Ni tittar på en kvinna som var offentligt tyst i ett decennium. Det har uppenbarligen förändrats, men inte förrän nyligen. Det är flera månader sedan jag höll mitt första större offentliga tal vid Forbes 30 under 30-möte: 1 500 genialiska människor, alla yngre än 30 år. Det innebär att 1998, var de äldsta i gruppen 14, och de yngsta bara 4. Jag skojade och sa att några av dem kanske bara hört talas om mig via raplåtar. Ja, jag är med i raplåtar. Nästan 40 raplåtar. (Skratt) Men kvällen då jag höll mitt tal hände något överraskande. Vid 41 års ålder stötte en 27-åring på mig. Jag vet, eller hur? Han var charmig, jag blev smickrad, och jag avböjde. Vill ni höra hans misslyckade raggningsreplik? Han kunde få mig att känna mig som 22 igen. (Skratt) (Applåder) Senare den kvällen insåg jag att jag förmodligen är den enda över 40 som inte skulle vilja vara 22 igen. (Skratt) (Applåder) Vid 22 års ålder blev jag förälskad i min chef, och vid 24 fick jag uppleva de förödande konsekvenserna. Får jag se en handuppräckning av de som inte gjorde några misstag eller något de ångrar när de var 22? Jepp, det var det jag trodde. Så vid 22 gjorde några av er också några felval, förälskade er i fel person, kanske till och med er chef. Men till skillnad från mig var er chef troligen inte USAs president. Livet är förstås fyllt av överraskningar. Det går inte en dag utan att jag påminns om mitt misstag, ett misstag jag innerligt ångrar. 1998, efter att ha svepts med i en osannolik romans, drogs jag in i en politisk, juridisk och medial malström vars like vi aldrig hade sett förut. Kom ihåg, bara några få år innan det, konsumerades nyheter på enbart tre sätt: genom att läsa en papperstidning, lyssna på radio, eller se på TV. Det var allt. Men det var inte mitt öde. Istället fick ni den här skandalen serverad via den digitala revolutionen. Det innebar att vi kunde nå all information vi ville ha, när vi ville ha den, när som helst, var som helst, och när storyn släpptes i januari 1998, skedde det online. Det var första gången som de traditionella medierna övertrumfades av internet för en stor nyhet, ett klick som genljöd över hela världen. För mig personligen innebar det att jag över en natt gick från att vara en vanlig privatperson till att vara offentligt förödmjukad över hela världen. Jag var den första att förlora mitt personliga rykte i global skala, på ett ögonblick. Den här brådskan att fördöma, möjliggjord av tekniken, ledde till en mobb av virtuella stenkastare. Visst, det var innan sociala medier, men folk kunde kommentera online, e-posta historier och förstås e-posta grymma skämt. Nyhetskällor la upp bilder på mig överallt för att sälja tidningar, onlinereklam, och för att hålla folk kvar vid TVn. Minns ni en särskild bild av mig, där jag har en basker på mig? Jag erkänner att jag har gjort misstag, särskilt att bära basker. Men uppmärksamheten och fördömandena jag fick, inte storyn, men som jag personligen fick, hade aldrig tidigare skådats. Jag stämplades som slampa, slyna, subba, hora, bimbo, och förstås, "den där kvinnan". Många såg mig men få kände mig. Och jag fattar: det var lätt att glömma att den där kvinnan var verklig, hade en själ och en gång var hel. När detta hände mig för 17 år sedan fanns det inget ord för det. Nu kallar vi det nätmobbing och nättrakasserier. Idag vill jag dela några av mina erfarenheter med er, tala om hur den upplevelsen har format mina kulturella observationer, och hur jag hoppas att min upplevelse kan leda till en förändring som innebär mindre lidande för andra. 1998 förlorade jag mitt rykte och min värdighet. Jag förlorade nästan allt, och jag förlorade nästan livet. Låt mig måla upp en bild för er. Det är september 1998. Jag sitter i ett kontorsrum utan fönster på oberoende åklagarmyndigheten under surrande lysrör. Jag lyssnar till ljudet av min egen röst, min röst på smyginspelade telefonsamtal som en påstådd vän hade spelat in året innan. Jag är här för att jag blivit lagstadgat inkallad för att personligen autentisera alla 20 timmarna av inspelade samtal. De senaste åtta månaderna har inspelningarnas mystiska innehåll hängt över mitt huvud som ett damoklessvärd. Jag menar, vem minns vad de sa för ett år sedan? Rädd och förödmjukad lyssnar jag till hur jag pladdrar på om allt och ingenting; hur jag erkänner min kärlek till presidenten, och förstås min hjärtesorg; lyssnar till hur jag ibland är småelak, ibland rå, ibland larvig, grym, oförlåtande, ohyfsad; jag lyssnar, djupt skamsen, till den värsta versionen av mig själv, ett jag som jag inte ens känner igen. Ett par dagar senare överlämnas Starr-rapporten till kongressen och alla band och utskrifter, de stulna orden, är en del av den. Att människor kan läsa utskrifterna är hemskt nog, men några veckor senare spelas ljudbanden upp på TV, och stora delar av dem läggs ut på nätet. Den offentliga förnedringen var olidlig. Livet var nästan outhärdligt. Detta var inget som hörde till vanligheterna 1998, och med detta menar jag stölden av människors privata ord och handlingar, konversationer eller fotografier, för att offentliggöra dem - offentliggöra utan samtycke, offentliggöra utan sammanhang, och offentliggöra utan medkänsla. Vi spolar framåt 12 år till 2010, sociala medier har nu fötts. Landskapet har sorgligt nog befolkats med fler fall som mitt, oavsett om någon har gjort ett misstag eller inte, och nu berör det både offentliga personer och privatpersoner. Konsekvenserna för en del har varit förfärliga. Jag pratade i telefon med min mamma i september 2010, och vi diskuterade nyheten om en ung collegestudent från Rutgers University, Tyler Clementi, Söta, känsliga, kreativa Tyler blev smygfilmad med webbkamera av sin rumskompis när han var intim med en annan man. När onlinevärlden fick nys om detta, startade förlöjligandet och nätmobbingen. Ett par dagar senare hoppade Tyler från George Washington-bron och dog. Han var 18. Min mamma var förtvivlad över vad som hänt Tyler och hans familj, och hon var chockad på ett sätt som jag inte riktigt kunde förstå, men så småningom insåg jag att hon återupplevde 1998, återupplevde en tid då hon satt vid min säng varje kväll, återupplevde en tid då hon tvingade mig att duscha med badrumsdörren öppen, och återupplevde en tid då båda mina föräldrar fruktade att jag skulle förödmjukas till döds, bokstavligt talat. Idag finns det alltför många föräldrar som inte haft möjligheten att kliva in och rädda sina älskade. Alltför många har fått kännedom om sitt barns lidande och förnedring när det varit för sent. Tylers tragiska, meningslösa död var en vändpunkt för mig. Den satte min upplevelse i ett sammanhang på nytt, jag började se på förnedringen och mobbingen i världen runtom mig och noterade något annorlunda. 1998 hade vi ingen aning om vart den modiga nya tekniken, internet, skulle föra oss. Sedan dess har den sammankopplat människor på ofattbara sätt, återförenat syskon, räddat liv, startat revolutioner, men mörkret, nätmobbingen, all slut-shaming som jag upplevde har ökat lavinartat. Varje dag på nätet blir människor, särskilt unga människor, som inte är utvecklingsmässigt utrustade att hantera detta, så misshandlade och förnedrade att de inte kan tänka sig att leva en dag till, och tragiskt nog är det några som inte heller gör det, det är inget virtuellt med det. ChildLine, en brittisk organisation som hjälper unga människor, visade förbluffande statistik i slutet av förra året: från 2012 till 2013 var det en 87-procentig ökning i samtal och e-post som handlade om nätmobbing. En metaanalys som gjordes i Holland visade att för första gången ledde nätmobbing till självmordstankar i högre utsträckning än offline-mobbing. Det som chockade mig, trots att det inte borde ha gjort det, var annan forskning förra året som visade att förödmjukelse är en mer intensiv känsla än glädje eller ilska. Grymhet mot andra är inget nytt, men på nätet förstärks den teknologiskt förbättrade uthängningen, den är otyglad och för alltid tillgänglig. Skammens eko brukade bara nå familjen, byn, skolan eller samhället, men nu finns nätsamhället också. Miljoner människor, ofta anonyma, som kan hugga dig med sina ord, orsaka mycket smärta, och det finns inga gränser för hur många människor som kan observera dig offentligt och ställa dig vid en offentlig skampåle. Det finns ett väldigt personligt pris på offentlig förödmjukelse, och internets tillväxt har höjt det priset. I nästan två decennier har vi långsamt sått skammens och den offentliga förnedringens frön i vår kulturella jord, både online och offline. Skvallersidor, paparazzis, reality-TV, politik, TV-kanaler och ibland hackare, alla driver handel med skam. Det har lett till avtrubbning och en tillåtande miljö på nätet som leder till trollande, integritetsbrott och nätmobbing. Den här förändringen har skapat vad professor Nicolaus Mills kallar en förnedringskultur. Tänk på ett par framträdande exempel, bara från det senaste halvåret. Snapchat, tjänsten som används främst av yngre generationer och som hävdar att dess meddelanden bara varar i några sekunder. Ni kan ju tänka er vilket innehåll det får. En tredjeparts-app som Snapchattare använder för att bevara meddelanden, hackades, och 100 000 personliga konversationer, foton och filmer läckte ut på nätet och varar nu för evigt. Jennifer Lawrence och andra skådespelare har fått sina iCloud-konton hackade, och privata, intima nakenbilder har postats kors och tvärs på internet utan deras medgivande. En skvallersajt fick mer än fem miljoner besök på den storyn. Och intrånget mot Sony Pictures? Dokumenten som fick mest uppmärksamhet var privata e-postmeddelanden med maximalt offentligt skamvärde. Men i den här förnedringskulturen finns det en annan prislapp på offentligt skambeläggande. Priset mäter inte kostnaden för offret, som Tyler och så många andra, särskilt kvinnor, minoriteter, och HBTQ-personer fått betala, priset mäter vinsten för de som skor sig på dem. Dessa kränkningar av andra är råmaterial, effektivt och skoningslöst utvunnet, paketerat och sålt med vinst. En marknad har uppstått, där offentlig förnedring är en handelsvara och skam är en industri. Hur tjänas pengarna? Klick. Ju mer skam, desto fler klick. Ju fler klick, desto fler annonsdollar. Vi är i en farlig cirkel. Ju mer vi klickar på sånt här skvaller, desto mer avtrubbade blir vi inför liven bakom det, och ju mer avtrubbade vi blir, desto mer klickar vi. Och under tiden tjänar någon pengar på någon annans lidande. Vi gör ett val med varje klick. Ju mer vi mättar vår kultur med offentligt skambeläggande, desto mer accepterat blir det, och desto mer kommer vi se beteenden som nätmobbing, trollande, vissa former av hacking och nättrakasserier. Varför? För att kärnan i dem är förnedring. Detta beteende är ett symptom på den kultur vi har skapat. Tänk på det. Att ändra beteenden startar med att utveckla övertygelser. Vi har sett det med rasism, homofobi och många andra fördomar, idag och förut. Allteftersom vi har ändrat vår övertygelse om samkönade äktenskap, har fler människor erbjudits jämlika rättigheter. När vi började värdera hållbarhet, började fler människor att sopsortera. Så när det gäller vår förnedringskultur, behöver vi en kulturell revolution. Offentlig förnedring som blodssport måste upphöra, och det är dags för ett ingripande på internet och i vår kultur. Förändringen börjar med något enkelt, men det är inte lätt. Vi måste återvända till våra värderingar om medkänsla och empati. På nätet har vi underskott på medkänsla, en empatikris. Forskaren Brené Brown sa, jag citerar, "Skam kan inte överleva empati." Skam kan inte överleva empati. Jag har haft en del väldigt mörka dagar i mitt liv, och det var medkänslan och empatin från familj, vänner och proffs, ibland också främlingar, som räddade mig. Empati från en enda person kan göra skillnad. Teorin om minoritetspåverkan, som lagts fram av socialpsykologen Serge Moscovici, säger att om än i litet antal, om det bara finns konsekvens över tid, kan man åstadkomma förändring. I onlinevärlden kan vi utveckla minoritetspåverkan genom att bli upstanders. Att vara en upstander innebär att man istället för åskådarens apati postar en positiv kommentar till någon eller rapporterar en mobbingsituation. Tro mig, medkännande kommentarer kan mildra negativiteten. Vi kan också motverka kulturen genom att stödja organisationer som jobbar med dessa frågor, som Tyler Clementi Foundation i USA, i Storbritannien finns Anti-Bullying Pro, och i Australien finns Project Rockit. Vi pratar mycket om vår rätt till yttrandefrihet, men vi behöver prata mer om vårt ansvar gentemot yttrandefriheten. Alla vill bli hörda, men låt oss erkänna skillnaden mellan att tala med ett syfte och att tala för uppmärksamhet. Internet är en supermotorväg för detet, men att visa empati för andra på nätet gynnar oss alla och hjälper oss skapa en säkrare och bättre värld. Vi behöver kommunicera online med medkänsla, konsumera nyheter med medkänsla och klicka med medkänsla. Föreställ er bara att gå en mil i någon annans rubrik. Jag skulle vilja avsluta med en personlig kommentar. De senaste nio månaderna har jag ofta fått frågan varför. Varför nu? Varför kommer jag ut ur mitt gömställe? Man kan läsa mellan raderna i de frågorna, och svaret har inget med politik att göra. Svaret är: för att det är dags, dags att sluta trippa på tå runt mitt förflutna; dags att sluta leva ett liv i vanära; och dags att ta tillbaka min berättelse. Det handlar inte heller bara om att rädda mig själv. Alla som lider av skam och offentlig förnedring behöver veta en sak: Du kan överleva det. Jag vet att det är svårt. Det är kanske inte smärtfritt, snabbt eller enkelt, men du kan insistera på ett annat slut på din historia. Ha medkänsla med dig själv. Alla förtjänar medkänsla och att få leva både online och offline i en mer barmhärtig värld. Tack för att ni lyssnade. (Applåder)