Skammens pris

1998, säger Monica Lewinsky, "var jag den första att förlora mitt personliga rykte globalt och nästan på ett ögonblick". Idag sker den sortens offentligt skambeläggande på nätet som hon genomgick, hela tiden. I ett modigt föredrag tar hon en titt på vår "förnedringskultur", där nätskam är lika med dollartecken -och hon kräver en förändring.

Ni tittar på en kvinna som var
offentligt tyst i ett decennium.

Det har uppenbarligen förändrats,

men inte förrän nyligen.

Det är flera månader sedan

jag höll mitt första större offentliga tal

vid Forbes 30 under 30-möte:

1 500 genialiska människor,
alla yngre än 30 år.

Det innebär att 1998,

var de äldsta i gruppen 14,

och de yngsta bara 4.

Jag skojade och sa att några av dem
kanske bara hört talas om mig

via raplåtar.

Ja, jag är med i raplåtar.

Nästan 40 raplåtar. (Skratt)

Men kvällen då jag höll mitt tal
hände något överraskande.

Vid 41 års ålder
stötte en 27-åring på mig.

Jag vet, eller hur?

Han var charmig, jag blev smickrad,

och jag avböjde.

Vill ni höra hans
misslyckade raggningsreplik?

Han kunde få mig
att känna mig som 22 igen.

(Skratt) (Applåder)

Senare den kvällen insåg jag
att jag förmodligen är den enda över 40

som inte skulle vilja vara 22 igen.

(Skratt)

(Applåder)

Vid 22 års ålder blev jag
förälskad i min chef,

och vid 24

fick jag uppleva
de förödande konsekvenserna.

Får jag se en handuppräckning av de

som inte gjorde några misstag
eller något de ångrar när de var 22?

Jepp, det var det jag trodde.

Så vid 22 gjorde några av er
också några felval,

förälskade er i fel person,

kanske till och med er chef.

Men till skillnad från mig var er chef

troligen inte USAs president.

Livet är förstås fyllt av överraskningar.

Det går inte en dag
utan att jag påminns om mitt misstag,

ett misstag jag innerligt ångrar.

1998, efter att ha svepts med
i en osannolik romans,

drogs jag in i en politisk,
juridisk och medial malström

vars like vi aldrig hade sett förut.

Kom ihåg, bara några få år innan det,

konsumerades nyheter på enbart tre sätt:

genom att läsa en papperstidning,

lyssna på radio,

eller se på TV.

Det var allt.

Men det var inte mitt öde.

Istället fick ni
den här skandalen serverad

via den digitala revolutionen.

Det innebar att vi kunde nå
all information vi ville ha,

när vi ville ha den,
när som helst, var som helst,

och när storyn släpptes i januari 1998,

skedde det online.

Det var första gången
som de traditionella medierna

övertrumfades av internet
för en stor nyhet,

ett klick som genljöd över hela världen.

För mig personligen innebar det

att jag över en natt gick från
att vara en vanlig privatperson

till att vara offentligt förödmjukad
över hela världen.

Jag var den första att förlora
mitt personliga rykte

i global skala, på ett ögonblick.

Den här brådskan att fördöma,
möjliggjord av tekniken,

ledde till en mobb
av virtuella stenkastare.

Visst, det var innan sociala medier,

men folk kunde kommentera online,

e-posta historier och förstås
e-posta grymma skämt.

Nyhetskällor la upp bilder på mig överallt

för att sälja tidningar, onlinereklam,

och för att hålla folk kvar vid TVn.

Minns ni en särskild bild av mig,

där jag har en basker på mig?

Jag erkänner att jag har gjort misstag,

särskilt att bära basker.

Men uppmärksamheten
och fördömandena jag fick, inte storyn,

men som jag personligen fick,
hade aldrig tidigare skådats.

Jag stämplades som slampa,

slyna, subba, hora, bimbo,

och förstås, "den där kvinnan".

Många såg mig

men få kände mig.

Och jag fattar: det var lätt att glömma

att den där kvinnan var verklig,

hade en själ och en gång var hel.

När detta hände mig för 17 år sedan
fanns det inget ord för det.

Nu kallar vi det nätmobbing
och nättrakasserier.

Idag vill jag dela några
av mina erfarenheter med er,

tala om hur den upplevelsen har format
mina kulturella observationer,

och hur jag hoppas att min upplevelse
kan leda till en förändring som innebär

mindre lidande för andra.

1998 förlorade jag mitt rykte
och min värdighet.

Jag förlorade nästan allt,

och jag förlorade nästan livet.

Låt mig måla upp en bild för er.

Det är september 1998.

Jag sitter i ett kontorsrum utan fönster

på oberoende åklagarmyndigheten

under surrande lysrör.

Jag lyssnar till ljudet av min egen röst,

min röst på smyginspelade telefonsamtal

som en påstådd vän
hade spelat in året innan.

Jag är här för att jag blivit
lagstadgat inkallad

för att personligen autentisera
alla 20 timmarna av inspelade samtal.

De senaste åtta månaderna
har inspelningarnas mystiska innehåll

hängt över mitt huvud
som ett damoklessvärd.

Jag menar, vem minns vad
de sa för ett år sedan?

Rädd och förödmjukad lyssnar jag

till hur jag pladdrar på
om allt och ingenting;

hur jag erkänner min kärlek
till presidenten,

och förstås min hjärtesorg;

lyssnar till hur jag ibland är småelak,
ibland rå, ibland larvig,

grym, oförlåtande, ohyfsad;

jag lyssnar, djupt skamsen,

till den värsta versionen av mig själv,

ett jag som jag inte ens känner igen.

Ett par dagar senare
överlämnas Starr-rapporten

till kongressen

och alla band och utskrifter,
de stulna orden, är en del av den.

Att människor kan läsa utskrifterna
är hemskt nog, men några veckor senare

spelas ljudbanden upp på TV,

och stora delar av dem läggs ut på nätet.

Den offentliga förnedringen var olidlig.

Livet var nästan outhärdligt.

Detta var inget som hörde
till vanligheterna 1998,

och med detta menar jag stölden
av människors privata ord och handlingar,

konversationer eller fotografier,

för att offentliggöra dem -

offentliggöra utan samtycke,

offentliggöra utan sammanhang,

och offentliggöra utan medkänsla.

Vi spolar framåt 12 år till 2010,

sociala medier har nu fötts.

Landskapet har sorgligt nog
befolkats med fler fall som mitt,

oavsett om någon
har gjort ett misstag eller inte,

och nu berör det både
offentliga personer och privatpersoner.

Konsekvenserna för en del
har varit förfärliga.

Jag pratade i telefon med min mamma

i september 2010,

och vi diskuterade nyheten

om en ung collegestudent
från Rutgers University,

Tyler Clementi,

Söta, känsliga, kreativa Tyler

blev smygfilmad med webbkamera
av sin rumskompis

när han var intim med en annan man.

När onlinevärlden fick nys om detta,

startade förlöjligandet och nätmobbingen.

Ett par dagar senare hoppade Tyler

från George Washington-bron

och dog.

Han var 18.

Min mamma var förtvivlad
över vad som hänt Tyler och hans familj,

och hon var chockad

på ett sätt som jag
inte riktigt kunde förstå,

men så småningom insåg jag

att hon återupplevde 1998,

återupplevde en tid då hon
satt vid min säng varje kväll,

återupplevde en tid då hon tvingade mig
att duscha med badrumsdörren öppen,

och återupplevde en tid
då båda mina föräldrar fruktade

att jag skulle förödmjukas till döds,

bokstavligt talat.

Idag finns det alltför många föräldrar

som inte haft möjligheten
att kliva in och rädda sina älskade.

Alltför många har fått kännedom
om sitt barns lidande och förnedring

när det varit för sent.

Tylers tragiska, meningslösa död
var en vändpunkt för mig.

Den satte min upplevelse
i ett sammanhang på nytt,

jag började se på förnedringen
och mobbingen i världen runtom mig

och noterade något annorlunda.

1998 hade vi ingen aning om
vart den modiga nya tekniken,

internet, skulle föra oss.

Sedan dess har den sammankopplat människor
på ofattbara sätt, återförenat syskon,

räddat liv, startat revolutioner,

men mörkret, nätmobbingen,
all slut-shaming som jag upplevde

har ökat lavinartat.

Varje dag på nätet blir människor,
särskilt unga människor,

som inte är utvecklingsmässigt
utrustade att hantera detta,

så misshandlade och förnedrade

att de inte kan tänka sig
att leva en dag till,

och tragiskt nog är det några
som inte heller gör det,

det är inget virtuellt med det.

ChildLine, en brittisk organisation
som hjälper unga människor,

visade förbluffande statistik
i slutet av förra året:

från 2012 till 2013

var det en 87-procentig ökning

i samtal och e-post
som handlade om nätmobbing.

En metaanalys som gjordes i Holland

visade att för första gången

ledde nätmobbing till självmordstankar

i högre utsträckning än offline-mobbing.

Det som chockade mig,
trots att det inte borde ha gjort det,

var annan forskning förra året
som visade att förödmjukelse

är en mer intensiv känsla

än glädje eller ilska.

Grymhet mot andra är inget nytt,

men på nätet förstärks
den teknologiskt förbättrade uthängningen,

den är otyglad och för alltid tillgänglig.

Skammens eko brukade bara nå
familjen, byn, skolan eller samhället,

men nu finns nätsamhället också.

Miljoner människor, ofta anonyma,

som kan hugga dig med sina ord,
orsaka mycket smärta,

och det finns inga gränser
för hur många människor

som kan observera dig offentligt

och ställa dig vid en offentlig skampåle.

Det finns ett väldigt personligt pris

på offentlig förödmjukelse,

och internets tillväxt
har höjt det priset.

I nästan två decennier

har vi långsamt sått skammens
och den offentliga förnedringens frön

i vår kulturella jord,
både online och offline.

Skvallersidor, paparazzis,
reality-TV, politik,

TV-kanaler och ibland hackare,
alla driver handel med skam.

Det har lett till avtrubbning
och en tillåtande miljö på nätet

som leder till trollande,
integritetsbrott och nätmobbing.

Den här förändringen har skapat
vad professor Nicolaus Mills kallar

en förnedringskultur.

Tänk på ett par framträdande exempel,
bara från det senaste halvåret.

Snapchat, tjänsten som används
främst av yngre generationer

och som hävdar att
dess meddelanden bara varar

i några sekunder.

Ni kan ju tänka er
vilket innehåll det får.

En tredjeparts-app som Snapchattare
använder för att bevara

meddelanden, hackades,

och 100 000 personliga konversationer,
foton och filmer läckte ut på nätet

och varar nu för evigt.

Jennifer Lawrence och andra skådespelare
har fått sina iCloud-konton hackade,

och privata, intima nakenbilder
har postats kors och tvärs på internet

utan deras medgivande.

En skvallersajt fick
mer än fem miljoner besök

på den storyn.

Och intrånget mot Sony Pictures?

Dokumenten som fick mest uppmärksamhet

var privata e-postmeddelanden
med maximalt offentligt skamvärde.

Men i den här förnedringskulturen

finns det en annan prislapp
på offentligt skambeläggande.

Priset mäter inte kostnaden för offret,

som Tyler och så många andra,

särskilt kvinnor, minoriteter,

och HBTQ-personer fått betala,

priset mäter vinsten för de
som skor sig på dem.

Dessa kränkningar av andra är råmaterial,

effektivt och skoningslöst utvunnet,
paketerat och sålt med vinst.

En marknad har uppstått,
där offentlig förnedring är en handelsvara

och skam är en industri.

Hur tjänas pengarna?

Klick.

Ju mer skam, desto fler klick.

Ju fler klick, desto fler annonsdollar.

Vi är i en farlig cirkel.

Ju mer vi klickar på sånt här skvaller,

desto mer avtrubbade blir vi
inför liven bakom det,

och ju mer avtrubbade vi blir,
desto mer klickar vi.

Och under tiden tjänar någon pengar

på någon annans lidande.

Vi gör ett val med varje klick.

Ju mer vi mättar vår kultur
med offentligt skambeläggande,

desto mer accepterat blir det,

och desto mer kommer vi
se beteenden som nätmobbing,

trollande, vissa former av hacking

och nättrakasserier.

Varför? För att kärnan i dem
är förnedring.

Detta beteende är ett symptom
på den kultur vi har skapat.

Tänk på det.

Att ändra beteenden
startar med att utveckla övertygelser.

Vi har sett det med rasism, homofobi

och många andra fördomar, idag och förut.

Allteftersom vi har ändrat vår övertygelse
om samkönade äktenskap,

har fler människor erbjudits
jämlika rättigheter.

När vi började värdera hållbarhet,

började fler människor att sopsortera.

Så när det gäller vår förnedringskultur,

behöver vi en kulturell revolution.

Offentlig förnedring som blodssport
måste upphöra,

och det är dags för ett ingripande
på internet och i vår kultur.

Förändringen börjar med något enkelt,
men det är inte lätt.

Vi måste återvända till våra värderingar
om medkänsla och empati.

På nätet har vi underskott på medkänsla,

en empatikris.

Forskaren Brené Brown sa, jag citerar,

"Skam kan inte överleva empati."

Skam kan inte överleva empati.

Jag har haft en del
väldigt mörka dagar i mitt liv,

och det var medkänslan och empatin
från familj, vänner och proffs,

ibland också främlingar,
som räddade mig.

Empati från en enda person
kan göra skillnad.

Teorin om minoritetspåverkan,

som lagts fram av
socialpsykologen Serge Moscovici,

säger att om än i litet antal,

om det bara finns konsekvens över tid,

kan man åstadkomma förändring.

I onlinevärlden kan vi
utveckla minoritetspåverkan

genom att bli upstanders.

Att vara en upstander innebär
att man istället för åskådarens apati

postar en positiv kommentar till någon
eller rapporterar en mobbingsituation.

Tro mig, medkännande kommentarer
kan mildra negativiteten.

Vi kan också motverka kulturen
genom att stödja organisationer

som jobbar med dessa frågor,

som Tyler Clementi Foundation i USA,

i Storbritannien finns Anti-Bullying Pro,

och i Australien finns Project Rockit.

Vi pratar mycket om vår rätt
till yttrandefrihet,

men vi behöver prata mer om

vårt ansvar gentemot yttrandefriheten.

Alla vill bli hörda,

men låt oss erkänna skillnaden
mellan att tala med ett syfte

och att tala för uppmärksamhet.

Internet är en supermotorväg för detet,

men att visa empati för andra på nätet

gynnar oss alla och hjälper oss
skapa en säkrare och bättre värld.

Vi behöver kommunicera online
med medkänsla,

konsumera nyheter med medkänsla

och klicka med medkänsla.

Föreställ er bara att gå en mil
i någon annans rubrik.

Jag skulle vilja avsluta
med en personlig kommentar.

De senaste nio månaderna

har jag ofta fått frågan varför.

Varför nu?

Varför kommer jag ut ur mitt gömställe?

Man kan läsa mellan raderna i de frågorna,

och svaret har inget med politik att göra.

Svaret är: för att det är dags,

dags att sluta trippa på tå
runt mitt förflutna;

dags att sluta leva ett liv i vanära;

och dags att ta tillbaka min berättelse.

Det handlar inte heller bara om
att rädda mig själv.

Alla som lider av skam
och offentlig förnedring

behöver veta en sak:

Du kan överleva det.

Jag vet att det är svårt.

Det är kanske inte smärtfritt,
snabbt eller enkelt,

men du kan insistera på
ett annat slut på din historia.

Ha medkänsla med dig själv.

Alla förtjänar medkänsla

och att få leva både online och offline
i en mer barmhärtig värld.

Tack för att ni lyssnade.

(Applåder)