Ledarskap i vardagen

Vi har alla förändrat någons liv – vanligtvis utan att ens inse det. I detta roliga föredrag vill Drew Dudley få oss att hylla ledarskapet som en vardagshandling för att förbättra varandras liv. (Inspelat vid TedxToronto.)

Jag vill börja med
att ställa en fråga till er allihop:

Hur många av er är helt bekväma

med att kalla er ledare?

Jag har ställt den här frågan
runtom i landet

och var jag än frågar, oavsett plats,

är det en stor del av publiken
som inte räcker upp handen.

Jag har insett
att vi har gjort ledarskap

till något större än oss;
något ouppnåeligt.

Om att förändra världen.

Vi har tagit titeln "ledare"

och ser det som något
vi en dag kommer förtjäna.

Men att ge den till oss själva nu

innebär en grad av arrogans eller kaxighet
vi inte är bekväma med.

Och jag oroar mig ibland över
att vi ägnar sådan tid

åt att fira fantastiska saker
som knappt någon klarar av,

att vi övertygat oss själva
att de är de enda värda att fira.

Vi börjar nervärdera saker
vi kan göra varje dag,

och vi börjar ta tillfällen
när vi verkligen är ledare

och vi tillåter oss inte ta cred för det,
eller må bra över det.

Jag har haft turen de senaste 10 åren

att jobba med fantastiska människor

som hjälpt mig se ledarskap på ett sätt
som gjort mig lyckligare.

På den tid jag har idag

vill jag dela med mig av den berättelse
som förmodligen är den största anledningen

till den omvärderingen.

Jag gick på en liten skola;

Mount Allison University
i Sackville, New Brunswick.

Och på min sista dag där,
kom en flicka fram och sade,

"Jag kommer ihåg första gången vi sågs".

Hon berättade en historia
som hänt fyra år tidigare.

Hon sade, "Dagen innan jag
började på universitet,

satt jag på hotellet
med mamma och pappa,

och var rädd, och säker
på att jag inte skulle klara det,

att jag inte var redo för detta,
att jag började gråta.

Mina föräldrar var toppen.

De sade, "Vi vet att du är rädd,
men se till att gå imorgon,

gå första dagen, och om du då
känner att du inte klarar det,

så är det ok; säg till, så åker vi hem.

Vi älskar dig oavsett."

Hon säger, "Så jag gick dit.

Jag stod i kö för inskrivning,

såg mig omkring och visste
att det inte gick; jag var inte redo.

Jag måste sluta.

Jag fattade beslutet
och när jag gjort det,

kände jag en rogivande känsla.

Jag vände mig mot mamma och pappa
för att säga att vi skulle åka,

och i det ögonblicket kom du ut
från studentföreningslokalen

med den töntigaste hatt
jag sett i hela mitt liv."

(Skratt)

"Den var underbar.

Och du hade en skylt
med reklam för Shinerama,"

Studenter mot Cystisk Fibros,

som jag jobbat med i åratal.

"Du hade näven full med klubbor.

Du delade ut klubborna till folk i kön,

och pratade om Shinerama.

Plötsligt kom du till mig,
och du stannade.

Och du stirrade. Det var läskigt."

(Skratt)

Den här tjejen vet vad jag pratar om.

(Skratt)

"Sen tittade du på killen bredvid mig,
log, sträckte ner handen i hinken,

tog fram en klubba,
gav den till honom och sade,

"Du måste ge en klubba
till den vackra kvinnan närmast dig."

Hon sade, "Jag har aldrig sett någon
skämmas så mycket, så snabbt, tidigare.

Han blev helt röd,
och ville inte titta på mig.

Han räckte bara fram klubban så här."

(Skratt)

"Jag tyckte så synd om killen
att jag tog emot klubban.

När jag gjorde det, fick du
ett mycket allvarligt ansiktsuttryck,

tittade på mina föräldrar
och sade, 'Titta! Titta!

Första dagen hemifrån,

och hon tar redan emot godis
från en främling?'"

(Skratt)

Hon sade, "Alla blev som galna.

Tio meter i varje riktning,
började alla tjuta av skratt.

Det är löjligt, och jag vet inte
varför jag berättar det,

men där och då, med allt skratt,
visste jag att jag inte skulle sluta.

Jag var där jag borde vara;
jag hade hittat hem.

Och jag har inte pratat med dig
en enda gång på fyra år efter det.

Men jag hörde att du skulle åka,
och var tvungen att berätta

att du varit en otroligt viktig
person i mitt liv.

Jag kommer sakna dig. Lycka till."

Hon går iväg, och jag är alldeles häpen.

Hon går fem meter,
vänder sig om, ler och säger,

"Du ska nog höra det här också:

Jag dejtar fortfarande killen
fyra år senare."

(Skratt)

1,5 år senare
när jag flyttat till Toronto,

kom en inbjudan till deras bröllop.

(Skratt)

Här är grejen: Jag kommer inte ihåg det.

Jag har inget minne av tillfället.

Jag har letat i minnesbanken,

för det där är kul och jag borde
minnas det, men det gör jag inte.

Det var ett tillfälle
som fick mig att öppna ögonen,

och inse att det kanske största inflytande
jag haft i någons liv,

ett tillfälle som fick en kvinna
att fyra år senare säga till en främling

"Du har varit en viktig person i mitt liv"

var ett tillfälle
som jag inte ens kom ihåg.

Hur många av er
har ett tillfälle som detta,

en händelse när någon
sagt eller gjort något

som du känner förändrade
ditt liv till det bättre?

OK. Hur många av er har sagt till
personen att de gjort det?

Nå, varför inte?

Vi firar födelsedagar,

där allt du behöver göra
är att inte dö på 365 dagar.

(Skratt)

Ändå låter vi dem
som har gjort våra liv bättre

gå runt utan att veta om det.

Var och en av er har varit katalysatorn

till ett sådant ögonblick.

Du har gjort någons liv bättre
genom något du sagt eller gjort.

Om du inte tror det,

tänk på alla händer
som inte höjdes när jag frågade.

Du är bara en av dem
som ingen sagt det till.

Det är skrämmande
att tänka på sig som så viktig,

skrämmande att inse
vad vi kan betyda för andra människor.

Så länge vi gör ledarskap
till något större än oss,

så länge vi gör ledarskap ouppnåeligt,

låter det handla om världsförändring,

ger vi oss en ursäkt
att inte förvänta det i vardagen,

från oss själva och från varandra.

Marianne Williamson sade, "Största
rädslan är inte att vi är otillräckliga.

Det är att vi är mäktigare
än vi kan mäta.

Det är vårt ljus och inte mörkret
som skrämmer oss."

Mitt budskap idag är att vi
behöver komma över vår rädsla

för hur otroligt inflytelserika
vi kan vara i varandras liv.

Vi måste komma över det
och ta oss vidare,

och våra yngre systrar och bröder,
och en dag våra barn –

eller våra barn idag –
kan se och börja värdesätta

det inflytande vi kan ha
på varandras liv,

mer än pengar och makt
och titlar och inflytande.

Vi måste inse att ledarskap
handlar om dessa viktiga ögonblick

hur många av dem vi skapar,
hur många vi lyfter fram,

hur många av dem vi vidarebefordrar
och hur många vi tackar för.

Vi har fått ledarskap
att handla om världsförändring,

men världen finns inte.

Det finns bara
sex miljarder bilder av den.

Om du förändrar
en persons uppfattning av den,

förståelse för vad de är kapabla till,

förståelse för hur mycket andra
bryr sig om dem,

förståelse för hur viktiga
de kan vara för förändring

i denna värld,

har du förändrat allt.

Och om vi kan förstå
att detta är ledarskap,

tror jag att vi kan omvärdera ledarskap,

ja, jag tror att vi kan förändra allt.

Det är en enkel idé,
men jag tror inte att den är liten.

Jag vill tacka er alla för att ni
lät mig dela med mig av detta idag.