Vilket land gör mest gott i världen?

En oväntad sidoeffekt av globaliseringen är att problem som en gång i tiden kunde ha begränsats - t ex en bank som lånar ut för mycket pengar - nu får effekter över hela världen. Men länder fattar fortfarande självständiga beslut, som om de var ensamma på planeten. Den politiska rådgivaren Simon Anholt har tagit fram en ovanlig måttstock för att få regeringar att tänka utåtriktat: Good Country Index. I det här fängslande och roliga talket besvarar han frågan ”Vilket land gör mest gott?” Svaret kanske förvånar dig (speciellt om du bor i USA eller Kina).

Jag har tänkt mycket
på världen på sista tiden

och hur den har förändrats
under de senaste 20, 30, 40 åren.

Om en kyckling blev förkyld
och nyste och dog

för 20 eller 30 år sedan

i en avlägsen by i Sydostasien,

så skulle det ha varit
en tragedi för kycklingen

och dess närmaste släktingar,

men jag tror inte
att risken hade varit stor

att vi hade fruktat en global pandemi

och miljoner människors död.

Om en bank i Nordamerika
hade lånat ut för mycket pengar

för 20 eller 30 år sedan,
till några människor

som inte hade råd att betala tillbaka

och banken sedan gick i konkurs

så var det dåligt
för långivaren och låntagaren

men vi trodde inte att det skulle

få ner det globala ekonomiska systemet

på knä i nästan ett årtionde.

Det här är globalisering.

Det här är det mirakel
som har möjliggjort för oss

att förflytta våra kroppar och våra sinnen,

våra ord, våra bilder, våra idéer,

vår undervisning och vårt lärande
runt hela vår planet

allt snabbare och allt billigare.

Det har fört med sig många dåliga saker,

som de saker som jag just beskrev,

men det har också fört med sig
en massa bra saker.

Många av oss känner inte till

den fantastiska framgång
som millenniemålen har haft,

där flera av dem har uppnåtts

långt innan tiden var ute.

Det visar att den här människoarten

är kapabel att göra otroliga framsteg

om den verkligen arbetar tillsammans
och försöker riktigt mycket.

Om jag själv skulle försöka
sammanfatta det

så skulle jag vilja säga att

vi är lite tagna på sängen
av globaliseringen

och att det har tagit oss lång tid
att reagera på den.

Om man ser på nackdelarna
med globalisering

så verkar de ibland oöverblickbara.

Alla stora utmaningar
som vi står inför idag,

som klimatförändringar,
mänskliga rättigheter,

befolkningstillväxt
terrorism och pandemier,

narkotikasmuggling, människohandel

och utrotning av djurarter.
Jag skulle kunna fortsätta,

vi gör inte så stora framsteg

på många av de här områdena.

I ett nötskal är det utmaningen

som vi alla står inför idag

vid den här intressanta tiden i historien.

Det är tydligt vad vi behöver göra nu.

Vi måste på något sätt rycka upp oss

så att vi kan räkna ut hur vi ska

globalisera lösningarna bättre

så att vi inte bara blir en art

som föll offer för globaliserade problem.

Varför tar det så lång tid
att göra de här framstegen?

Vad är orsaken?

Det finns förstås många olika orsaker,

men det kanske främsta skälet

är att vi som art
fortfarande organiserar oss

på samma sätt som vi gjorde

för 200 eller 300 år sedan.

Det finns en supermakt kvar på planeten

och det är de sju miljarder människor,

de sju miljarder av oss
som orsakar de här problemen,

förresten samma sju miljarder

som kommer att lösa dem allihop.

Men hur är de här
sju miljarderna organiserade?

De är fortfarande organiserade
i 200 eller fler nationalstater

och nationerna har regeringar

som sätter upp regler

och får oss att bete oss på vissa sätt.

Och det är ett ganska effektivt system,

men problemet är att sättet
som de lagarna tas fram

och sättet som de regeringarna tänker på

inte hjälper till att hitta lösningar
på globala problem,

för de tittar alla inåt.

Politikerna som vi väljer

och politikerna som vi inte väljer

har oftast hjärnor
som snöar in på det lilla.

De har inte hjärnor som ser helheten.

De tittar inåt. De låtsas, de beter sig

som att de tror att varje land är en ö

som existerar glatt oberoende

av alla andra

på sin egen lilla planet

med sitt eget solsystem.

Det här är problemet:

länder som tävlar mot varandra,

länder som slåss mot varandra.

Den här veckan,
precis som alla andra veckor

går det att hitta människor i varje land
som försöker döda varandra,

men utöver det

finns det en ständig tävlan mellan länder

som alla försöker bräcka varandra.

Det är helt klart ingen bra situation.

Vi måste helt klart förändra det.

Helt klart måste vi hitta sätt

att uppmuntra länder
att börja arbeta tillsammans

på ett lite bättre sätt.

Och varför vill de inte göra det?

Varför envisas våra ledare med
att titta inåt?

Det första och mest uppenbara skälet

är för att vi ber dem göra det.

Det är vad vi säger åt dem.

När vi väljer regeringar

eller när vi tolererar regeringar
som inte blivit valda,

talar vi i själva verket om för dem

att de ska leverera ett antal saker

till oss i vårt land.

Vi vill att de ska leverera välgång,

tillväxt, konkurrenskraft, insyn, rättvisa

och alla sådana saker.

Så om vi inte börjar be våra regeringar

att tänka lite mer utåt,

att tänka på de globala problem
som kommer förgöra oss alla

om vi inte börjar ta hänsyn till dem,

så kan vi knappast skylla på dem

om de fortsätter att titta inåt,

och fortfarande snöa in på det lilla

istället för att se till helheten.

Det är den första orsaken till
att saker inte förändras.

Den andra orsaken
är att de här regeringarna,

precis som resten av oss

är kulturella psykopater.

Jag vill inte vara otrevlig,

men ni vet vad en psykopat är.

En psykopat är en person som,

olycklig nog för honom eller henne,

saknar förmågan att känna empati

med andra människor.

När de ser sig omkring

ser de inte andra människor

med djupa, tredimensionella liv

med mål och ambitioner.

Vad de ser är klippdockor,

vilket är väldigt sorgligt och ensamt,

och det är mycket ovanligt som tur är.

Men är verkligen de flesta av oss

så bra på att känna empati?

Visst, vi känner empati

när det handlar om människor

som liksom liknar oss

och går och pratar och äter och ber

och har likadana kläder som vi,

men med människor som inte gör det,

som inte klär sig som vi gör

och som inte ber som vi gör

och inte riktigt pratar som vi gör,

har inte vi en tendens att se dem

en aning som klippdockor också?

Det här är en fråga
som vi måste ställa oss själva.

Jag tror att vi ständigt
måste övervaka det.

Är vi och våra politiker till en viss grad

kulturella psykopater?

Den tredje orsaken
är knappt värd att nämna

för den är så fånig,

men det finns en tro bland regeringar

att inrikesfrågor

och utrikesfrågor

är oförenliga och alltid kommer vara det.

Det är rent nonsens.

Till vardags är jag politisk rådgivare.

Jag har tillbringat de senaste 15 åren

med att ge råd till regeringar
runtom i världen,

och på all den tiden har jag aldrig sett

en enda inrikesfråga

som inte hade kunnat lösas på ett mer

kreativt, effektivt och snabbt sätt

än om den hade behandlats
som ett internationellt problem,

där man hade sett på omvärlden

och jämfört med vad andra hade gjort,

tagit in andra, och arbetat externt

istället för internt.

Så ni kanske säger, OK, om det är så,

varför fungerar det inte då?

Varför kan vi inte få
våra politiker att ändra sig?

Varför kan vi inte tvinga dem?

Som många andra lägger jag mycket tid på

att klaga över hur svårt det är
att få människor att förändras,

och vi borde inte tjafsa om det.

Vi borde bara acceptera

att vi är en medfött konservativ art.

Vi tycker inte om att förändras.

Det är så av vettiga evolutionära skäl.

Vi skulle förmodligen inte
ha varit här idag

om vi inte hade varit så bra på
att stå emot förändring.

Det är väldigt enkelt: För många tusen år sen

upptäckte vi att om vi fortsatte

göra samma saker behövde vi inte dö,

för de saker som vi har gjort förut

dödar oss per definition inte,

och så länge vi fortsätter att göra dem

kommer vi att klara oss,

och det är vettigt
att inte göra något nytt,

för det kan göra så att man dör.

Men det finns förstås undantag.

Annars hade vi aldrig kommit någonstans.

Och ett av de intressanta undantagen

är när man visar människor

att det kan finnas ett värde
för dem personligen

att gå utanför sin trygghetszon

och förändras en aning.

Jag har alltså tillbringat
de senaste 10 till 15 åren

med att ta reda på vad
som kan ge den personliga vinningen

som skulle uppmuntra inte bara politiker

utan också företag och hela befolkningar,

oss alla, att börja tänka
lite mer utåtriktat,

att se en lite större bild,

att inte alltid bara se inåt,
utan att se utåt ibland.

Och det var där jag upptäckte

något ganska viktigt.

2005 drog jag igång en studie

som kallas Nation Brands Index.

Det är en mycket storskalig studie
som frågar ut

en stor grupp ur världens befolkning,

ett urval som representerar
ungefär 70 procent

av planetens befolkning,

och jag började ställa
ett antal frågor till dem

om hur de ser på andra länder.

Och Nation Brands Index har över årens lopp

växt till en mycket stor databas.

Det handlar om 200 miljarder datapunkter

som mäter vad vanliga människor
tycker om andra länder

och varför.

Varför gjorde jag det här?
För de regeringar som jag hjälper

vill väldigt gärna veta

hur andra ser på dem.

De har vetat, delvis eftersom

vi har uppmuntrat dem att inse det,

att länder är starkt beroende

av att ha ett bra rykte för att överleva

och ha framgång i världen.

Om ett land kan visa upp
en stark och positiv bild,

som Tyskland eller Sverige eller Schweiz,

då blir allt enkelt och billigt.

Man får fler turister och investerare.

Ens produkter kan säljas
till ett högre pris.

Men om man å andra sidan har ett land

som andra har en svag
eller negativ bild av,

blir allting svårt och dyrt.

Regeringar bryr sig
förtvivlat mycket om vilken bild

andra har av deras land,

för det ger en direkt skillnad

i hur mycket pengar de kan tjäna,

och det har de lovat sina befolkningar

att de ska ge dem.

För några år sen tänkte jag
att jag skulle ta lite ledigt

för att prata med
den gigantiska databasen,

och fråga den

varför vissa människor föredrar ett land

mer än ett annat?

Och svaret som databasen gav mig

gjorde mig mållös.

Det var 6,8.

Jag har inte tid att förklara allt i detalj.

Men vad den i grunden sa till mig var --

(Skratt) (Applåder) --

att de länder som vi föredrar
är goda länder.

Vi beundrar inte länder
främst för att de är rika,

för att de är mäktiga,
för att de är framgångsrika,

för att de är moderna,

eller för att de är tekniskt avancerade.

Vi beundrar framför allt
länder som är goda.

Vad menar vi med goda?

Vi menar länder som verkar bidra

med något till världen som vi lever i,

länder som faktiskt gör världen säkrare

och bättre eller rikare eller mer rättvis.

Det är sådana länder vi gillar.

Det här är en upptäckt av stor vikt --

ni märker vart jag är på väg --

för det sluter cirkeln.

Nu kan jag säga till regeringar,
och gör det ganska ofta,

att för att lyckas, behöver ni göra gott.

Om ni vill sälja fler produkter,

och ni vill locka fler investerare,

om ni vill bli mer konkurrenskraftiga,

måste ni börja bete er,

för då kommer folk att börja respektera er

och göra affärer med er,

och därför: ju mer ni samarbetar,

desto mer konkurrenskraftiga
kommer ni att bli.

Det här är en ganska viktig upptäckt,

och så snart jag gjorde den

kände jag att det var dags
för ett nytt index.

Ju svär att ju äldre jag blir, desto enklare

och barnsligare blir mina idéer.

Den här heter Good Country Index,

(Skratt)

och det gör precis det som står på burken.

Det mäter, eller försöker iallafall mäta

exakt hur mycket
varje land på jorden bidrar

inte till sin egen befolkning
utan till resten av mänskligheten.

Konstigt nog hade ingen tänkt på

att mäta det här förut.

Så min kollega Dr. Robert Govers
och jag har lagt

merparten av de senaste två åren,

med hjälp av ett stort antal
seriösa och smarta människor,

på att trycka ihop
all pålitlig data i världen

som vi kunde hitta om vad länder ger

tillbaka till världen.

Nu väntar ni på att få höra
vilket land som var bäst.

Och jag tänker berätta det för er,

men först vill jag berätta

exakt vad jag menar

när jag säger ”ett gott land”.

Jag menar inte moraliskt gott.

När jag säger att Land X

är det braigaste landet på jorden,

menar jag braigaste, inte bästa.

Bästa är någonting annat.

När man pratat om ett gott land,

kan det vara bra, braigare och braigast.

Det är inte samma sak
som bra, bättre och bäst.

(Skratt)

Det här är ett land
som helt enkelt ger mer

till mänskligheten än något annat land.

Jag pratar inte om hur det beter sig hemma

för det mäts på annat håll.

Och vinnaren är...

Irland.

(Applåder)

Enligt våra data här

finns det inget land på jorden,

per person i befolkningen
och dollar av BNP, som bidrar mer

till världen som vi lever i än Irland.

Vad betyder detta?

Det betyder att när vi går och lägger oss
på natten borde vi alla

under de sista 15 sekunderna
innan vi faller i sömn tänka tanken att,

”Jäklar vad glad jag är att Irland finns.”

(Skratt)

Och det -- (Applåder) --

I djupet av en mycket svår
ekonomisk lågkonjunktur

tror jag att det finns
en viktig lärdom att dra,

att om man kan minnas
sina internationella åtaganden

medan man bygger upp sin egen ekonomi

så är det mycket värt.

Finland är på ungefär samma nivå.

Enda skälet att de är efter Irland

är att det lägsta resultatet
är sämre än Irlands lägsta resultat.

Det andra ni kan se med de
som ligger på topp 10 är

att de alla, utom Nya Zealand

är västeuropeiska länder.

De är också alla rika.

Det tyngde mig,

för en av sakerna som jag inte ville

upptäcka genom det nya indexet

var att det bara är rika länder

som ska hjälpa fattiga länder.

Det är inte vad det handar om.

Om man tittar längre ner på listan,

jag har inte bilden här, kommer ni att se

något som gjorde mig väldigt glad,

att Kenya finns på topp 30,

och det visar en mycket viktig sak.

Att det inte handlar om pengar.

Det handlar om attityd.

Det handlar om kultur.

Det handlar om en regering
och ett folk som bryr sig

om resten av världen

och har tillräckligt med fantasi och mod

att tänka utåt istället för
att tänka själviskt.

Jag ska skumma igenom de andra bilderna

så att ni kan se några av de länder
som ligger lägre till.

Tyskland finns på 13:de,
USA kommer 21:a,

Mexico kommer 66:a,

sen har vi några av de största u-länderna

som Ryssland som 95:a, Kina 107:a.

Länder som Kina och Ryssland och Indien

som ligger på ungefär samma ställe

på listan, och på sätt och vis

är det inte förvånande.

De har lagt mycket tid

de senaste årtiondena på
att bygga upp sin egen ekonomi,

att bygga upp sitt eget samhälle
och deras eget styre,

men vi får hoppas

att den andra fasen i deras tillväxt

kommer att vara mer utåtriktad

än den första fasen
har varit så här långt.

Sen kan man titta på detaljerna

för vilka poäng
varje land fått i databasen.

Jag har sett till att man kan det.

Från midnatt finns det upplagt
på goodcountry.org,

och ni kan utforska varje land.

Ni kommer att kunna se data
ända ner på det enskilda fallets nivå.

Det är Good Country Index.

Vad är det till för?

Det finns för att jag ville försöka

att introducera det här ordet,

att återinföra ett ord i vår vokabulär.

Jag har fått nog av
att höra om konkurrenskraftiga länder.

Jag har fått nog av att höra om

välmående, rika, snabbväxande länder.

Jag har till och med fått nog av
att höra om lyckliga länder

för det är också själviskt.

Det handlar fortfarande om oss,

och om vi fortsätter tänka på oss

ligger vi riktigt illa till.

Jag tror att vi alla vet vad det är

vi vill höra mer om.

Vi vill höra om goda länder,

så jag vill be er alla om en tjänst.

Det är inte mycket begärt.

Det är något som du säkert tycker är lätt
och kanske tycker om att göra,

det kanske hjälper dig också,

och det är att helt enkelt
börja använda ordet ”god”

i den här kontexten.

När du tänker på ditt eget land,

när du tänker på andra människors länder,

när du tänker på företag,

när du pratar om världen
som vi lever i idag,

börja använda det ordet

på det sätt som jag har använt det ikväll.

Inte god som i motsats till dålig,

för det är en diskussion
som aldrig tar slut.

God, i motsats till självisk,

att god handlar om att vara ett land
som tänker på oss alla.

Det vill jag att ni alla ska göra,

och jag vill att ni
ska använda det som en käpp

för att jaga på era politiker.

När ni väljer dem, när ni väljer om dem,

när ni röstar på dem, när ni lyssnar på

på vad de har att erbjuda er,

använd det ordet, ”god”,

och fråga dig själv,

”Skulle ett gott land göra så?”

Och om svaret är nej,
var väldigt misstänksam.

Fråga dig själv om det är

mitt land som beter sig så?

Vill jag komma från ett land

där regeringen, i mitt namn,

göra sådana saker?

Eller föredrar jag egentligen

tanken på att gå runt i världen

där jag kan hålla huvudet högt och tänka,

”Ja, jag är stolt över
att komma från ett gott land”?

Och alla kommer att välkomna dig.

Alla kommer säga,
under de sista 15 sekunderna

innan de somnar,

”Oj vad glad jag är
att den personens land finns.”

Det är vad jag tror till slut

kommer att skapa förändring.

Det där ordet ”god”,

och talet 6,8

och upptäckten bakom det

har förändrat mitt liv.

Jag tror att de kan förändra ditt liv,

och jag tror vi kan
använda dem för att ändra

hur våra politiker och
våra företag beter sig,

och genom att göra det
kan vi förändra världen.

Jag har börjat tänka
väldigt annorlunda om

mitt eget land sedan jag har
funderat över de här sakerna.

Jag brukade tro
att jag ville bo i ett rikt land,

och sedan trodde jag
att jag ville bo i ett lyckligt land,

men jag började inse att det inte var nog.

Jag vill inte bo i ett rikt land.

Jag vill inte bo i ett snabbväxande

eller konkurrenskraftigt land.

Jag vill leva i ett gott land,

och jag hoppas innerligt
att ni också vill det.

Tack så mycket.

(Applåder)