År 1796 fick Thomas Jefferson en låda med ben som han inte kunde identifiera. En lång, vass klo påminde om ett lejons, men armbenen visade på ett större djur, ett tre meter långt djur. Då han misstänkte att det var en enorm, okänd typ av nordamerikanskt lejon, varnade Jefferson upptäcktsresandena Lewis och Clark för detta mystiska rovdjur. Men Jeffersons låda med ben kom inte från ett lejon. De kom från en utrotad jättesengångare. Förhistoriska marksengångare dök upp för ungefär 35 miljoner år sedan. Dussintals arter levde i Nord-, Central- och Sydamerika, sida vid sida med andra forntida varelser som mastodonter och jättelika bältdjur. Vissa marksengångare, som megalonycidae, var lika stora som katter, men många var enorma. Jeffersons sengångare, megalonyx, vägde ungefär ett ton, vilket är lite jämfört med megatherium, som kunde väga upp till sex ton - lika mycket som en elefant. De lunkade genom skogarna och savannerna, och med hjälp av sina starka armar och vassa klor ryckte de upp växter ur marken, klättrade upp i träd och betade på gräs, blad och förhistorisk avokado. Faktum är, att vi kanske inte skulle ha haft avokado idag om det inte hade varit för jättesengångarna. Mindre djur kunde inte svälja avokadons stora kärna, men det kunde sengångarna, och de spred avokadoträden vitt och brett. Marksengångare frodade i miljontals år, men för omkring 10 000 år sedan började de försvinna tillsammans med resten av den västra hemisfärens jättedäggdjur. Forskare tror att marksengångare kan ha tvingats bort av en kommande istid, eller konkurrens från andra arter, kanske människor, som anlände till samma region ungefär samtidigt som de flesta sengångare dog ut. Några av de mindre sengångarna överlevde och flyttade till trädtopparna. Idag finns det sex arter kvar som lever i regnskogarnas trädkronor i Central- och Sydamerika. Att hänga i träden är ett bra sätt att undvika rovdjur och det finns gott om blad att äta. Men den här dieten har sina nackdelar. Djur utvinner energi ur mat och använder den energin till att röra sig, upprätthålla sin kroppstemperatur, underhålla kroppens organ, och till all annan aktivitet som är nödvändig för att överleva. Men blad innehåller inte mycket energi och den lilla de har är svår att utvinna. De flesta växtätare kompletterar en bladdiet med annan, energirikare föda som frukt och frön. Men sengångares diet, speciellt tretåiga sengångares, består nästan uteslutande av blad. De har utvecklat specialiserade strategier för att klara denna begränsade diet. Först utvinner de så mycket energi som möjligt ur maten. Sengångares magar består av flera delar och tar upp en tredjedel av deras kroppar. Beroende på vilken art, så kan det ta mellan fem och sju dagar, till och med veckor, att smälta en måltid. Den andra delen av pusslet är att använda så lite energi som möjligt. Ett sätt som sengångare gör det på är, såklart, att inte röra på sig så mycket. De spenderar större delen av sin tid på att äta, vila eller sova. De kommer ner från trädtopparna endast en gång i veckan, för ett toalettbesök. När sengångare väl rör på sig, går det inte särskilt fort. Det skulle ta runt fem minuter för en sengångare att ta sig över ett vanligt övergångsställe. Denna lugna livsstil innebär att sengångare inte behöver mycket muskler. Faktum är att de har ungefär 30% mindre muskelmassa jämfört med andra djur av samma storlek. Sengångare använder också mindre energi till att hålla sig varma eftersom deras kroppstemperatur kan variera med ca fem grader, vilket är mindre än kallblodiga reptiler, men mer än de flesta däggdjur. Dessa fysiska och beteendemässiga anpassningar minimerar sengångarens energiförbrukning, eller ämnesomsättning. Tretåiga sengångare har långsammare ämnesomsättning än något annat däggdjur. Jättepandans är näst långsammast och på tredje plats kommer tvåtåiga sengångare. Deras långsamhet har tillåtit sengångare att frodas i sina hem i trädtopparna. Men det har också gjort sengångarna själva till hem för andra organismer, som alger, vilket ger extra kamouflage, och kanske till och med ett litet tilltugg. Sengångare må inte vara jättar längre, men det gör dem inte mindre anmärkningsvärda.