Awesome består av 3 A:n

Neil Pasrichas blogg 1000 Awesome Things smakar på livets enkla nöjen, från gratis påfyllningar till rena lakan. I detta innerliga föredrag från TEDxToronto avslöjar han de tre hemligheterna (som alla börjar på A) som leder till ett liv som är riktigt awesome, eller mäktigt.

Här är berättelsen om Awesome:

Den börjar för ungefär 40 år sen,

när min mamma och pappa kom till Kanada.

Min mamma lämnade Nairobi i Kenya.

Min pappa lämnade en liten by
utanför Amritsar i Indien.

De kom hit i slutet på 60-talet.

De flyttade till en skum förort
ungefär en timme öster om Toronto,

och de flyttade till ett nytt liv.

De träffade sin första tandläkare,

de åt sin första hamburgare,

de fick sina första barn.

Min syster och jag

växte upp här

och vi hade en lugn, lycklig barndom.

Vi hade en nära familj,

goda vänner, en lugn gata.

Medan vi växte upp tog vi för givet

många saker mina föräldrar inte kunde

räkna med när de växte upp,

saker som att strömmen alltid är på

i husen,

saker som skolor tvärs över gatan,

sjukhus längre ner längs vägen

och isglass på bakgården.

Vi växte upp och vi blev äldre.

Jag började på high school.

Jag tog examen.

Jag flyttade hemifrån, jag fick ett jobb,

jag hittade en flicka, jag slog mig ner -

jag inser att det låter som
en dålig sitcom eller Cat Stevens-låt

(Skratt)

men livet var ganska gott.

Livet var ganska gott.

2006 var ett fantastiskt år.

Under en klarblå himmel i juli
i Ontarios vindistrikt,

gifte jag mig, omgiven av

150 familjemedlemmar och vänner.

2007 var ett fantastiskt år.

Jag tog examen,

och jag åkte på en lång bilresa
med två av mina närmaste vänner.

Här är en bild av mig och Chris,

vid Stilla havets kust.

Vi såg faktiskt sälar genom bilfönstret,

och vi stannade för att ta en snabb bild

och sen skymde vi dem
med våra stora huvuden.

(Skratt)

Så de syns egentligen inte alls,

men det var en hisnande syn,

tro mig.

(Skratt)

2008 och 2009 var lite tyngre.

Jag vet att de var tyngre för många,

inte bara för mig.

Till att börja med var nyheterna så tunga.

De är fortfarande tunga,
och de var tunga dessförinnan.

men när man öppnade en tidning,
när man slog på TV:n

så handlade det om smältande istäcken,

krig som pågick i hela världen,

jordbävningar, orkaner

och en ekonomi som balanserade
på gränsen till kollaps,

och som också sen kollapsade,

och så många av oss förlorade våra hem,

eller våra jobb,

eller våra pensioner,

eller vårt uppehälle.

2008, 2009 var tunga år för mig
av ytterligare ett skäl.

Jag gick igenom en hel del privata problem

vid den tiden.

Mitt äktenskap gick inte så bra,

och vi växte bara alltmer isär.

En dag kom min fru hem från jobbet

och samlade modet, genom många tårar,

att ha en väldigt ärlig konversation.

Och hon sa, "Jag älskar dig inte längre,"

och det var en av de mest smärtsamma saker
jag någonsin hade hört

och definitivt den mest hjärtslitande sak
jag någonsin hade hört,

tills bara en månad senare,

när jag fick höra något
än mer hjärtslitande.

Min vän Chris,
som jag nyss visade på bild,

hade slagits mot psykisk ohälsa

under en tid.

Och alla de

vars liv har berörts av psykisk ohälsa,

vet hur utmanande det kan vara.

Vi pratade i telefon vid 22.30

en söndagskväll.

Vi pratade om TV-programmet
som vi hade sett den kvällen.

Och på måndag morgon fick jag höra
att han var borta.

Ledsamt nog, hade han tagit sitt liv.

Och det var en riktigt tung tid.

Och mörka moln seglade upp på min himmel,

och jag fann det väldigt, väldigt svårt

att tänka på någonting som var gott.

Jag sa mig själv
att jag behövde hitta ett sätt

att fokusera på det positiva på något vis.

Så en kväll kom jag hem från jobbet,

och loggade in på datorn

och startade en liten webbsajt

som kallades 1000awesomethings.com.

Jag försökte påminna mig själv

om de enkla, universella,
små glädjeämnen som vi älskar

men som vi inte pratar nog om

saker som servitörer och servitriser

som fyller på ditt glas utan att fråga,

sitta vid det bord som får gå först

till buffébordet på ett bröllop,

att ta på sig varma underkläder
från torktumlaren,

eller när det öppnar en ny kassa i butiken

och du fick komma först i kön -

även om du var sist nyss,
bara glider in där.

(Skratt)

Och långsamt över tid,

började jag skapa
en bättre sinnesstämning.

Jag menar, 50 000 bloggar

startas varje dag

och min blogg var bara en av de 50 000.

Och ingen läste den, utom min mamma.

(Skratt)

Fast jag borde nämna
att trafiken sköt i höjden

och gick upp med 100 procent

när hon skickade vidare till min pappa.

(Skratt)

Och sen blev jag upprymd

när den började få tiotals besök,

och sen blev jag upprymd
när den besöktes av dussintals

och sen hundratals och sen tusentals

och sen miljoner.

Den blev större och större och större.

Och sen fick jag ett telefonsamtal,

och rösten i andra änden sa

"Du har precis vunnit Priset
för världens bästa blogg."

(Skratt)

Jag tänkte, det låter som ett påhitt.

(Skratt)

(Applåder)

Vilket afrikanskt land vill du
att jag ska skicka alla mina pengar till?

(Skratt)

Men som det blev,
så hoppade jag på ett flyg

och hamnade på röda mattan

mellan Sarah Silverman,
Jimmy Fallon och Martha Stuart.

Och jag gick upp på scenen och tog emot
ett Webby-pris för bästa blogg.

Och häpnaden

och förundran över detta

överskuggades enbart
när jag återvände till Toronto,

för där, i min inbox,

väntade tio litteraturagenter på mig

för att prata om
att göra en bok av alltihop.

Vi hoppar fram till året därpå

och boken "The Book of Awesome"
har nu legat

högst på topplistan i 20 veckor i sträck.

(Applåder)

Jag sa att jag ville göra tre saker idag.

Jag ville berätta
berättelsen om Awesome,

jag ville dela med mig
av Awesomes tre A:n

och jag ville lämna er
med en avslutande tanke.

Så låt oss prata om tre A:n.

Över de senaste åren

har jag inte haft mycket tid
till att verkligen tänka.

Men på sistone har jag haft möjlighet
att ta ett steg tillbaka

och fråga mig själv:
"Vad är det som under de senaste åren

har hjälpt mig
att få min webbsajt att växa

men också att växa själv?"

Och jag har sammanställt de sakerna,
för mig personligen,

som tre A:n.

De är Attityd, att vara Alert

och att vara Autentisk.

Jag vill beröra dessa helt kort.

Så, Attityd:

Vi kommer alla få bucklor,

vi kommer alla att få bulor.

Ingen kan förutse framtiden,
men en sak kan vi veta

och det är att den inte kommer att bli

som vi tänkte oss.

Vi kommer alla att ha höga toppar

och stora dagar och stolta ögonblick

av leenden på examenspodier,

"far och dotter"-danser på bröllop

och friska barn som tjuter
i förlossningsrummet.

Men mellan de höga topparna,

kan vi också få några bucklor och bulor.

Det är ledsamt,

och det är inte trevligt att prata om,

men din make skulle kunna lämna dig,

din flickvän skulle kunna vara otrogen,

din huvudvärk kanske är
allvarligare än du trodde,

och din hund skulle kunna
bli överkörd på gatan.

Det är inte en glad tanke,

men dina barn skulle kunna hamna i gäng

eller otrevliga situationer.

Din mamma skulle kunna få cancer,

din pappa skulle kunna bli elak.

Och det finns tillfällen i livet

när du faller ner i avgrunden själv

med ont i magen och hål i hjärtat,

och medan de dåliga nyheterna
sköljer över dig,

och medan smärtan sugs in,

så hoppas jag att du kan känna

att du alltid har två alternativ.

Ett, du kan vara ett löv för vinden

och hänga med huvudet för alltid,

eller, två, du kan sörja

och sen möta framtiden

med nyktra ögon.

Att ha en bra attityd handlar om
att välja alternativ nummer två,

och att välja, hur svårt det än är,

oavsett vilken smärta som slog till,

att välja att gå framåt och att gå vidare

och ta små steg mot framtiden.

Det andra A:et står för att vara Alert.

Jag älskar att hänga med treåringar.

Jag älskar hur de ser på världen,

för att de ser den
för allra första gången.

Jag älskar hur de kan stirra
på ett kryp som korsar trottoaren.

Jag älskar hur de tappar hakan

på sin första baseball-match

med tefatsögon och en handske på handen,

suger i sig smällen från slagträet
och knaprandet på jordnötter

och lukten av varmkorv.

Jag älskar hur de kan ägna timmar åt
att plocka maskrosor på gården

och göra ett fint blomarrangemang

till Thanksgiving-middagen.

Jag älskar hur de ser på världen,

för att de ser den

för allra första gången.

Att vara alert

handlar bara om
att ta till sig sin inre treåring.

För att ni alla har varit tre år gamla.

Den treåriga pojken
är fortfarande en del av dig.

Den treåriga flickan
är fortfarande en del av dig.

De finns därinne.

Och att vara alert
handlar bara om att minnas

att du en gång såg allt som du har sett

för första gången.

Det fanns en gång när du
för första gången någonsin

möttes av gröna vågen av trafikljus
på vägen hem från jobbet.

En gång var den första du gick förbi
en öppen dörr till ett bageri

och kände doften av nybakat,

eller drog en sedel ur en gammal jackficka

och utbrast "Hittade pengar!"

Det sista A:et är att vara autentisk.

Och för det vill jag berätta
en kort historia.

Låt oss gå tillbaka hela vägen till 1932

när, på en jordnötsgård i Georgia,

en liten pojke vid namn
Rooselvelt Grier föddes.

Rosewelt Grier, eller Rosey Grier
som han kallades,

växte upp och blev

en 137 kilo tung, två meter lång
linjeback i NFL.

Han har nummer 76 på bilden.

Här är han på bild
med "den fruktade fyran."

De här var de fyra killar
i laget L.A. Rams på 60-talet

som du inte ville möta.

De var tuffa fotbollsspelare
som gjorde sådant som de älskar,

som att krossa skallar

och plocka isär axlar på fotbollsplanen.

Men Rosey Grier hade också

en annan passion.

I sitt innersta autentiska jag,

älskade han också att brodera.

(Skratt)

Han älskade att sticka.

Han sa att det lugnade honom,
gjorde honom avslappnad,

det motade hans flygrädsla
och hjälpte honom att träffa tjejer.

Det är vad han sa.

(Skratt)

Han älskade det så mycket
att när han slutade i NFL

började han gå med i klubbar.

Han gav till och med ut en bok

som hette "Rosey Griers broderi för män."

(Skratt)

(Applåder)

Det är ett jättebra omslag.

Notera att han faktiskt broderar
sitt eget ansikte.

(Skratt)

Så vad jag älskar med den här berättelsen

är att Rosey Grier

helt enkelt är en så autentisk person,

och det är vad det innebär
att vara autentisk.

Det handlar bara om att vara sig själv
och vara okej med det.

Och jag tror att om du är autentisk,

så kommer du att följa ditt hjärta

och det kommer att ta dig till platser

och situationer och konversationer

som du älskar och njuter av.

Du träffar människor
som du tycker om att prata med.

Du åker till platser du har drömt om.

Det slutar med att du följer ditt hjärta

och känner dig väldigt tillfredsställd.

Så det är tre A:n.

Som avslutande tanke vill jag
ta med er hela vägen tillbaka

till när mina föräldrar kom till Kanada.

Jag vet inte hur det skulle kännas

att komma till ett nytt land

i 20-årsåldern.

Jag vet inte, eftersom jag
aldrig har gjort det,

Men jag skulle gissa
att det kräver en bra attityd.

Jag gissar att man skulle behöva vara
ganska alert och medveten om sin omgivning

och uppskatta de små undren

som man ser i sin nya värld.

Och jag tror att man
skulle behöva vara väldigt autentisk,

man skulle behöva vara sig själv

för att kunna ta sig igenom alla intryck.

Jag skulle vilja pausa mitt TEDTalk

i ungefär 10 sekunder

för att man får inte den här chansen
så många gånger i livet,

och mina föräldrar sitter på första raden.

Så jag vill be dem, om det är okej,

att ställa sig upp.

Jag vill bara säga tack till er.

(Applåder)

När jag växte upp
älskade min pappa att berätta

om sin första dag i Kanada.

Och det är en bra berättelse,
för att det som hände var att

han klev av planet på Toronto flygplats,

och blev mottagen av en ideell förening,

som säkert drivs
av någon i det här rummet.

(Skratt)

Den här ideella föreningen
höll en stor välkomstlunch

för alla nya immigranter i Kanada.

Och min pappa berättade
att han klev av planet och gick på lunchen

och att det fanns ett dignande bord där.

Det fanns bröd, det fanns såna där
små inlagda dillgurkor,

det fanns oliver, såna där små vita lökar.

Det fanns rullar av kallskuren kalkon,

rullar av kallskuren skinka,
rullar av kallskuren rostbiff

och små ostkuber.

Det fanns tonfisksmörgåsar
och äggsmörgåsar

och laxsmörgåsar.

Det fanns lasagne, det fanns grytor,

det fanns brownies,
det fanns smördegstarteletter

och det fanns pajer, massor med pajer.

Och när min pappa berättar, så säger han,

"Det galnaste var att jag aldrig hade sett
något av allt det där - förutom bröd.

(Skratt)

Jag visste inte vad som var kött,
vad som var vegetariskt.

Jag åt oliver med paj.

(Skratt)

Jag kunde bara inte ta in
hur många saker man kan få tag i här.

(Skratt)

När jag var fem år gammal

brukade pappa ta med mig till affären

och där brukade han stirra förundrat

på de små klistermärken
som sitter på frukt och grönsaker.

Han kunde säga, "Titta, kan du förstå
att de har mango här från Mexico?

De har äpplen från Sydafrika.

Kan du förstå att de har
dadlar från Marocko?

Vet du ens var Marocko ligger?"

Och jag svarade, "Jag är fem.
Jag vet inte ens var jag är.

Är det här A&P-butiken?"

Och han sa, "Jag vet inte heller var
Marocko ligger, låt oss ta rätt på det."

Och så köpte vi dadlarna och åkte hem.

Och vi plockade faktiskt ut
en atlas ur bokhyllan,

och bläddrade till vi hittade
detta mystiska land.

Och när vi hittade det brukade pappa säga

"Kan du förstå att någon
klättrade upp i ett träd där borta,

plockade av den här, la den i en lastbil,

körde den hela vägen till hamnen

och seglade den hela vägen

tvärs över Atlanten

och packade den i en annan lastbil

och sen körde den hela
till en liten affär utanför vårt hus,

så att de kan sälja den
till oss för 25 cent?"

Och jag svarade "Jag kan inte förstå det."

Han sa "Jag förstår det inte heller.

Saker är fantastiska.

Det finns så himla många saker
att vara glad för."

Jag inser att han har helt rätt.

Det finns så många saker
att vara glad för.

Vi är den enda djurarten

på den enda livgivande stenen

i hela universum som vi någonsin har sett,

som är kapabla att uppleva

så många av dessa saker.

Jag menar, vi är de enda
som har arkitektur och jordbruk.

Vi är de enda som har
smycken och demokrati.

Vi har flygplan, motorvägar,

inredningsdesign och horoskop.

Vi har modetidningar, hemmafester.

Man kan titta på skräckfilm med monster i.

Man kan gå på konsert
och lyssna på jammande gitarrer.

Vi har böcker, bufféer och radiovågor,

brudar på bröllop och berg- och dalbaneåk

Man kan sova i rena lakan.

Man kan gå på bio och tappa hakan.

Man kan känna doft av bageri
man kan gå runt med hår det regnat i,

smälla bubbelplast, du minns,
eller vila fast tid inte finns.

Vi har allt det där,

men vi har bara 100 år att njuta av det.

Och det är det sorgliga.

Kassörerna i mataffären,

förmannen på din fabrik,

killen som tar rygg på dig på motorvägen,

telefonförsäljaren som ringer
mitt i middagen,

alla lärare du någonsin har haft,

alla som någonsin har vaknat bredvid dig,

alla politiker i alla länder,

alla skådespelare i alla filmer,

varenda en i din familj, alla du älskar,

alla i det här rummet

och du

kommer att vara döda om hundra år.

Livet är så härligt
att vi bara får så lite tid

att uppleva och njuta av

alla de små ögonblick som gör det så gott.

Och det ögonblicket är just nu,

och de ögonblicken räknas ner,

och de ögonblicken är
alltid, alltid, alltid flyktiga.

Du kommer aldrig igen att vara så ung
som du är just nu.

Och det är därför jag tror
att om du lever ditt liv

med en bra attityd,

väljer att gå framåt och gå vidare

när livet slår ner dig,

lever alert, medveten om världen
runtomkring dig,

tar till dig din inre treåring

och ser de små glädjeämnen
som gör livet så gott

och är autentisk och ärlig mot dig själv,

är dig själv och är okej med det,

låter hjärtat leda dig
och skapar upplevelser

som tillfredsställer dig,

då tror jag att du får leva ett liv

som är rikt och tillfredsställande,

och jag tror att du får leva ett liv
som är riktigt awesome.

Tack.