Därför skall du prata med främlingar

När du pratar med främlingar, gör du spännande inhopp i förväntansfullt berättande om ditt dagliga liv .. och deras ", säger Kio Stark. I detta underbara föredrag utforskar Stark de ofta förbisedda fördelarna med att undvika att styras av våra farhågor när det gäller främlingar, och att istället omfamna dessa flyktiga men underbara stunder av nära kontakt.

Det finns sådant vi säger

vid ögonkontakt med okända

eller då grannen går förbi.

Vi säger, "Hej, hur är det?

Vilket fint väder.

Hur mår du?"

Tomma fraser, visst?
Och på vissa sätt är de ju det.

De har ingen egentlig mening.

Det spelar ingen roll hur du mår
eller hur dagen är.

De har något annat.

De har social betydelse.

Vad vi menar när vi säger dessa saker är:

Du där, jag ser dig.

Jag är besatt av att prata med främlingar.

Jag söker ögonkontakt , säger hej,

jag erbjuder hjälp, jag lyssnar.

Jag får alla typer av berättelser.

För ungefär sju år sedan började
jag dokumentera mina erfarenheter

för att försöka lista ut varför.

Vad jag fann var att något
riktigt vackert hände.

Nästan som poesi.

Det var verkligen djupa upplevelser.

De gav oväntade njutningar.

Det var äkta känslomässiga kopplingar.

Det var befriande tillfällen.

Så en dag, stod jag i ett gathörn
och väntade på grönt ljus,

och jag är från New York,

så jag stod i själva verket på gatan
utanför trottoarkanten,

som om det kunde få mig över snabbare.

Jämte mig står en gammal man.

Han är klädd i en lång överrock
och någon form av gubbhatt,

han såg ut som en figur i en film.

Och han säger till mig,

"Stå inte där. Du kan försvinna."

Visst är det absurt?

Men jag gjorde som han sa.
Steg tillbaka på trottoaren.

Och han log, och sa,

"Bra. Man vet aldrig.

Jag kunde ha vänt,

och vips, så är du borta. "

Detta var konstigt,

och också verkligen underbart.

Han var så trygg, och han var så glad
att han hade räddat mig.

Vi hade den här lilla kontakten.

I en minut, kändes det som
att min existens som person

hade märkts,

och jag var värd att räddas.

Det verkligt sorgliga är att,

i många delar av världen,

uppfostras vi att tro
att främlingar alltid är farliga,

att vi inte kan lita på dem,
att de kan skada oss.

Men de flesta främlingar är inte farliga.

Vi blir obekväma i deras närhet
eftersom vi saknar sammanhang.

Vi vet inte vad deras avsikter är.

Så istället för att lita på våra intryck
när vi gör våra val,

väljer vi att klassa dom som "främmande".

Jag har en fyraåring.

När jag säger hej till folk på gatan,

frågar hon mig varför.

Hon frågar, "Känner vi dom?"

Jag säger: "Nej, det är våra grannar."

"Är de våra vänner?"

"Nej, det är bara bra att vara vänlig."

Jag tänker efter två gånger varje
gång jag säger det till henne,

eftersom jag menar det,
men speciellt som kvinna,

vet jag att inte alla främlingar
på gatan har de bästa avsikter.

Det är bra att vara vänlig, och bra
att veta när man inte ska vara det,

men inget av detta innebär
att vi måste vara rädda.

Det finns två stora fördelar

med att använda våra sinnen
istället för våra farhågor.

Den första är att det frigör oss.

När man tänker på det,

att använda sinnen
istället för kategoriseringar

är lättare sagt än gjort.

Kategorisering är något som våra
hjärnor använder.

När det gäller människor,

så är det en slags genväg
för att lära sig mer om dom.

Vi ser man, kvinna, ung, gammal,

svart, brun, vit, främling, vän,

och vi använder informationen i den rutan.

Det är snabbt, det är lätt

och det är en väg mot fördomar.

Det betyder att vi inte tänker
på människor som individer.

Jag känner en amerikansk forskare
som reser mycket

i Centralasien och Afrika, ensam.

Hon går runt i byar och städer

som en fullständig främling.

Hon har inga relationer, inga kontakter.

Hon är en främling.

Hennes överlevnadsstrategi är:

få en främling att se dig
som en verklig, enskild individ.

Kan du göra det, hjälper det andra
att också se dig på det sättet.

Den andra fördelen med att
lita till sinnet har att göra med närhet.

Jag vet att det låter lite
motsägelsefullt,

närhet och främlingar,

men dessa korta samspel
kan leda till en känsla

som sociologer kallar "flyktig intimitet."

Det är en kort upplevelse som har
känslomässig resonans och mening.

Det är den goda känslan jag fick

när jag räddades från dödsfällan
vid trottoarkanten av den gamle mannen,

eller hur jag känner mig
som en del av en gemenskap

när jag pratar med någon
på mitt tåg på väg till jobbet.

Ibland går det ännu längre.

Forskare har funnit att folk
ofta känner sig mer bekväma

med att vara ärlig och öppen
om sitt inre jag med främlingar

än med sina vänner och sin familj -

att de ofta känner sig
mer förstådda av främlingar.

Detta beskrivs i media med stor klagan.

"Främlingar kommunicerar
bättre än makar! "

Det är en bra rubrik, eller hur?

Jag tycker att den helt missar poängen.

Det viktiga med de här studierna

är hur betydelsefulla
dessa interaktioner kan vara;

hur denna speciella form av närhet

ger oss något som vi behöver, lika mycket
som vi behöver vänner och familj.

Så vad beror det på att vi kommunicerar
så bra med främlingar?

Det finns två skäl.

Det första är att
det är en snabb interaktion.

Det har inga konsekvenser.

Det är lätt att vara ärlig med någon
du aldrig kommer att se igen, visst?

Det låter vettigt.

Det andra skälet är mer intressant.

Vi har en fördom om
människor som vi är nära.

Vi förväntar oss att dom ska förstå oss.

Vi förutsätter det,

och tror att dom kan läsa våra tankar

Tänk dig att du är på en fest,

och du förstår inte varför
din vän eller make

inte fattar att du vill gå tidigt.

Du tänker,

"Jag gav ju dig den där blicken."

Med en främling måste vi
börja om från början.

Vi berättar hela historien,

vi förklarar vilka personerna är,
vad vi känner för dem;

vi förklarar de interna skämten.

Och vet ni vad?

Ibland förstår dom
faktiskt oss lite bättre

Okej.

Så nu när vi vet att prat
med främlingar är betydelsefullt,

hur fungerar det?

Det finns oskrivna regler
som vi tenderar att följa.

Reglerna är mycket olika
beroende på vilket land du är i,

vilken kultur du är i.

I de flesta delar av USA,

är grundregeln vanligen

att vi upprätthåller en balans
mellan hövlighet och privatliv.

Detta kallas civil ouppmärksamhet.

Tänk dig att två människor går
mot varandra på gatan.

På håll kommer dom att snegla på varandra.

Det är hövlighet, bekräftelsen.

När de kommer närmare
kommer de att titta bort,

för att ge varandra utrymme.

I andra kulturer,

går man långa omvägar för att inte mötas.

Danskar berättar för mig

att där är de så främmande
för att prata med främlingar,

att på bussen missar de
hellre sin hållplats

än att säga "ursäkta mig" till någon
för att komma förbi.

I stället finns ett tydligt
viftande med påsar

som ihop med kroppsspråket
säger att man vill förbi,

istället för att använda två ord.

I Egypten, sägs det,

att det är oförskämt att
ignorera en främling

och där finns en tydlig
kultur av gästfrihet.

Främlingar kan fråga om
en klunk vatten.

Eller, om du frågar någon om vägen,

är det mycket troligt att de
bjuder hem dig på kaffe.

Man ser dessa oskrivna regler
tydligast när de bryts,

eller när man är på en ny plats

och försöker räkna ut hur man ska göra.

Ibland bryter man mot reglerna lite
och det är då det händer.

Om det inte är tydligt,
vill jag verkligen att ni testar. OK?

Så här ska det gå till.

Hitta någon som tar ögonkontakt.

Det är ett bra tecken.

Börja med ett enkelt leende.

Om du möter någon på gatan
eller i korridoren här utanför, le.

Kolla vad som händer.

En annan är triangulering.

Där är du, där finns en främling,

där finns en tredje sak
som ni båda kan se och kommentera,

kanske ett konstverk

eller någon som predikar på gatan

eller någon som bär roliga kläder.

Testa.

Kommentera den där tredje saken,
och se om en konversation startar.

En annan är att uppmärksamma.

Det innebär vanligen att ge en komplimang.

Jag gillar att kommentera folks skor.

Jag bär inga snygga skor just nu,

men skor är snygga i allmänhet.

Och de är ganska neutrala
att ge komplimanger på.

Folk vill alltid berätta saker
om sina fantastiska skor.

Du har kanske redan upplevt
hund- och spädbarnsmetoden.

Det kan vara obekvämt
att prata med någon på gatan;

du är osäker på hur de ska reagera.

Men du kan alltid prata med
deras hund eller deras barn.

Hunden eller barnet

är en social väg till personen,

och hur dom reagerar visar

om de är öppna för att prata mer.

Det sista jag vill utmana dig till

är att avslöja något om dig själv.

Detta är en mycket känslig sak att göra,

och det kan vara mycket givande.

Så nästa gång du pratar med en främling

och du känner dig bekväm,

berätta något sant om dig själv,

något riktigt personligt.

Du kanske känner igen
det jag talade om, att vara förstådd.

I samtal kommer det ibland på tal,

folk frågar mig, "Vad gör din pappa?"
eller "Var bor han?"

Och ibland berättar jag hela sanningen,

att han dog när jag var liten.

Och alltid i den stunden,

berättar de om sina egna
erfarenheter av förlust.

Vi väljer ofta att möta
avslöjande med avslöjande,

även med främlingar.

Så,

när du pratar med främlingar,
gör du spännande inhopp

i den förväntade berättelsen
om ditt dagliga liv

och deras.

Du får kontakter du inte väntat dig.

Om du inte pratar med främlingar
går du miste om allt detta.

Vi ägnar mycket tid åt att

lära våra barn om främlingar.

Vad skulle hända om vi ägnade
mer tid åt att lära oss själva?

Vi kunde skrota alla idéer
som gör oss så misstänksamma mot varandra.

Vi kunde skapa utrymme för förändring.

Tack

(Applåder)