Jag har tänkt mycket på världen på sista tiden och hur den har förändrats under de senaste 20, 30, 40 åren. Om en kyckling blev förkyld och nyste och dog för 20 eller 30 år sedan i en avlägsen by i Sydostasien, så skulle det ha varit en tragedi för kycklingen och dess närmaste släktingar, men jag tror inte att risken hade varit stor att vi hade fruktat en global pandemi och miljoner människors död. Om en bank i Nordamerika hade lånat ut för mycket pengar för 20 eller 30 år sedan, till några människor som inte hade råd att betala tillbaka och banken sedan gick i konkurs så var det dåligt för långivaren och låntagaren men vi trodde inte att det skulle få ner det globala ekonomiska systemet på knä i nästan ett årtionde. Det här är globalisering. Det här är det mirakel som har möjliggjort för oss att förflytta våra kroppar och våra sinnen, våra ord, våra bilder, våra idéer, vår undervisning och vårt lärande runt hela vår planet allt snabbare och allt billigare. Det har fört med sig många dåliga saker, som de saker som jag just beskrev, men det har också fört med sig en massa bra saker. Många av oss känner inte till den fantastiska framgång som millenniemålen har haft, där flera av dem har uppnåtts långt innan tiden var ute. Det visar att den här människoarten är kapabel att göra otroliga framsteg om den verkligen arbetar tillsammans och försöker riktigt mycket. Om jag själv skulle försöka sammanfatta det så skulle jag vilja säga att vi är lite tagna på sängen av globaliseringen och att det har tagit oss lång tid att reagera på den. Om man ser på nackdelarna med globalisering så verkar de ibland oöverblickbara. Alla stora utmaningar som vi står inför idag, som klimatförändringar, mänskliga rättigheter, befolkningstillväxt terrorism och pandemier, narkotikasmuggling, människohandel och utrotning av djurarter. Jag skulle kunna fortsätta, vi gör inte så stora framsteg på många av de här områdena. I ett nötskal är det utmaningen som vi alla står inför idag vid den här intressanta tiden i historien. Det är tydligt vad vi behöver göra nu. Vi måste på något sätt rycka upp oss så att vi kan räkna ut hur vi ska globalisera lösningarna bättre så att vi inte bara blir en art som föll offer för globaliserade problem. Varför tar det så lång tid att göra de här framstegen? Vad är orsaken? Det finns förstås många olika orsaker, men det kanske främsta skälet är att vi som art fortfarande organiserar oss på samma sätt som vi gjorde för 200 eller 300 år sedan. Det finns en supermakt kvar på planeten och det är de sju miljarder människor, de sju miljarder av oss som orsakar de här problemen, förresten samma sju miljarder som kommer att lösa dem allihop. Men hur är de här sju miljarderna organiserade? De är fortfarande organiserade i 200 eller fler nationalstater och nationerna har regeringar som sätter upp regler och får oss att bete oss på vissa sätt. Och det är ett ganska effektivt system, men problemet är att sättet som de lagarna tas fram och sättet som de regeringarna tänker på inte hjälper till att hitta lösningar på globala problem, för de tittar alla inåt. Politikerna som vi väljer och politikerna som vi inte väljer har oftast hjärnor som snöar in på det lilla. De har inte hjärnor som ser helheten. De tittar inåt. De låtsas, de beter sig som att de tror att varje land är en ö som existerar glatt oberoende av alla andra på sin egen lilla planet med sitt eget solsystem. Det här är problemet: länder som tävlar mot varandra, länder som slåss mot varandra. Den här veckan, precis som alla andra veckor går det att hitta människor i varje land som försöker döda varandra, men utöver det finns det en ständig tävlan mellan länder som alla försöker bräcka varandra. Det är helt klart ingen bra situation. Vi måste helt klart förändra det. Helt klart måste vi hitta sätt att uppmuntra länder att börja arbeta tillsammans på ett lite bättre sätt. Och varför vill de inte göra det? Varför envisas våra ledare med att titta inåt? Det första och mest uppenbara skälet är för att vi ber dem göra det. Det är vad vi säger åt dem. När vi väljer regeringar eller när vi tolererar regeringar som inte blivit valda, talar vi i själva verket om för dem att de ska leverera ett antal saker till oss i vårt land. Vi vill att de ska leverera välgång, tillväxt, konkurrenskraft, insyn, rättvisa och alla sådana saker. Så om vi inte börjar be våra regeringar att tänka lite mer utåt, att tänka på de globala problem som kommer förgöra oss alla om vi inte börjar ta hänsyn till dem, så kan vi knappast skylla på dem om de fortsätter att titta inåt, och fortfarande snöa in på det lilla istället för att se till helheten. Det är den första orsaken till att saker inte förändras. Den andra orsaken är att de här regeringarna, precis som resten av oss är kulturella psykopater. Jag vill inte vara otrevlig, men ni vet vad en psykopat är. En psykopat är en person som, olycklig nog för honom eller henne, saknar förmågan att känna empati med andra människor. När de ser sig omkring ser de inte andra människor med djupa, tredimensionella liv med mål och ambitioner. Vad de ser är klippdockor, vilket är väldigt sorgligt och ensamt, och det är mycket ovanligt som tur är. Men är verkligen de flesta av oss så bra på att känna empati? Visst, vi känner empati när det handlar om människor som liksom liknar oss och går och pratar och äter och ber och har likadana kläder som vi, men med människor som inte gör det, som inte klär sig som vi gör och som inte ber som vi gör och inte riktigt pratar som vi gör, har inte vi en tendens att se dem en aning som klippdockor också? Det här är en fråga som vi måste ställa oss själva. Jag tror att vi ständigt måste övervaka det. Är vi och våra politiker till en viss grad kulturella psykopater? Den tredje orsaken är knappt värd att nämna för den är så fånig, men det finns en tro bland regeringar att inrikesfrågor och utrikesfrågor är oförenliga och alltid kommer vara det. Det är rent nonsens. Till vardags är jag politisk rådgivare. Jag har tillbringat de senaste 15 åren med att ge råd till regeringar runtom i världen, och på all den tiden har jag aldrig sett en enda inrikesfråga som inte hade kunnat lösas på ett mer kreativt, effektivt och snabbt sätt än om den hade behandlats som ett internationellt problem, där man hade sett på omvärlden och jämfört med vad andra hade gjort, tagit in andra, och arbetat externt istället för internt. Så ni kanske säger, OK, om det är så, varför fungerar det inte då? Varför kan vi inte få våra politiker att ändra sig? Varför kan vi inte tvinga dem? Som många andra lägger jag mycket tid på att klaga över hur svårt det är att få människor att förändras, och vi borde inte tjafsa om det. Vi borde bara acceptera att vi är en medfött konservativ art. Vi tycker inte om att förändras. Det är så av vettiga evolutionära skäl. Vi skulle förmodligen inte ha varit här idag om vi inte hade varit så bra på att stå emot förändring. Det är väldigt enkelt: För många tusen år sen upptäckte vi att om vi fortsatte göra samma saker behövde vi inte dö, för de saker som vi har gjort förut dödar oss per definition inte, och så länge vi fortsätter att göra dem kommer vi att klara oss, och det är vettigt att inte göra något nytt, för det kan göra så att man dör. Men det finns förstås undantag. Annars hade vi aldrig kommit någonstans. Och ett av de intressanta undantagen är när man visar människor att det kan finnas ett värde för dem personligen att gå utanför sin trygghetszon och förändras en aning. Jag har alltså tillbringat de senaste 10 till 15 åren med att ta reda på vad som kan ge den personliga vinningen som skulle uppmuntra inte bara politiker utan också företag och hela befolkningar, oss alla, att börja tänka lite mer utåtriktat, att se en lite större bild, att inte alltid bara se inåt, utan att se utåt ibland. Och det var där jag upptäckte något ganska viktigt. 2005 drog jag igång en studie som kallas Nation Brands Index. Det är en mycket storskalig studie som frågar ut en stor grupp ur världens befolkning, ett urval som representerar ungefär 70 procent av planetens befolkning, och jag började ställa ett antal frågor till dem om hur de ser på andra länder. Och Nation Brands Index har över årens lopp växt till en mycket stor databas. Det handlar om 200 miljarder datapunkter som mäter vad vanliga människor tycker om andra länder och varför. Varför gjorde jag det här? För de regeringar som jag hjälper vill väldigt gärna veta hur andra ser på dem. De har vetat, delvis eftersom vi har uppmuntrat dem att inse det, att länder är starkt beroende av att ha ett bra rykte för att överleva och ha framgång i världen. Om ett land kan visa upp en stark och positiv bild, som Tyskland eller Sverige eller Schweiz, då blir allt enkelt och billigt. Man får fler turister och investerare. Ens produkter kan säljas till ett högre pris. Men om man å andra sidan har ett land som andra har en svag eller negativ bild av, blir allting svårt och dyrt. Regeringar bryr sig förtvivlat mycket om vilken bild andra har av deras land, för det ger en direkt skillnad i hur mycket pengar de kan tjäna, och det har de lovat sina befolkningar att de ska ge dem. För några år sen tänkte jag att jag skulle ta lite ledigt för att prata med den gigantiska databasen, och fråga den varför vissa människor föredrar ett land mer än ett annat? Och svaret som databasen gav mig gjorde mig mållös. Det var 6,8. Jag har inte tid att förklara allt i detalj. Men vad den i grunden sa till mig var -- (Skratt) (Applåder) -- att de länder som vi föredrar är goda länder. Vi beundrar inte länder främst för att de är rika, för att de är mäktiga, för att de är framgångsrika, för att de är moderna, eller för att de är tekniskt avancerade. Vi beundrar framför allt länder som är goda. Vad menar vi med goda? Vi menar länder som verkar bidra med något till världen som vi lever i, länder som faktiskt gör världen säkrare och bättre eller rikare eller mer rättvis. Det är sådana länder vi gillar. Det här är en upptäckt av stor vikt -- ni märker vart jag är på väg -- för det sluter cirkeln. Nu kan jag säga till regeringar, och gör det ganska ofta, att för att lyckas, behöver ni göra gott. Om ni vill sälja fler produkter, och ni vill locka fler investerare, om ni vill bli mer konkurrenskraftiga, måste ni börja bete er, för då kommer folk att börja respektera er och göra affärer med er, och därför: ju mer ni samarbetar, desto mer konkurrenskraftiga kommer ni att bli. Det här är en ganska viktig upptäckt, och så snart jag gjorde den kände jag att det var dags för ett nytt index. Ju svär att ju äldre jag blir, desto enklare och barnsligare blir mina idéer. Den här heter Good Country Index, (Skratt) och det gör precis det som står på burken. Det mäter, eller försöker iallafall mäta exakt hur mycket varje land på jorden bidrar inte till sin egen befolkning utan till resten av mänskligheten. Konstigt nog hade ingen tänkt på att mäta det här förut. Så min kollega Dr. Robert Govers och jag har lagt merparten av de senaste två åren, med hjälp av ett stort antal seriösa och smarta människor, på att trycka ihop all pålitlig data i världen som vi kunde hitta om vad länder ger tillbaka till världen. Nu väntar ni på att få höra vilket land som var bäst. Och jag tänker berätta det för er, men först vill jag berätta exakt vad jag menar när jag säger ”ett gott land”. Jag menar inte moraliskt gott. När jag säger att Land X är det braigaste landet på jorden, menar jag braigaste, inte bästa. Bästa är någonting annat. När man pratat om ett gott land, kan det vara bra, braigare och braigast. Det är inte samma sak som bra, bättre och bäst. (Skratt) Det här är ett land som helt enkelt ger mer till mänskligheten än något annat land. Jag pratar inte om hur det beter sig hemma för det mäts på annat håll. Och vinnaren är... Irland. (Applåder) Enligt våra data här finns det inget land på jorden, per person i befolkningen och dollar av BNP, som bidrar mer till världen som vi lever i än Irland. Vad betyder detta? Det betyder att när vi går och lägger oss på natten borde vi alla under de sista 15 sekunderna innan vi faller i sömn tänka tanken att, ”Jäklar vad glad jag är att Irland finns.” (Skratt) Och det -- (Applåder) -- I djupet av en mycket svår ekonomisk lågkonjunktur tror jag att det finns en viktig lärdom att dra, att om man kan minnas sina internationella åtaganden medan man bygger upp sin egen ekonomi så är det mycket värt. Finland är på ungefär samma nivå. Enda skälet att de är efter Irland är att det lägsta resultatet är sämre än Irlands lägsta resultat. Det andra ni kan se med de som ligger på topp 10 är att de alla, utom Nya Zealand är västeuropeiska länder. De är också alla rika. Det tyngde mig, för en av sakerna som jag inte ville upptäcka genom det nya indexet var att det bara är rika länder som ska hjälpa fattiga länder. Det är inte vad det handar om. Om man tittar längre ner på listan, jag har inte bilden här, kommer ni att se något som gjorde mig väldigt glad, att Kenya finns på topp 30, och det visar en mycket viktig sak. Att det inte handlar om pengar. Det handlar om attityd. Det handlar om kultur. Det handlar om en regering och ett folk som bryr sig om resten av världen och har tillräckligt med fantasi och mod att tänka utåt istället för att tänka själviskt. Jag ska skumma igenom de andra bilderna så att ni kan se några av de länder som ligger lägre till. Tyskland finns på 13:de, USA kommer 21:a, Mexico kommer 66:a, sen har vi några av de största u-länderna som Ryssland som 95:a, Kina 107:a. Länder som Kina och Ryssland och Indien som ligger på ungefär samma ställe på listan, och på sätt och vis är det inte förvånande. De har lagt mycket tid de senaste årtiondena på att bygga upp sin egen ekonomi, att bygga upp sitt eget samhälle och deras eget styre, men vi får hoppas att den andra fasen i deras tillväxt kommer att vara mer utåtriktad än den första fasen har varit så här långt. Sen kan man titta på detaljerna för vilka poäng varje land fått i databasen. Jag har sett till att man kan det. Från midnatt finns det upplagt på goodcountry.org, och ni kan utforska varje land. Ni kommer att kunna se data ända ner på det enskilda fallets nivå. Det är Good Country Index. Vad är det till för? Det finns för att jag ville försöka att introducera det här ordet, att återinföra ett ord i vår vokabulär. Jag har fått nog av att höra om konkurrenskraftiga länder. Jag har fått nog av att höra om välmående, rika, snabbväxande länder. Jag har till och med fått nog av att höra om lyckliga länder för det är också själviskt. Det handlar fortfarande om oss, och om vi fortsätter tänka på oss ligger vi riktigt illa till. Jag tror att vi alla vet vad det är vi vill höra mer om. Vi vill höra om goda länder, så jag vill be er alla om en tjänst. Det är inte mycket begärt. Det är något som du säkert tycker är lätt och kanske tycker om att göra, det kanske hjälper dig också, och det är att helt enkelt börja använda ordet ”god” i den här kontexten. När du tänker på ditt eget land, när du tänker på andra människors länder, när du tänker på företag, när du pratar om världen som vi lever i idag, börja använda det ordet på det sätt som jag har använt det ikväll. Inte god som i motsats till dålig, för det är en diskussion som aldrig tar slut. God, i motsats till självisk, att god handlar om att vara ett land som tänker på oss alla. Det vill jag att ni alla ska göra, och jag vill att ni ska använda det som en käpp för att jaga på era politiker. När ni väljer dem, när ni väljer om dem, när ni röstar på dem, när ni lyssnar på på vad de har att erbjuda er, använd det ordet, ”god”, och fråga dig själv, ”Skulle ett gott land göra så?” Och om svaret är nej, var väldigt misstänksam. Fråga dig själv om det är mitt land som beter sig så? Vill jag komma från ett land där regeringen, i mitt namn, göra sådana saker? Eller föredrar jag egentligen tanken på att gå runt i världen där jag kan hålla huvudet högt och tänka, ”Ja, jag är stolt över att komma från ett gott land”? Och alla kommer att välkomna dig. Alla kommer säga, under de sista 15 sekunderna innan de somnar, ”Oj vad glad jag är att den personens land finns.” Det är vad jag tror till slut kommer att skapa förändring. Det där ordet ”god”, och talet 6,8 och upptäckten bakom det har förändrat mitt liv. Jag tror att de kan förändra ditt liv, och jag tror vi kan använda dem för att ändra hur våra politiker och våra företag beter sig, och genom att göra det kan vi förändra världen. Jag har börjat tänka väldigt annorlunda om mitt eget land sedan jag har funderat över de här sakerna. Jag brukade tro att jag ville bo i ett rikt land, och sedan trodde jag att jag ville bo i ett lyckligt land, men jag började inse att det inte var nog. Jag vill inte bo i ett rikt land. Jag vill inte bo i ett snabbväxande eller konkurrenskraftigt land. Jag vill leva i ett gott land, och jag hoppas innerligt att ni också vill det. Tack så mycket. (Applåder)