En högst vetenskaplig taxonomi för hatare

Negin Farsad, TED Fellow, väver samman komedi och samhällskommentarer för att på ett slipat sätt motverka stereotyper av sin kultur. I detta upplivande föredrag/standup-framträdande pratar Farsad om sin dokumentär "Muslimerna kommer!", berättar om sin kamp mot kollektivtrafikföretaget MTA i New York och ger även en detaljerad skildring av de olika typer av hatare som hon stött på genom sitt arbete. "Komedi är ett av våra bästa vapen" säger hon. "Vi har testat många olika angreppssätt för social rättvisa, som krig och tävlingar i isdans - men det är fortfarande mycket som är rätt så hemskt. Jag tror det är dags att försöka med ett riktigt bra bajsskämt."

Jag är en iransk-amerikansk
muslimsk kvinna,

precis som alla ni andra.

Jag är också en social rättvisekomiker,

något jag hävdar är ett riktigt jobb.

För att förklara det
ska jag berätta hur jag hamnade här.

Jag har uppträtt över hela landet.

Och tro mig, Amerika är
majestätiskt, eller hur?

Det finns enastående natur,

våffelrestauranger

och diabetes så långt ögat kan nå.

Det är verkligen nåt speciellt.

Den amerikanska befolkningen kan delas in

i tre huvudkategorier:

Det finns mest underbara människor,

hatare

och Florida.

(Skratt)

Bortsett från Florida så är hatarna
den mest oroväckande kategorin.

De är en minoritet,

men de överkompenserar
genom att vara högljudda.

De har ett demografiskt Napoleonkomplex,

och ja, en del av männen bär klackar.

Som social rättvisekomiker

är det mitt mål att omvända hatarna,

för de hatar en massa grejer
som leder till negativa saker,

som rasism, våld och Ted Nugent.

Det är ingen uttömmande lista;

jag missar förmodligen 3-7 saker.

Men poängen är

att vi måste räkna med hatarna.

Men det finns variationer inom gruppen

och det är inte effektivt
att ge sig på allihopa, eller hur?

Så det jag har gjort är att skapa
en högst vetenskaplig taxonomi för hatare.

Man kan säga att jag tog alla hatare,

la dem i en petriskål,
som en vetenskapsman,

och det här är vad jag såg.

(Skratt)

Först av allt har vi trollen.

Det är de vanliga digitala hatarna.

Folk som säger upp sig från jobbet

så att de kan kommentera
Youtube-videos hela dagarna.

Det finns också drive-by-hatare.

Det är folk som står vid ett rödljus,

väntar på att det ska bli grönt,

och när det blir grönt skriker de
"Åk hem till ditt eget land!"

Förr i tiden skulle de
ha gått ut ur sina bilar

och hatat dig ansikte mot ansikte.

Men det finns inga såna längre -

vilket är ett annat tecken
på Amerikas förfall.

(Skratt)

Nästa kategori

är de trångsynta-
vars-koppling-till-en-grupp-

ger-dem-täckmantel-för-hatet-hatarna.

Dessa typer gillar att hata
via en till synes trevlig organisation,

som en kyrka eller välgörenhet,

och de pratar ofta på ett gammaldags sätt.

Men gruppen som intresserar mig mest
är de obeslutsamma hatarna.

De obeslutsamma hatarna är syskon
med de obeslutsamma röstarna -

de kan inte bestämma sig!

De är som ideologiska slampor

som går från att hata till att inte hata.

Och de gör det på grund av
brist på information.

Det är den gruppen jag vill komma åt
med social rättvisekomedi.

Varför komedi?

För att på en skala
från komedi till broschyr,

föredrar genomsnittsamerikanen komedi,
vilket man kan se här i grafen.

(Skratt)

Komedi är väldigt populärt.

Och förresten, det här är
en matematiskt korrekt graf,

framställd av fejkade siffror.

(Skratt)

Men frågan är:

Varför funkar social rättvisekomedi?

Först av allt får det en att skratta.

Och när man skrattar
går man in i ett läge av öppenhet.

Och i den stunden av öppenhet,

kan en bra social rättvisekomiker
peta in en himla massa information,

och om hen är riktigt skicklig,

även en ändtarmsundersökning.

(Skratt)

Här är några grundregler
för social rättvisekomedi:

Först och främst,
den är inte partipolitisk.

Det är inte politisk komedi,
det handlar om rättvisa,

och ingen är emot rättvisa.

För det andra är den inbjudande och varm,

den känns som att du sitter
inuti en burrito.

För det tredje är den rolig men lömsk,

som att du skulle kunna höra
en intressant avhandling

om ekonomisk ojämlikhet,

som är inkapslad
i ett väldigt sofistikerat bajsskämt.

(Skratt)

Så här ser jag
att social rättvisekomedi funkar.

För några år sedan samlade jag ett gäng
muslimsk-amerikanska komiker,

på ett ickevåldsamt sätt,

(Skratt)

och vi reste runt landet

till ställen som Alabama, Arizona,
Tennessee, Georgia -

ställen där de älskar mussarna -

och gjorde standup-föreställningar.

Vi kallade turnén "Muslimerna kommer!"

(Skratt)

Vi gjorde den till en film,

och efter att filmen kom ut,

spenderade en känd hatgrupp
300 000 dollar

på en anti-muslimsk affischkampanj

hos MTA - det är New Yorks
tunnelbanesystem.

Affischerna var riktigt stötande,

för att inte nämna uselt designade -

ska man vara trångsynt

så kan man väl åtminstone
välja ett bättre typsnitt?

(Skratt)

Men vi tänkte att varför inte göra
en egen affischkampanj

som säger snälla saker om muslimer,

och gör reklam för filmen.

Så jag och min komikerkollega
Dean Obeidallah

startade bekämpa-trångsynthet-
med-förtjusande-affischer-kampanjen.

Vi samlade ihop pengarna,
jobbade med MTA i 5 månader,

fick affischerna godkända,

och två dagar efter
att de skulle ha satts upp,

beslutade MTA att bannlysa affischerna,

på grund av politiskt innehåll.

Låt oss titta på några av affischerna.

Här är en.

Fakta om muslimer:

Muslimer uppfann konceptet sjukhus.

OK.

Fakta: Vuxna muslimer kan göra
fler armhävningar än bebis-muslimer.

(Skratt)

Fakta: Muslimerna uppfann
Justin Timberlake.

(Skratt)

Låt oss titta på en annan.

Den nakna sanningen om muslimer:

De har grymma frittata-recept.

Uppenbarligen ses frittatas
som politiskt av MTA.

Antingen det, eller så ses blotta
nämnandet av muslimer på ett positivt sätt

som något politiskt, men det är det inte.

Det handlar om rättvisa.

Så vi ändrade

vår bekämpa-trångsynthet-
med-förtjusande-affischer-kampanj

till en bekämpa-trångsynthet-
med-en-förtjusande-stämning-kampanj.

(Skratt)

Det jag säger är
att ett par oborstade komiker

tog sig an ett stort New York-företag,

och komikerna vann.

(Applåder och jubel)

Tack.

Att vinna var en märklig känsla.

Jag var typ, "Är det så här
blondiner känner sig hela tiden?"

"För det är helt otroligt!"

(Skratt)

Här är ett annat exempel.

Var jag än går frågar folk:
"Varför fördömer inte muslimer terrorism?"

Det gör vi. Men okej, jag nappar.

Så jag startade thedailydenouncer.com.

Det är en webbsida som fördömer terrorism
alla dagar i veckan,

förutom på helgerna.

Låt oss titta på ett exempel.

De är oftast bara en ruta,

"Jag fördömer terrorism!

Jag fördömer också folk
som inte fyller på skrivaren!"

Poängen med webbsidan
är att den fördömer terrorism

samtidigt som den visar att det är löjligt

att vi hela tiden måste fördöma terrorism.

Men om trångsynthet inte är din grej,

så kan social rättvisekomedi användas
för alla möjliga grejer.

Till exempel så åkte jag
och min kollega Lee Camp till Caymanöarna

för att undersöka offshore banking.

USA förlorar något i stil med
300 miljarder dollar per år

i dessa skatteparadis.

Inte för att skryta,

men i slutet av varje månad

har jag typ 5-15 dollar
i disponibel inkomst.

Så vi gick in till dessa banker
på Caymanöarna

och frågade om vi kunde öppna ett konto

med 8 dollar och 27 cent.

(Skratt)

Bankchefen lät oss hållas i 30-45 sekunder
innan hen kallade på väktarna.

Väktarna kom ut, svingade sina vapen,

varpå vi tjöt av rädsla och sprang iväg,

för - och det här är den sista regeln
i social rättvisekomedi -

ibland får den en att vilja skita på sig.

Det mesta av mitt arbete
är tänkt att vara roligt.

Det är tänkt att skapa en koppling
och väcka skratt.

Men ja, ibland blir jag utkörd av väktare.

Ibland får jag elaka tweets och hatbrev.

Ibland får jag telefonmeddelanden
som säger att om jag fortsätter skämta,

så ska de döda mig och döda min familj.

Och såna dödshot
är definitivt inte roliga.

Men trots enstaka faror,

tror jag ändå att social rättvisekomedi
är ett av våra bästa vapen.

Jag menar, vi har testat många
angreppssätt för social rättvisa,

som krig och tävlingar i isdans.

Men fortfarande är det rätt mycket
som är ganska hemskt.

Så jag tror det är dags att vi försöker
dra ett riktigt bra bajsskämt.

Tack.

(Applåder)