Lyckan i att surfa i iskallt vatten

"Allt som är värt att sträva efter, kommer att kräva att vi lider lite grann", säger surfingfotografen Chris Burkard när han förklarar sin besatthet av de kallaste, vågigaste och mest isolerade stränderna i världen.
Med häpnadsväckande bilder och berättelser om platser som bara ett fåtal människor har sett, och än mindre surfat på, drar han in oss i sitt "personliga korståg mot det vardagliga".

Om jag sa att detta är bilden
av sann lycka,

skulle ni säga att jag är galen?

Jag klandrar er inte,

för varje gång jag ser
den här arktiska selfien, ryser jag.

Jag vill berätta om det här fotografiet.

Jag simmade omkring på Lofoten i Norge,

just ovanför polcirkeln,

och vattnet var på gränsen till att frysa.

Luften? Uppfriskande med köldfaktor -10,

och jag kunde bokstavligt talat känna
hur blodet lämnade mina händer,

fötter och mitt ansikte
för att försöka skydda mina inre organ.

Jag hade aldrig varit så kall förut.

Men trots svullna läppar, insjunkna ögon
och blossande röda kinder,

har jag upptäckt att den här platsen
är ett ställe där jag känner djup lycka.

När det gäller smärta, sa psykologen
Brock Bastian det bäst när han skrev,

"Smärta är en slags genväg
till medvetenhet.

Den gör oss plötsligt medvetna
om allt runtom oss.

Den drar oss brutalt in

i en virtuell sensorisk medvetenhet
om världen, väldigt likt meditation."

Om huttrande är en slags meditation,
skulle jag nog se mig själv som munk.

(Skratt)

Innan vi går in på varför

någon någonsin skulle vilja surfa
i iskallt vatten,

skulle jag vilja ge er lite perspektiv

på hur en dag i mitt liv kan se ut.

(Musik)

(Video) Man: Jag vet att vi hoppas
på bra vågor,

men ingen trodde nog
att det där skulle hända.

Jag kan inte sluta skaka.

Jag är så kall.

(Musik)

(Applåder)

Chris Burkard: Så, surfingfotograf, okej?

För att vara ärlig vet jag inte ens
om det är en riktig titel.

Mina föräldrar tyckte i alla fall inte det
när jag som 19-åring talade om

att jag sagt upp mig
för att jaga drömkarriären:

blå himmel, varma tropiska stränder
och solbränna året runt.

Det var grejen för mig,
livet kunde inte bli bättre.

Svettas, fota surfare på exotiska platser.

Det fanns bara ett problem.

Ju mer jag reste
till dessa exotiska platser,

desto mindre tillfredsställande blev det.

Jag hade sökt äventyr,
och det jag hittade var slentrian.

Saker som wifi, TV, fina middagar
och ständig mobiltäckning,

som för mig var typiska turistfällor

i och utanför vattnet,

och det dröjde inte länge
innan jag började känna mig kvävd.

Jag började längta efter öde, öppna ytor,

så jag gav mig ut på jakt efter platser
som andra hade avfärdat

som för kalla, för avlägsna
och för farliga att surfa på,

och utmaningen fascinerade mig.

Jag startade detta personliga korståg
mot det vardagliga,

för om det är en sak jag har insett,

så är det att alla karriärer,

även en som verkar så glamorös
som surfingfotografering,

riskerar att bli enformig.

Så på min jakt efter att bryta monotonin,
insåg jag någonting:

Det är bara en tredjedel
av världens oceaner som är varma,

och de finns bara
i en smal remsa kring ekvatorn.

Så om jag skulle hitta perfekta vågor,

skulle det förmodligen vara
på någon kall plats,

med notoriskt stormiga hav,

och det var precis där jag började leta.

Det var min första resa till Island,

och jag kände att jag hittade
precis det jag letade efter.

Jag förbluffades av
landskapets naturliga skönhet,

men det mest otroliga var
att vi hittade perfekta vågor

i en så avlägsen
och oländig del av världen.

Vid ett tillfälle kom vi till stranden

och upptäckte att enorma stycken av is
hade hopat sig längs stranden.

De skapade en barriär
mellan oss och vågorna,

och vi fick slingra oss genom det
som i en labyrint

bara för att komma till startläget,
och när vi väl kom dit

knuffade vi undan isklumpar
för att försöka nå vågorna.

Det var en otrolig upplevelse,
något jag aldrig kommer att glömma,

för mitt i dessa hårda förhållanden,

kändes det som att jag hade råkat hitta
en av de sista tysta platserna,

där jag hittade en klarhet
och förbindelse till världen

som jag visste att jag aldrig skulle hitta
på en fullproppad strand.

Jag var fast, jag var fast. (Skratt)

Jag tänkte ständigt på kallt vatten,

och från den stunden

fokuserade jag min karriär
på sådana hårda och oförlåtande miljöer,

och det tog mig till platser som Ryssland,
Norge, Alaska, Island, Chile,

Färöarna och många andra däremellan.

En av favoritgrejerna med dessa platser

var utmaningen och kreativiteten
som krävdes för att ta sig dit:

timmar, dagar, veckor på Google Earth

för att hitta någon avlägsen remsa
av strand eller rev som vi kunde nå.

Och när vi väl kom dit
var fordonen lika kreativa: snöskotrar,

sexhjuliga sovjetiska militärfordon,

och några ostrukturerade helikopterturer.

(Skratt)

Helikoptrar skrämmer mig förresten.

Det var en särskilt skumpig båttur

längs Vancouver Island-kusten
till ett avlägset surfställe,

där det slutade med att vi
hjälplöst såg på från vattnet

när björnar förstörde vår lägerplats.

De gick iväg med vår mat
och bitar av vårt tält,

de gjorde tydligt att vi
var längst ner i näringskedjan

och att detta var deras plats, inte vår.

Men för mig var den resan

ett bevis på vildheten
jag bytt ut turiststränderna mot.

Men det var inte förrän jag
reste till Norge - (Skratt) -

som jag verkligen lärde mig
att uppskatta kylan.

Det här är platsen

där några av de största
och mest våldsamma stormarna i världen

får enorma vågor
att slå in hårt mot kustlinjen.

Vi var i en liten, avlägsen fjord
just ovanför polcirkeln.

Det bodde fler får än människor där,

så det fanns ingen hjälp att få
om vi skulle behöva det.

Jag var i vattnet och fotade surfare

när det började snöa.

Och så började temperaturen att sjunka.

Jag sa till mig själv, det finns inte
på kartan att du går ur vattnet.

Du har rest så här långt och det här
är precis vad du har väntat på:

iskallt och perfekta vågor.

Och trots att jag inte ens kunde känna
fingret på avtryckaren,

visste jag att jag skulle vara kvar.

Så jag gjorde det jag kunde,
skakade av mig.

Men det var då jag kände

vinden som svepte
genom dalen mot mig,

och det som började som lätt snöfall
blev snabbt till full snöstorm,

och jag började tappa orienteringen.

Jag visste inte om jag drev ut
mot havet eller mot stranden,

och allt jag kunde urskilja
var det svaga ljudet av fiskmåsar

och brytande vågor.

Jag visste att platsen var beryktad
för att sänka skepp och krascha plan,

och medan jag flöt omkring där ute,
började jag bli lite nervös

I själva verket flippade jag ut helt -

(Skratt) - jag var på gränsen
till hypotermi,

och mina vänner fick så småningom
hjälpa mig upp ur vattnet.

Jag vet inte om det var delirium,

men de sa till mig senare

att jag log hela tiden.

Det var på den resan,

och förmodligen just den upplevelsen
som gjorde att jag började känna

att varje fotografi är ovärderligt,

för plötsligt, i den stunden,
var det något jag tvingades förtjäna.

Och jag insåg att allt detta huttrande
faktiskt hade lärt mig något:

Det finns inga genvägar
till lycka i livet.

Allt som är värt att sträva efter,
kommer att kräva att vi lider

lite grann,

och det lilla lidande jag utstod
för mitt fotograferande,

gav ett mervärde till mitt arbete
som var mycket mer meningsfullt

än att bara försöka fylla ut
sidorna i en tidning.

För jag gav en bit av mig själv
på dessa platser,

och det jag tog med mig

var den känsla av tillfredsställelse
som jag alltid hade letat.

Så jag ser tillbaka på den här bilden.

Det är lätt att se frusna fingrar
och kalla våtdräkter

och till och med kampen
som krävdes för att komma dit,

men det jag ser mest av allt, är lycka.

Tack så mycket.

(Applåder)