Mitt kärleksbrev till cosplay

Adam Savage skapar saker och bygger experiment, och han använder dräkter for att lägga till humor, färg och tydlighet till de historier han berättar. Savage utforskar cosplayvärlden och den mening den har för samhället genom att spåra sin livslånga kärlek till utklädningskläder – allt från barndomens rymdhjälm som gjordes av glasslåda till en dräkt utan ansikte som han hade på sig på Comic-Con. "Vi får kontakt med något viktigt inom oss", säger han. "Dräkterna är sättet som vi visar oss själva för varandra."

En sak som jag läste någonstans
och som jag älskar

är att en av sakerna som har bidragit mest
till Homo Sapiens framgång

som art

är att vi har så lite kroppsbehåring –

att vår hårlöshet, vår nakenhet,

kombinerat med att vi uppfann kläder

ger oss möjligheten
att reglera vår kroppstemperatur

och på så sätt kunna överleva
i vilket klimat vi än väljer.

Och nu har vi nått till en punkt
där vi inte klarar oss utan kläder.

Det är inte bara något användbart,

det är ett kommunikationsmedel.

Allt vi väljer att sätta på oss
är en berättelse,

en historia om var vi har varit,

vad vi håller på med,

vilka vi vill vara.

Jag var ett ensamt barn.

Jag hade inte så lätt för
att hitta kompisar att leka med,

och jag fick hitta på
de flesta av lekarna själv.

Jag gjorde många egna leksaker.

Det började med glass.

Det fanns en Baskin-Robbins
i staden där jag bodde,

och de serverade glass över disk

från stora, 15-literstråg av kartong.

Någon sa till mig –
jag var åtta år –

någon sa att när de
hade använt klart trågen

tvättade de ur dem
och sparade dem där bakom

och om man frågade
så kunde de ge bort en.

Det tog mig ett par veckor att våga

men jag gjorde det, och de också.

De gav mig ett – jag gick hem
med ett vackert kartongtråg.

Jag försökte tänka ut vad jag skulle göra
av det här exotiska materialet –

metallringen, toppen och botten.

Jag vände det över huvudet,
och jag insåg, "Vänta lite –

mitt huvud passar verkligen här."

(Skratt)

Ja, jag klippte ut ett hål,

jag stoppade in lite fodertyg

och gjorde en rymdhjälm.

(Skratt)

Jag behövde en plats
där jag kunde ha på mig rymdhjälmen,

så jag hittade en kylskåpslåda
några kvarter från mitt hus.

Jag drog hem den,

och på toaletten
till mina föräldrars gästrum

gjorde jag om den till ett rymdskepp.

Jag började med en kontrollpanel
gjord av kartong.

Jag klippte ut ett hål för en radarskärm

och satte en ficklampa under
för att lysa upp den.

Jag satte upp en skärm
som jag lutade mot väggen bakom –

och här tyckte jag
att jag var riktigt smart –

utan tillåtelse målade jag
garderobsväggen bakom helt svart

och satte upp stjärnor

som jag lyste upp med hjälp av
en julbelysning jag hittade på vinden,

och jag åkte på några rymduppdrag.

Några år senare

kom filmen "Hajen" ut.

Jag var för ung för att se den,
men jag fångades av "Hajen"-febern,

som alla gjorde i USA på den tiden.

Det fanns en affär i min stad
som hade en "Hajen"-kostym i skyltfönstret

och min mamma måste ha hört
att jag pratade med någon

om hur fantastisk
jag tyckte den kostymen var,

för ett par dagar före Halloween

gav hon mig världens chock
genom att ge mig "Hajen"-kostymen.

Jag erkänner att det är lite klichéartat

att människor i en viss ålder klagar på

att ungar av idag inte har en aning om
hur bra de har det,

men låt mig visa er ett slumpmässigt urval

av enkla barnkostymer
man kan köpa online nu ...

och det här är "Hajen"-kostymen
som mamma köpte till mig.

(Skratt)

Det här är ett papperstunt hajansikte

och en haklapp av plast
med "Hajen"-affischen på.

(Skratt)

Och jag älskade den.

Ett par år senare

tog min pappa med mig
på en film som hette "Excalibur".

Jag fick honom faktiskt
att ta med mig två gånger,

vilket inte var dåligt, för det var
en rå film med 17-årsgräns.

Men det var inte blodet,
inälvorna eller brösten

som fick mig att vilja se den igen.

De hjälpte till –

(Skratt)

Det var rustningarna.

Rustningarna i "Excalibur"
var förtrollande vackra för mig.

Det här var verkligen riddare
i glänsande, spegelblanka rustningar.

Dessutom hade riddarna i "Excalibur"
på sig sina rustningar överallt.

Hela tiden – de har på sig den
till middagen, när de går och lägger sig.

(Skratt)

Jag tänkte, "Läser de mina tankar?

Jag vill ha rustning på mig hela tiden!"

(Skratt)

Så jag återvände
till mitt favoritmaterial,

inkörsporten till tyngre makerprojekt,

wellpapp,

och jag gjorde en rustning till mig själv,

komplett med halsskydd och en vit häst.

När jag höjt förväntningarna,

här är en bild av rustningen jag gjorde.

(Skratt)

(Applåder)

Det här var bara den första
av rustningarna jag gjorde

som var inspirerad av "Excalibur".

Ett par år senare

övertygade jag pappa om
att låta mig göra en riktig rustning.

Under en månads tid

hjälpte han mig att övergå
från kartong till fogbeslag av aluminium

och vad som fortfarande är ett
av mina bästa sätt att fästa saker,

popnitar.

Under den månaden jobbade vi noggrannt

med en ledad dräkt av aluminiumplåtar

och böjda former.

Vi borrade hål i hjälmen
så att jag kunde andas,

jag blev klar precis före Halloween
och hade på mig den i skolan.

Det här är det enda
i den här föredraget

som jag inte har någon bild av,

för det finns inga foton
av den rustningen.

Jag hade på mig den i skolan,

det fanns en årsboksfotograf
som gick runt i korridorerna

men han hittade aldrig mig,
av skäl som snart kommer framgå.

Det var saker som jag inte hade förutsett

med att ha på sig en rustning
av aluminium i skolan.

På tredje lektionen som var matte
stod jag längst bak i klassen,

och jag gjorde det

för att rustningen gjorde
att jag inte kunde sitta.

(Skratt)

Det var den första grejen
jag inte hade tänkt på.

Sen tittade min lärare på mig, lite oroad,

ungefär halvvägs in i lektionen
och sa, "Mår du bra?"

Jag tänkte "Skojar du? Mår jag bra?

Jag har på mig en rustning!
Det är den bästa dagen i mitt ..."

Och precis när jag ska berätta
hur strålande jag mår

börjar klassrummet att luta åt vänster

och försvinna ner längs en lång tunnel,

och sen vaknade jag upp
hos skolsköterskan.

Jag hade svimmat av överhettning

på grund av rustningen.

Och när jag vaknade

var jag inte generad över
att ha svimmat inför klassen,

jag undrade, "Vem tog min rustning?
Var är min rustning?"

Okej, vi spolar ett antal år framåt,
då jag och några kollegor anställs

för att göra en serie
för Discovery Channel,

som heter "MythBusters".

Och under 14 år

lär jag mig på arbetstid
att bygga experiment

och att berätta om dem på tv.

Jag lärde mig också tidigt

att utklädning kan spela en nyckelroll
i detta historieberättande.

Jag använder utklädnader
för att lägga till humor, komedi, färg

och klarhet i berättandet
för de historier vi berättar.

Och sen gjorde vi ett avsnitt
som hette "Containerdykning"

och då lärde jag mig lite mer om

vad utklädnad betyder för mig.

I avsnittet "Containerdykning"

var frågan vi försökte besvara:

Är det lika säkert
att hoppa ner i en container

som det verkar på film?

(Skratt)

Avsnittet skulle ha två olika delar.

En handlade om hur vi tränas
av en stuntman att hoppa från byggnader

ner i en airbag.

Den andra var experimentets examen:

Vi skulle fylla en container med saker
och hoppa ner i den.

Jag ville skilja delarna
från varandra visuellt,

och jag tänkte,

"Tja, i den första delen tränar vi,
så vi borde ha träningsoveraller –

Åh! Vi skriver "Stunttrainee"
på ryggen av våra overaller.

Det är till träningen.

Men för den andra delen
ville jag ha något mycket visuellt –

"Jag vet! Jag klär mig
som Neo från Matrix!"

(Skratt)

Så jag gick till Haight Street.

Jag köpte ett par vackra
knähöga kängor med spännen.

Jag hittade en lång,
svepande kappa på eBay.

Jag skaffade solglasögon,
som krävde att jag använde linser.

Dagen för inspelningen kommer

och jag stiger ur min bil
i den här kostymen,

mitt inspelningsteam ser mig ...

och försöker kväva sina fnissningar.

De liksom (Frustar)

Och jag känner två olika saker
vid den här tidpunkten.

Jag är fullständigt generad

över att det är så tydligt för mitt team

att jag älskar att ha utklädnaden på mig.

(Skratt)

Men producenten i mitt huvud påminner mig

om att i actionscenen i slow motion

kommer den flygande kappan
att se så snygg ut bakom mig.

(Skratt)

Fem år in i serien "Mythbusters"

blev vi inbjudna att vara med
på San Diegos Comic-Con.

Jag hade känt till Comic-Con i flera år
men aldrig haft tid att gå.

Det har var en annan division –
det var utklädningens Mecka.

Människor flyger dit från hela världen

för att visa sina fantastiska kreationer
på plats i San Diego.

Och jag ville vara med.

Jag bestämde mig för att göra
en avancerad dräkt

som täckte mig helt,

för att jag skulle kunna gå omkring
på San Diego Comic-Con helt anonymt.

Vilken dräkt valde jag?

Hellboy.

Det där är inte min dräkt,

det är faktiskt Hellboy.

(Skratt)

Men jag tillbringade månader med att skapa

den mest porträttlika
Hellboydräkt jag kunde,

från stövlarna till bältet till byxorna

till Ödets högra hand.

Jag hittade en kille som gjorde
ett konstgjort huvud och bröst

och tog på mig dem,

och jag beställde till och med linser
med samma styrka som jag har.

Jag hade på mig dem på Comic-Con-mässan

och jag kan inte beskriva
hur jäkla svettigt det var i den kostymen.

(Skratt)

Svettas! Jag borde ha kommit ihåg det här.

Jag svettas som en gris
och kontaktlinserna skaver i ögonen,

och inget spelar någon roll
för jag är förälskad.

(Skratt)

Inte bara i själva processen
att sätta på dräkten och gå runt i lokalen

utan också i de andra som klätt ut sig.

Det kallas inte att klä ut sig på Cons,

det kallas "cosplay".

På ytan betyder cosplay
att folk klär ut sig

som sina favoritkaraktärer
från film och tv,

speciellt från anime,

men det är så mycket mer än så.

Det här är inte bara människor
som hittar en dräkt och tar på den –

de blandar upp dem.

De vrider till dem.

De ändrar dem så att de blir

karaktärerna de själva vill vara
i produktionerna.

De är supersmarta och geniala.

De låter sin freakflagga vaja
med stolthet och det är vackert.

(Skratt)

Men inte nog med det,

de övar med sina dräkter.

På Comic-Con eller någon annan Con

fotar man inte bara
folk som går omkring.

Man går fram och säger

"Hallå, jag gillar din dräkt,
får jag ta ett kort?"

Och sen ger man dem tid
att inta sin pose.

De har jobbat hårt på sin pose

för att få sin dräkt
att se bra ut på din bild.

Och det är så vackert att se.

Och jag tar till mig det här.

På följande Cons

lär jag mig Heath Ledgers hasande gång
som Jokern från "The Dark Knight".

Jag lär mig att vara en läskig ringvålnad

från "Sagan om ringen,"

och skrämmer faktiskt några barn.

Jag lärde mig "hrr hrr hrr" ...

det där huvudskrattet som Chewbacca har.

Och sen klädde jag upp mig
som No-Face från "Spirited Away".

Om du inte känner till "Spirited Away"
och regissören, Hayao Miyazaki,

vill jag bara säga, varsågod.

(Skratt)

Det är ett mästerverk,
och en av mina absoluta favoritfilmer.

Det handlar om den unga flickan Chihiro
som går vilse i andevärlden

i en övergiven japansk nöjespark.

Och hon hittar ut igen

med hjälp av några vänner hon träffar,

den tillfångatagna draken Haku

och en ensam demon som heter No-Face.

No-Face är ensam och han vill få vänner,

och han tror att man ska lura dem till sig

genom att trolla fram guld i sin hand.

Men det går inte speciellt bra,

så han blir alldeles vild
och rusar omkring och förstör

tills Chihiro räddar honom,

hjälper honom därifrån.

Jag satte ihop en No-Face-dräkt

och jag hade på mig den på Comic-Con.

Och jag övade in No-Faces gester
mycket noggrant.

Jag beslutade att jag inte skulle prata
när jag hade dräkten på mig.

När folk frågade
om de fick ta ett kort på mig

nickade jag

och stod blygt bredvid dem.

De tog bilden

och sen smög jag ut
en guldpeng av choklad

inifrån min rock.

Och på slutet av fotosessionen
blev den synlig för dem.

Ah, ah, ah! Så där.

Och folk blev som galna.

"Jäklar! Guld från No-Face!
Gode gud, det är så coolt!"

Jag känner det, jag går omkring
på mässan och det är fantastiskt.

Och efter ungefär 15 minuter händer något.

Någon tar min hand,

och de lägger tillbaka en peng i den.

Jag tänker att det kanske ger mig
en peng som present tillbaka,

men nej, det var en av de pengar
som jag hade gett bort.

Jag vet inte varför.

Jag fortsatte, jag tog några fler bilder.

Och så händer det igen.

Tänk på att jag inte kunde
se något inifrån dräkten.

Jag kan se genom munnen.

Jag kan se folks skor.

Jag kan höra vad de säger
och jag kan se deras fötter.

Men tredje gången
någon ger mig en peng tillbaka

vill jag veta vad som pågår.

Så jag lutar mitt huvud bakåt
för att se bättre

och vad jag ser är någon
som går iväg från mig och gör så här.

Då slår det mig:

Det ger otur att få guld från No-Face.

I filmen "Spirited away"

råkar de som tar emot guld
från No-Face ut för otur.

Det här är ingen relation
mellan skådespelare och publik;

det är cosplay.

Alla vi där på golvet

kastar oss in i en berättelse
som betyder något för oss.

Och vi gör den till vår egen.

Vi får kontakt
med något viktigt inuti oss.

Och dräkterna är hur vi visar oss

för varandra.

Tack.

(Applåder)