktning
på den globala ekonomin

för att skydda det mest sårbara

och förbättra livet för oss alla.

Det är faktiskt
en anmärkningsvärd framgång.

(Applåder)

Men det är ännu mer anmärkningsvärt

om du betänker var vi var
bara för några år sedan.

2009, Köpenhamn.

Vem minns Köpenhamn?

Nå, efter år av arbete mot
ett klimatavtal,

samlades samma regeringar
i Köpenhamn

och misslyckades totalt.

Varför misslyckades det så totalt?

Orsakerna var många,

men framförallt beroende på
den djupt rotade klyftan

mellan det globala nord och
det globala syd.

Så ett halvår efter detta misslyckande,

kallades jag in för att ta ansvaret

för de globala klimatförhandlingarna.

Du kan tänka dig, det perfekta ögonblicket
att starta detta nya jobb.

Det globala tänket
kring klimatförändringar var i soptunnan.

Ingen trodde

att ett globalt klimatavtal
någonsin skulle vara möjligt.

Faktum är att det trodde inte jag heller.

Om ni lovar att inte berätta det för någon
utanför denna underbara TED-publik,

kommer jag att avslöja en hemlighet

som tacksamt har blivit
begravd i historien.

På min första presskonferens,

frågade en journalist, "Ms Figueres,

tror du att ett globalt klimatavtal
någonsin kommer att bli möjligt?"

Och utan att engagera min hjärna,
hörde jag mig själv säga,

"Inte under min livstid."

Nå, ni kan ju tänka er min PR-grupps miner

som var skräckslagna för denna
galna kvinna från Costa Rica,

som var deras nya chef.

Och jag var också skräckslagen.

Jag var inte skräckslagen för mig,
för jag är liksom van vid mig själv.

Jag var faktiskt skräckslagen

för konsekvenserna av vad jag just sagt,

för konsekvenserna för världen

där alla våra barn kommer
att vara tvingade att leva.

Det var uppriktigt sagt
ett skrämmande ögonblick för mig,

och jag tänkte, men, vänta lite nu,

vänta lite.

Omöjligt är inget faktum,

det är en attityd.

Det är bara en attityd.

Och jag bestämde just då att
jag skulle ändra min attityd

och jag skulle hjälpa världen att ändra
dess attityd angående klimatförändringar.

Så jag vet inte -

Bara den här? Tack.

Jag vet inte -

vad du skulle göra

om du blev tillsagd att
ditt jobb är att rädda planeten.

Sätt det på en jobbeskrivning.

Och du har det fulla ansvaret,

men har absolut ingen beslutanderätt,

för varje regering har ensamrätt
på att fatta sina beslut.

Nå, jag skulle gärna vilja veta

vad du skulle göra den
där första måndagmorgonen,

men det här gjorde jag: jag fick panik.

(Skratt)

Och sen fick jag panik igen,

för att jag insåg att jag inte hade någon
aning om hur vi skulle lösa problemet.

Och sen insåg jag att jag inte hade någon
aning om hur vi skulle lösa problemet,

men jag vet en sak:

vi måste ändra tonen på samtalet.

För det finns inget sätt du kan nå seger

utan optimism.

Och nu,

använder jag optimism som ett
väldigt enkelt ord,

men låt oss uppfatta det i
ett bredare sammanhang.

Låt oss uppfatta det som mod,

hopp, tillit, solidaritet,

den grundläggande övertygelsen
att vi människor kan samlas

och hjälpa varandra till ett
bättre öde för mänskligheten.

Nå, du kan tänka dig att jag
trodde att utan det,

fanns det inte en chans att vi
skulle komma ifrån låsningen i Köpenhamn.

Och i sex år,

har jag ensvist, outtröttligt
injicerat optimism in i systemet,

oberoende av frågorna från
journalisterna -

och jag har blivit bättre på dem -

och oberoende av bevis på motsatsen.

Och tro mig, det har funnits
mycket bevis för motsatsen.

Men outtröttlig optimism in i systemet.

Och ganska snart,

började vi se förändringar
ske inom flera områden,

påskyndade av tusentals människor,

inkluderat många av er här idag,

och jag tackar er.

Och denna TED-församling
kommer inte att bli förvånad

om jag berättar för er
att det första område

i vilket vi såg enastående förändring

var ...

teknik.

Vi började se att ren teknik,

teknik för återanvändbar energi
i synnerlighet,

började sjunka i pris och öka i kapacitet,

till den punkt där vi idag redan bygger

koncentrerade solenergianläggningar

som har kapacitet att
ge energi till hela städer,

och då har vi inte sagt något om
vart vi är på väg kring mobilitet

och intelligenta byggnader.

Och med den här förändringen inom teknik,

har vi möjlighet att börja förstå

att det var en förändring
i den ekonomiska ekvationen,

för att vi hade förmågan att ta till oss

att ja, klimatförändringar
kostar enorma summor pengar.

och ja, där finns sammansatta risker.

Men det finns också ekonomiska fördelar

och tillhörande förmåner,

eftersom spridningen av den
miljövänliga teknologin

kommer att ge oss renare luft,

bättre hälsa,

bättre transportmedel, bättre stadsmiljö,

större energisäkerhet,

större energitillgång till U-länder.

Totalt sett, en bättre värld än vi har nu.

Och med den insikten,

borde ni ha bevittnat,
faktum är att en del av er gjorde det,

spridningen av genialitet och upphetsning

som gick genom,
först icke-nationella styrorgan,

den privata sektorn, industrins kaptener,
försäkringsbolag,

investerare, ledare, religiösa samfund,

för att de alla började förstå att detta
verkligen kan ligga i deras intresse.

Detta kan verkligen
förbättra deras slutresultat.

Och det var inte bara
de vanliga misstänkta.

Jag måste berätta att en VD för
ett av de största olje- och gasbolagen

kom till mig i början av förra året

och sa -

i enrum, naturligtvis -

att han inte visste hur
han skulle ändra på sitt bolag,

men han skulle ändra det,

för han var intresserad
av dess långsiktiga utveckling.

Nå, nu när vi har en förändring
i den ekonomiska situationen,

och med det, med bredare stöd från alla,

så tog det inte lång tid
innan vi såg att regeringarna

vaknade upp till det faktum
att detta låg i deras nationella intresse.

Och när vi begärde från länder
att de skulle börja identifiera

hur de kunde bidra
till globala ansträngningar,

men baserat på deras nationella intressen,

skickade 189 länder utav 195,

189 länder skickade sina övergripande
planer för klimatförändringen,

baserat på sina nationella intressen,

samstämmigt med deras prioriteringar,

förenligt med deras nationella planer
för hållbar utveckling.

Så,

först när du skyddar
ländernas kärnintressen,

kan du förstå att länderna var redo

att börja röra sig mot en gemensam väg,

i en gemensam riktning

som förmodligen kommer att
ta oss flera hundra år

men som över de flera hundra åren
kommer att ta oss

in i en ny ekonomi,

in i en koldioxidfri,
mycket hållbar ekonomi.

Och de olika ländernas bidrag
som för närvarande är under diskussion

å regeringarnas vägnar,

är otillräckliga för att ge
oss ett stabilt klimat,

men de är bara ett första steg,

och de kommer att förbättras med tiden.

Och mätningen, rapporteringen och
verifieringen av alla de ansträngningarna

är juridiskt bindande.

Och de avstämningar som vi
kommer att ha vart femte år

för att följa upp de kollektiva framstegen
mot våra mål, är juridiskt bindande,

och själva vägen mot en koldioxidbefriad
och mer hållbar ekonomi

är juridiskt bindande.

Och här är den viktigaste delen:

Vad hade vi innan?

En väldigt liten handfull av länder

som hade åtagit sig väldigt avskalade,

kortsiktiga mål för utsläppsbegränsningar

som var helt otillräckliga

och vidare,
upplevdes i mångt som en börda.

Vad har vi nu?

Nu har vi alla länder i världen som
bidrar med olika styrkor

från olika håll, i olika sektorer,

men allihopa bidrar till
att nå ett gemensamt mål,

längs en väg

med miljömässig integritet.

Nå, när du väl har allt det här på plats

och du har förändrat den här förståelsen,

då kan ni se att regeringar
kunde åka till Paris

och anamma Paris-överenskommelsen.

(Applåder)

Så,

när jag tittar tillbaka

på de senaste sex åren,

är det första jag minns

den dag man accepterade
Paris-överenskommelsen.

Jag kan inte beskriva det
lyckorus som fanns i rummet.

5 000 personer som hoppade ur sina stolar,

gråtande, applåderande, jublande, hojtande

slitna mellan eufori och kvarvarande
misstro på vad det de just sett,

därför att så många människor

hade jobbat i år mot detta,
och detta var till slut deras verklighet.

Och det var inte bara de som
hade bidragit direkt.

För några veckor sedan,
var jag med en kollega

som försökte att bestämma sig

för en tahitisk pärla som han ville köpa
för att ge sin underbara fru Natasha.

Och när han till sist bestämt sig
för vad han skulle köpa,

sa juveleraren till honom,

"Du vet, du har tur som köper den här nu,

för de här pärlorna kan bli utrotade
snart på grund av klimatförändringarna."

"Men" sa juveleraren "har du hört,

regeringarna har just fattat ett beslut,

och Tahiti kan ha en chans."

Nå, det var en fantastisk bekräftelse

på att kanske, kanske finns det hopp,

här är en möjlig chans.

Jag är den första att säga att
vi fortfarande har lång väg kvar.

Vi har ju bara precis startat
vårt arbete med klimatförändringarna.

Och faktum är att vi måste säkerställa
att vi fördubblar våra ansträngningar

de närmaste fem åren
som är de kritiska fem åren.

Men jag är övertygad om

att vi de senaste sex åren

gått från omöjligt

till ohejdbart.

Och hur gjorde vi det?
Genom att injicera förändringsoptimism

som tillåter oss att gå från
konfrontation till samarbete,

som låter oss förstå att
nationella och lokala intressen

inte nödvändigtvis är tvärs emot
globala behov,

och att vi förstår att vi kan
föra dem samman

och sammanfoga dem utan problem.

Och när jag tittar framåt
mot andra globala frågor

som kommer att kräva vår
uppmärksamhet detta århundrade -

tryggad matförsörjning, vattenförsörjning,
trygga hem, påtvingad migration -

så förstår jag att vi verkligen inte vet

hur vi ska lösa de problemen än.

Men vi kan ta en sida från
vad vi har gjort för klimatförändringarna

och vi kan förstå

att vi måste tolka om
nollsummementaliteten.

För vi är uppfostrade att tro att
det alltid finns vinnare och förlorare,

och att din förlust är min vinst.

Nå, nu när vi är i en värld

där vi har nått vår planets gränser

och där vi inte bara är sammankopplade,

utan i ökande grad beroende av varandra,

är din förlust inte längre min vinst.

Vi är antingen alla förlorare

eller så kan vi alla bli vinnare.

Men vi måste bestämma oss

för noll eller summa.

Vi måste bestämma oss för
om det ska vara noll förmåner för alla

eller leva livet som summan av oss alla.

Vi har gjort det en gång.
Vi kan göra det igen.

Tack.

(Applåder)