Vad jag såg under protesterna i Ferguson

När konstnären Damon Davis beslöt sig för att delta i protesterna i Ferguson, Missouri, efter att polisen dödat Michael Brown år 2014, fann han inte bara ilska, men också en känsla av kärlek för det egna och samhället. Hans dokumentär "Whose Streets?" berättar om protesterna ur de aktivisters synvinkel som tog sig dit för att stå upp mot dem som använder makt för att sprida rädsla och hat.

Jag är rädd.

Just nu,

på den här scenen,

känner jag rädsla.

Få som jag mött under mitt liv

har ärligt kunnat medge
att de varit rädda.

Jag tror att de innerst inne vetat

hur enkelt rädsla sprider sig.

Rädslan är som en sjukdom.

Den sprider sig som en löpeld.

Men vad händer

när du trots rädslan

gör det du är tvungen att göra?

Det kallas mod.

Och precis som rädsla

smittar mod av sig.

Jag kommer från East St. Louis, Illinois.

Det är en liten stad

på andra sidan Mississippi
från St. Louis, Missouri.

Jag har bott i och kring
St. Louis i hela mitt liv.

När Michael Brown, Jr.,

en helt vanlig tonåring,

sköts av polisen år 2014
i Ferguson, Missouri -

en annan förort, men norr om St. Louis -

minns jag att jag tänkte:

han är inte den första

eller den sista unga killen
som polisen tar livet av.

Men, hans död var annorlunda.

När Mike dödades

minns jag att myndigheterna
försökte använda rädsla som vapen.

Polisens svar till det sörjande folket
var att använda våld

för att sprida rädsla;

rädsla för militariserade poliser,

häktning,

böter.

Media försökte till och med
få oss att bli rädda för varandra

på sättet de framförde händelserna.

Allt det här har fungerat förut.

Men, som jag sade,
den här gången var det annorlunda.

Michael Browns död
och sättet folket behandlades på

ledde till en rad protester i och
omkring Ferguson och St. Louis.

När jag åkte ut till protesterna
på den fjärde eller femte dagen

var det inte av mod;

der var av skuldkänsla.

Ni förstår, jag är svart.

Kanske någon inte har märkt det.

(Skratt)

Men jag kunde inte sitta i St. Louis,
bara minuter från Ferguson,

och inte gå och titta.

Så jag tog mig dit för att se.

När jag kom dit

blev jag överraskad.

Jag såg ilska; det fanns mycket av det.

Men det jag mest såg var kärlek.

Människor med kärlek för det egna.

Med kärlek för sitt samhälle.

Och det var vackert -

tills polisen uppenbarade sig.

Då introducerades en ny känsla i dialogen:

rädsla.

Jag tänker inte ljuga:

när jag såg pansarfordonen

och all utrustning

och alla vapen

och alla poliser

var jag utom mig av skräck -

personligen.

Och när jag såg runt i folkmassan

såg jag många som kände lika.

Men jag såg också människor
som utstrålade något annat.

Det var mod.

De där människorna ropade

och skrek,

och de tänkte inte backa för polisen.

De hade kommit längre än så.

Och då kände jag något förändras inom mig,

så jag började ropa och skrika

och jag märkte att alla andra
runtomkring mig gjorde samma sak.

Det var en fantastisk känsla.

Så jag beslöt mig för att göra något mera.

Jag gick hem och tänkte:
Jag är en konstnär som gör saker.

Så jag började göra saker
om och för protesterna,

saker som var vapen i ett andligt krig,

saker som kunde ge folket en röst

och saker som gav dem styrka
inför allt som skulle hända.

I ett projekt tog jag kort på
protesterarnas händer

och hängde upp dem längs de stängda husen

och affärerna.

Mitt mål var att väcka uppmärksamhet
och höja moralen.

Och jag tror, åtminstone för en stund,

att jag lyckades med det.

Efter det ville jag lyfta fram
berättelserna om de människor

som jag såg visa mod i stunden.

Jag och min vän,

filmregissör och partner, Sabaah Folayan,

gjorde det genom vår dokumentärfilm

"Whose streets?"

Jag blev som en kanal

för allt detta mod som gavs mig.

Och jag tror att det är en del
av vårt jobb som konstnärer.

Jag tror att vi ska uttrycka mod
i det arbete vi gör.

Och jag tror att vi är väggen
mellan det vanliga folket

och dem som använder sin makt
till att sprida rädsla och hat,

framförallt i tider som dessa.

Så jag frågar er,

ni som berör och förändrar,

ni vet, ni tankeledare:

Vad tänker ni göra

med de gåvor ni fått

för att frigöra oss från rädslan
som håller oss fast varje dag?

För jag är rädd varje dag.

Jag kan inte minnas en tid utan rädsla.

Men då jag insåg att rädslan inte
såtts i mig för att förlama mig,

att den fanns där för att skydda mig,

och när jag kom på
hur jag skulle använda rädslan,

då hittade jag min styrka.

Tack.

(Applåder)