Vill du hjälpa någon? Håll tyst och lyssna! | Ernesto Sirolli | TEDxEQChCh

När de flesta välmenande biståndsarbetare hör talas om ett problem som de tror att de kan fixa, sätter de igång med det. Detta är naivt, påstår Ernesto Sirolli. I detta roliga och passionerade föredrag föreslår han att det första steget är att lyssna på de människor du försöker hjälpa och utnyttja deras egna entreprenörsanda. Hans råd om vad som fungerar kommer att hjälpa vilken entreprenör som helst.

Allt jag gör, och allt
jag gör professionellt -

mitt liv - har formats

av sju års arbete som ung man i Afrika.

Från 1971 till 1977 -

Jag ser ung ut, men det är jag inte -

(Skratt)

arbetade jag i Zambia, Kenya,
Elfenbenskusten, Algeriet, Somalia,

i projekt om tekniskt samarbete
med afrikanska länder.

Jag arbetade för en
italiensk frivilligorganisation,

och varje enskilt projekt
som vi satte upp i Afrika misslyckades.

Och jag blev upprörd.

Jag tänkte, vid 21 års ålder,
att vi italienare var goda människor

och att vi gjorde ett bra arbete i Afrika.

Istället dödade vi allt vi rörde vid.

(Skratt)

Vårt första projekt,
det som har inspirerat min första bok,

"Ripples from the Zambezi",

var ett projekt där vi italienare

bestämde oss för att lära
det zambiska folket hur man odlar mat.

Så vi kom med italienska frön
till södra Zambia

i denna helt magnifika dal

som går ner till Zambezifloden

och vi lärde lokalbefolkningen
hur man odlar italienska tomater

och zucchini och...

(Skratt)

Lokalbefolkningen
hade förstås inget intresse

av att göra det, så vi betalade dem
för att komma och arbeta,

och ibland dök de upp.

(Skratt)

Och vi var förvånade
över att lokalbefolkningen

i en sådan bördig dal
inte hade något jordbruk.

Men i stället för att fråga dem
hur det kom sig att de inte

odlade något, sa vi helt enkelt:
"Tack gode Gud att vi är här."

(Skratt)

"Precis i rättan tid för
att rädda zambierna från svält."

Och naturligtvis växte allt
jättebra i Afrika.

Vi hade magnifika tomater.
I Italien skulle en tomat

växa till denna storlek,
i Zambia till denna storlek.

Vi kunde inte tro det
och vi sa till zambierna,

"Titta vad lätt jordbruk är."

När tomaterna var fina och mogna och röda,

kom cirka 200 flodhästar
från floden under natten

och de åt upp allt.

(Skratt)

Och vi sa till zambierna:
"Herregud, flodhästar!"

Och zambierna sa: "Ja, det är därför
vi inte har något jordbruk här."

(Skratt)

- Varför sa ni inget?
- Ni frågade aldrig.

(Skratt)

Jag trodde det var bara vi italienare
som famlade runt i Afrika,

men sedan såg jag vad amerikanerna gjorde,

vad engelsmännen gjorde,
vad fransmännen gjorde,

och efter att ha sett vad de gjorde,

blev jag ganska stolt
över vårt projekt i Zambia.

För vi matade åtminstone flodhästarna.

(Skratt)

Ni skulle se skräpet -

(Applåder)

Ni skulle skräpet som vi har skänkt

till det intet ont anande
afrikanska folket.

Du bör läsa boken

"Dead Aid" av Dambisa Moyo,

en kvinnlig zambisk ekonom.

Boken publicerades 2009.

Vi västerländska biståndsgivande länder
har gett den afrikanska kontinenten

2000 miljarder amerikanska dollar
under de senaste 50 åren.

Jag tänker inte berätta hur stor skada
dessa pengar har gjort.

Läs bara hennes bok.

Läs, från en afrikansk kvinna
om den skada som vi har gjort.

Vi västerlänningar är imperialistiska,
kolonialistiska missionärer,

och det finns bara två sätt
genom vilka vi arbetar med människor:

Antingen är vi patroniserande
eller så är vi paternalistiska.

De två orden kommer från
den latinska roten "pater,"

som betyder "fader".

Men de betyder två olika saker.

Paternalistisk, jag behandlar
alla från en annan kultur

som om de vore mina barn.
"Jag älskar er så mycket."

Patroniserande, jag behandlar
alla från en annan kultur

som om de vore mina tjänare.

Det är därför de vita människorna
i Afrika kallas bwana, chef.

Jag fick ett slag i ansiktet
av att läsa en bok,

"Small is Beautiful",
skriven av Schumacher, som sa,

Viktigast av allt i den
ekonomiska utvecklingen:

Om folk inte vill ha hjälp,
lämna dem ifred.

Detta bör vara
den första stödprincipen.

Den första stödprincipen är respekt.

Mannen som öppnade konferensen i morse

lade en käpp på golvet och sa

"Kan vi - kan du tänka dig en stad

som inte är nykolonial? "

Jag bestämde när jag var 27 år gammal

att jag bara skulle bemöta människor,

så jag uppfann ett system
som kallas Enterprise Facilitation,

där man aldrig initierar något,

man motiverar aldrig någon,
men man blir en tjänare

till den lokala passionen,
tjänare till lokala medborgare

som drömmer om att bli en bättre människa.

Så vad du gör - är att hålla tyst.

Du anländer aldrig
till ett samhälle med några idéer,

och du sitter med lokalbefolkningen.

Vi arbetar inte från kontor.

Vi träffas på caféer,
vi träffas på pubar.

Vi har noll infrastruktur.

Och det vi gör, vi blir vänner,

och vi tar reda på
vad den personen vill göra.

Det viktigaste är passion.

Man kan ge någon en idé.

Om den personen inte vill göra det

vad ska man göra då?

Passionen som personen har
för sin egen tillväxt

är det viktigaste.

Passionen som den mannen
har för sin tillväxt

är det viktigaste.

Och sedan hjälper vi dem
att hitta kunskap,

för ingen i världen kan lyckas själv.

Personen med idén kanske inte
har kunskapen,

men kunskapen är tillgänglig.

För många år sedan fick jag denna idé:

Varför inte, för en gångs skull,
istället för att anlända till samhället

för att säga till folk vad de ska göra,
varför inte, för en gångs skull,

lyssna på dem?

Men inte i offentliga möten.

Låt mig avslöja en hemlighet för er.

Det finns ett problem
med offentliga möten.

Entreprenörer kommer aldrig,

(Skratt)

och de berättar aldrig
för dig vid ett offentligt möte,

vad de vill göra med sina egna pengar,

vilken möjlighet de har identifierat.

Så planeringen har en blind fläck.

De smartaste människorna
i ditt samhälle känner du inte ens,

eftersom de inte kommer
till dina offentliga möten.

(Skratt)

Det vi gör är att arbeta på tu man hand

och för att arbeta så måste man skapa

en social infrastruktur som inte finns.

Man måste skapa ett nytt yrke.

Yrket är husläkare i företagsamhet,

husläkaren i affärsverksamhet
som sitter med dig

i ditt hus, vid köksbordet, på kaféet,

och hjälper dig att hitta resurser
för att förvandla din passion

till ett sätt att försörja dig.

Jag startade detta som ett test,
i Esperance i västra Australien.

Jag var doktorand på den tiden

och försökte komma bort
från detta nedlåtande skitsnack

där vi anländer och berättar
vad du ska göra.

Så vad jag gjorde i Esperance
det första året

var att bara gå på gatorna,
och inom tre dagar

hade jag min första klient,
och jag hjälpte den första killen

som rökte fisk i ett garage,
en maorikille,

jag hjälpte honom att sälja
till restaurangen i Perth,

att organisera sig, och sedan kom fiskarna

till mig och frågade:

"Är du killen som hjälpte maorin?
Kan du hjälpa oss?"

Och jag hjälpte
dessa fem fiskare att samarbeta

att få iväg sin vackra tonfisk,
inte till konservfabriken i Albany

för 60 cent per kilo,
utan vi hittade ett sätt

att få iväg fisken till Japan för sushi,
för 15 dollar per kilo,

och bönderna kom till mig och sa:

"Hej, du hjälpte dem, kan du hjälpa oss?"

Efter ett år hade jag 27 projekt på gång,

och regeringen kontaktade mig och frågade:

"Hur kan du göra det? Hur?"

Och jag sa: "Jag gör något väldigt,
väldigt, väldigt svårt.

Jag håller käften och lyssnar på dem."

(Skratt)

Så - (Applåder) -

Så regeringen säger: "Gör det igen."

(Skratt)

Vi har gjort det i 300 samhällen
runtom i världen.

Vi har hjälpt till att starta
40 000 affärsverksamheter.

Det finns en ny generation entreprenörer

som dör av ensamhet.

Peter Drucker, en av de största
managementkonsulterna i historien

dog för några år sedan, vid 96 års ålder.

Peter Drucker var professor i filosofi

innan han blev
involverad i affärsverksamhet

och detta är vad Peter Drucker säger:

"Planering är faktiskt oförenligt

med företagarvänliga samhällen
och ekonomier".

Planering är dödsstöten
för entreprenörskap.

Så nu bygger ni om Christchurch

utan att veta

vad de smartaste människorna
i Christchurch vill göra

med sina pengar och sin energi.

Ni måste lära er
hur ni ska få dessa människor

att komma och prata med er.

Ni måste erbjuda dem
sekretess, integritet,

ni måste vara fantastiska
på att hjälpa dem,

då kommer de, och de kommer i mängder.

I ett samhälle på 10 000 personer
får vi 200 klienter.

Kan du tänka dig ett samhälle
med 400 000 personer,

all intelligens och passion?

Vilken presentation
applåderade ni mest på i morse?

Lokala, passionerade människor.
Det var dem ni applåderade.

Så vad jag säger är...

att det är entreprenörskap
som får saker att hända

Vi är i slutet av den första
industriella revolutionen -

icke förnybara fossila bränslen,

tillverkning -

och helt plötsligt har vi system
som inte är hållbara.

Förbränningsmotorn är inte hållbar.

Freon som medium för att förvara saker

är inte hållbart.

Det vi måste titta på är hur vi

matar, botar, utbildar,
transporterar, kommunicerar

för sju miljarder människor
på ett hållbart sätt.

Det finns inte teknologier för det.

Vem kommer att uppfinna teknologin

för den gröna revolutionen?

Universiteten? Glöm det!

Regeringen? Glöm det!

Det kommer vara entreprenörer
och de gör det just nu.

Det finns en härlig berättelse
som jag läste i en futuristisk tidning

för många, många år sedan.

En grupp experter var inbjudna

för att diskutera framtiden
för New York, år 1860.

År 1860 samlades dessa människor

och alla spekulerade
kring vad som skulle hända

i New York om 100 år,

och slutsatsen var enhällig:

New York skulle inte existera
om 100 år. Varför?

För att de kollade på kurvan och sa

att om befolkningen fortsätter
att växa i denna takt,

kommer omflyttningen
av New Yorks befolkning

att kräva sex miljoner hästar

och gödseln som skapas
av sex miljoner hästar

skulle vara omöjligt att hantera.

De höll redan på att drunkna i gödsel.

(Skratt)

Så år 1860 ser de denna smutsiga teknik

som kommer att kväva New York.

Så vad händer?

40 år senare, år 1900,

fanns det 1 001 biltillverkare i USA.

1 001.

Tanken på att hitta en annan teknik

hade helt tagit över

och det fanns små,
små fabriker i avkrokar.

Dearborn, Michigan. Henry Ford.

Men det finns ett knep
för att arbeta med entreprenörer.

Först måste du
erbjuda dem konfidentialitet.

Annars kommer de inte
och pratar med dig.

Sedan måste du erbjuda dem
absolut, hängiven,

passionerad service.

Och så måste du berätta
sanningen om entreprenörskap.

Det minsta företaget,
det största företaget,

måste vara i stånd
att göra tre saker vackert:

Den produkt som du vill sälja
måste vara fantastisk,

du måste ha fantastisk marknadsföring

och du måste ha

en otrolig ekonomisk förvaltning.

Och vet ni vad?

Vi har aldrig träffat en enda människa

i världen som kan tillverka det,
sälja det och se efter pengarna.

Det existerar inte.

Denna person har inte fötts än. (Skratt)

Vi har forskat och vi har tittat

på de 100 mest ikoniska
företagen i världen -

Carnegie, Westinghouse, Edison, Ford,

alla nya företag, Google, Yahoo.

Det finns bara en sak
som alla framgångsrika företag

i världen har gemensamt, endast en:

Inget av dem startades av en person.

Nu lär vi ut entreprenörskap
till 16-åringar

i Northumberland,
och vi startar lektionerna

med att ge dem de första två sidorna
ur Richard Bransons självbiografi

och uppgiften för 16-åringarna
är att stryka under,

på de första två sidorna
i Richard Bransons självbiografi,

hur många gånger
Richard använder ordet "jag"

och hur många gånger han använder "vi".

Aldrig ordet "jag",
och "vi" 32 gånger.

Han var inte ensam när han startade.

Ingen har startat ett företag ensam.

Ingen.

Så vi kan bygga ett samhälle

där vi har möjliggörare
med småföretagarbakgrund

som sitter på kaféer, i barer,
och så era hängivna kompisar

som kommer att göra samma sak för dig
som någon gjorde för denne gentleman,

som talar om detta episka,

någon som kommer att säga:
"Vad behöver du?

Vad kan du göra? Kan du tillverka det?

Okej, kan du sälja det?
Kan du sköta pengarna?"

"Nej, jag kan inte göra det här."

"Ska jag hjälpa dig att hitta någon?"

Vi aktiverar samhällen.

Vi har grupper av frivilliga
som stöder Enterprise Facilitator

och hjälper till att hitta
resurser och människor,

och vi har upptäckt att miraklet

med lokalbefolkningens intelligens är

att du kan ändra kulturen och ekonomin

i samhället bara genom
att fånga passionen,

energin och fantasin hos ditt eget folk.

Tack.

(Applåder)