Titel: I vårt barns sjukdom, en lektion för livet

Beskrivning:
Roberto D'Angelo och Francesca Fedeli trodde att deras lille son Mario var frisk ... tills de, när han var tio dagar gammal, upptäckte att han hade fått en perinatal stroke. Mario kunde inte kontrollera vänster sida på sin kropp, och de tampades med jobbiga frågor: Skulle han bli "normal"? Skulle han kunna få ett fullvärdigt liv? En gripande historia om föräldrar som konfronteras med sina rädslor ... och hur de besegrade dem.

Francesca Fedeli: Ciao.

Det här är Mario. Han är vår son.

Han föddes för två och ett halvt år sedan

och jag hade en rätt jobbig graviditet

för jag var tvungen att ligga stilla i en säng i ungefär åtta månader.

Men i slutändan verkade allt vara under kontroll.

Han hade bra födelsevikt.

Han fick bra poäng på apgarskalan.

Och det lugnade oss ganska mycket.

Men till slut, tio dagar efter förlossningen,

upptäckte vi att han fått en stroke.

Som ni kanske vet

så är stroke en hjärnskada.

En perinatal stroke kan vara något

som kan hända under graviditetens nio månader

eller strax efter förlossningen

och i hans fall är, som ni kan se,

den högra delen av hans hjärna borta.

Effekten som den här stroken skulle kunna ha på Marios kropp

kunde vara att han inte skulle kunna kontrollera

vänster sida av sin kropp.

Tänk er att ni har en dator och en skrivare

och ni vill överföra, mata in för att skriva ut ett dokument,

men skrivaren har inte rätt drivrutiner,

så är det för Mario.

Det är precis som att han skulle vilja röra på vänster sida

av sin kropp men han kan inte överföra den data som krävs

för att röra på vänster arm och vänster ben.

Så livet måste förändras.

Vi var tvungna att ändra vår plan.

Vi var tvungna att omvärdera vilken inverkan
den här födseln hade

på vårt liv.

Roberto D'Angelo: Som ni kan tänka er

var vi tyvärr inte redo.

Ingen lärde oss hur man tar itu med sådana här handikapp

och hur många frågor som helst började

dyka upp i våra huvuden.

Och det har varit en riktigt tuff tid.

Grundläggande frågor som, ja ni vet,

varför hände detta oss?

Och vad var det som gick fel?

Några jobbigare frågor som,

vad kommer det att få för inverkan på Marios liv?

När allt kommer omkring, kommer han att kunna arbeta?

Kommer han att kunna vara normal?

Och ni vet som förälder, särskilt för första gången,

varför skulle inte han bli bättre än vi?

Och det här är verkligen jobbigt att säga

men några månader senare insåg vi

att vi egentligen kände oss misslyckade.

Det enda vi verkligen skapat i vårt liv

var i slutändan ett misslyckande.

Det var inte ett misslyckande för oss själva i sig självt

utan det var ett misslyckande som kommer att påverka hela hans liv.

Ärligt talat så bröt vi ihop.

Jag menar att vi verkligen bröt ihop, men till slut

började vi se på honom

och sade att vi måste reagera.

Som Francesca sade så ändrade vi vårt liv med en gång.

Vi började med sjukgymnastik, vi började med rehabiliteringen

och en av vägarna vi följer

när det gäller rehabilitering är pilotstudien om spegelneuroner.

På det hela taget så tillbringade vi månader med att göra det här med Mario.

Man har ett föremål och visar honom

hur man tar tag i föremålet.

Spegelneuronteorin säger helt enkelt

att precis nu i era hjärnor, när ni ser mig göra det här,

så aktiveras exakt samma neuroner

som om ni utförde handlingen själva.

Det verkar som om det här är det senaste inom rehabilitering.

Men en dag upptäckte vi att Mario

inte tittade på våra händer.

Han tittade på oss.

Vi var hans spegel.

Som ni kanske förstår var problemet

att vi var nere, vi var deprimerade och

vi såg honom som ett problem,

inte som en son, inte ur ett positivt perspektiv.

Och den dagen ändrade verkligen vårt perspektiv.

Vi insåg att vi måste bli

en bättre spegel för Mario.

Vi började om utifrån våra starka sidor,

och på samma gång började vi om utifrån hans starka sidor.

Vi slutade att se honom som ett problem

och vi började se honom som en möjlighet att förbättras.

Det var verkligen det här som var förändringen

och från vår sida sade vi:

"Vilka är våra styrkor som vi verkligen kan ge till Mario?"

Vi började med våra passioner.

I grund och botten är min fru och jag

väldigt olika

men vi har många saker gemensamt.

Vi älskar att resa, vi älskar musik,

vi älskar att vara på sådana här ställen

och vi började ta med oss Mario

bara för att visa honom de bästa sakerna vi kan visa för honom.

Den här korta videon är från förra veckan.

Jag säger inte ...

(Applåder) ...

Jag säger inte att det är ett mirakel. Det är inte det som är budskapet,

för vi är bara vid vägens början.

Men vi vill dela med oss av det som var den viktigaste lärdomen,

den viktigaste lärdomen som Mario kom med till oss,

och den är att tänka på det du har som en gåva

och inte bara tänka på det du saknar,

och att se det du saknar bara som en möjlighet.

Det är det här budskapet vi vill dela med oss av till er.

Det är därför vi är här.

Mario!

Och det är därför ..

(Applåder) ...

Och det är därför

som vi bestämde oss för att dela världens bästa spegel med honom.

Och vi tackar er så mycket allihop.

FF: Tack.
RD: Tack. Hejdå.

(Applåder)

FF: Tack. (Applåder)