Varför är sengångare så långsamma? - Kenny Coogan

Se hela lektionen: http://ed.ted.com/lessons/why-are-sloths-so-slow-kenny-coogan

Sengångare spenderar större delen av sin tid på att antingen äta eller sova. Faktum är att de endast klättrar ner från de trygga trädtopparna en gång i veckan, för ett toalettbesök. Hur kommer det sig att dessa varelser har så lite energi? Kenny Coogan beskriver de fysiska och beteendemässiga anpassningar som tillåter sengångare att vara så långsamma.

År 1796 fick Thomas Jefferson en låda
med ben som han inte kunde identifiera.

En lång, vass klo påminde om ett lejons,

men armbenen visade på ett större djur,

ett tre meter långt djur.

Då han misstänkte att det var en enorm,
okänd typ av nordamerikanskt lejon,

varnade Jefferson
upptäcktsresandena Lewis och Clark

för detta mystiska rovdjur.

Men Jeffersons låda med ben
kom inte från ett lejon.

De kom från en utrotad jättesengångare.

Förhistoriska marksengångare dök upp
för ungefär 35 miljoner år sedan.

Dussintals arter levde
i Nord-, Central- och Sydamerika,

sida vid sida med andra forntida varelser
som mastodonter

och jättelika bältdjur.

Vissa marksengångare, som megalonycidae,
var lika stora som katter,

men många var enorma.

Jeffersons sengångare, megalonyx,
vägde ungefär ett ton,

vilket är lite jämfört med megatherium,

som kunde väga upp till sex ton -
lika mycket som en elefant.

De lunkade genom skogarna och savannerna,
och med hjälp av sina starka armar

och vassa klor

ryckte de upp växter ur marken,
klättrade upp i träd

och betade på gräs, blad
och förhistorisk avokado.

Faktum är, att vi kanske inte
skulle ha haft avokado idag

om det inte hade varit
för jättesengångarna.

Mindre djur kunde inte svälja
avokadons stora kärna,

men det kunde sengångarna,

och de spred avokadoträden
vitt och brett.

Marksengångare frodade i miljontals år,

men för omkring 10 000 år sedan
började de försvinna

tillsammans med resten
av den västra hemisfärens jättedäggdjur.

Forskare tror att marksengångare
kan ha tvingats bort

av en kommande istid,

eller konkurrens från andra arter,
kanske människor,

som anlände till samma region

ungefär samtidigt
som de flesta sengångare dog ut.

Några av de mindre sengångarna överlevde
och flyttade till trädtopparna.

Idag finns det sex arter kvar
som lever i regnskogarnas trädkronor

i Central- och Sydamerika.

Att hänga i träden är ett bra sätt
att undvika rovdjur

och det finns gott om blad att äta.

Men den här dieten har sina nackdelar.

Djur utvinner energi ur mat

och använder den energin
till att röra sig,

upprätthålla sin kroppstemperatur,

underhålla kroppens organ,

och till all annan aktivitet
som är nödvändig för att överleva.

Men blad innehåller inte mycket energi

och den lilla de har är svår att utvinna.

De flesta växtätare kompletterar
en bladdiet med annan, energirikare föda

som frukt och frön.

Men sengångares diet,
speciellt tretåiga sengångares,

består nästan uteslutande av blad.

De har utvecklat specialiserade strategier
för att klara denna begränsade diet.

Först utvinner de så mycket energi
som möjligt ur maten.

Sengångares magar består av flera delar
och tar upp en tredjedel av deras kroppar.

Beroende på vilken art,

så kan det ta mellan fem och sju dagar,
till och med veckor, att smälta en måltid.

Den andra delen av pusslet är
att använda så lite energi som möjligt.

Ett sätt som sengångare gör det på är,
såklart, att inte röra på sig så mycket.

De spenderar större delen av sin tid på
att äta, vila eller sova.

De kommer ner från trädtopparna
endast en gång i veckan,

för ett toalettbesök.

När sengångare väl rör på sig,
går det inte särskilt fort.

Det skulle ta runt fem minuter
för en sengångare

att ta sig över
ett vanligt övergångsställe.

Denna lugna livsstil innebär att
sengångare inte behöver mycket muskler.

Faktum är att de har
ungefär 30% mindre muskelmassa

jämfört med andra djur av samma storlek.

Sengångare använder också mindre energi
till att hålla sig varma

eftersom deras kroppstemperatur
kan variera med ca fem grader,

vilket är mindre än kallblodiga reptiler,
men mer än de flesta däggdjur.

Dessa fysiska

och beteendemässiga anpassningar

minimerar sengångarens energiförbrukning,
eller ämnesomsättning.

Tretåiga sengångare har långsammare
ämnesomsättning än något annat däggdjur.

Jättepandans är näst långsammast

och på tredje plats
kommer tvåtåiga sengångare.

Deras långsamhet har tillåtit sengångare
att frodas i sina hem i trädtopparna.

Men det har också gjort sengångarna själva
till hem för andra organismer, som alger,

vilket ger extra kamouflage,

och kanske till och med
ett litet tilltugg.

Sengångare må inte vara jättar längre,

men det gör dem inte
mindre anmärkningsvärda.