Faran med tystnad

"Vi ägnar så mycket tid åt att lyssna på vad folk säger att vi sällan tänker på vad de inte säger", berättar poetry slam-poeten och läraren Clint Smith. Ett kort och kraftfullt tal rakt från hjärtat om att finna modet att höja rösten mot okunnighet och orättvisa.

Martin Luther King Jr.

sa följande i ett tal 1968,
om medborgarrättsrörelsen:

"I slutändan

kommer vi inte att minnas
våra fienders ord,

utan våra vänners tystnad."

Som lärare har jag tagit
detta budskap till hjärtat.

Varje dag och överallt omkring oss

ser vi tystnadens konsekvenser

ta sig uttryck i diskriminering,

våld, folkmord och krig.

I mitt klassrum utmanar jag mina elever

att undersöka tystnaderna i deras egna liv

genom poesi.

Tillsammans försöker vi fylla dessa rum,

känna igen dem

och namnge dem,

för att förstå att de
inte behöver vara en källa till skam.

I ett försök att skapa en klassrumsmiljö

där mina elever vågar dela med sig

av sina egna tystnader,

har jag satt upp fyra grundprinciper

längst fram i klassrummet

och som alla elever
måste underteckna vid årets början:

läs kritiskt, skriv medvetet,

tala tydligt, berätta din sanning.

Jag funderar ofta på den sista punkten,

berätta din sanning.

Och jag insåg att jag,

för att få mina elever att tala ut,

var tvungen att berätta min sanning

och vara ärlig mot dem

om de gånger då jag misslyckats.

Så jag berättar för dem att jag,

som barn i
en katolsk familj i New Orleans,

under påskfastan fick lära mig

att det mest meningsfulla man kan göra

är att avstå från något,

att offra något man gillar

för att visa Gud
att man förstår hans helighet.

Jag har avstått från läsk,
McDonalds, pommes frites,

tungkyssar och allt däremellan.

Ett år avstod jag dock från att prata.

Jag insåg att det mest värdefulla
jag kunde offra

var min egen röst,
men det jag inte hade förstått

var att jag hade gett upp
den för länge sen.

Jag ägnade så mycket av min tid

åt att säga det folk ville höra

istället för det de borde höra.

Hur skulle väl jag kunna vara
någons samvete

när mitt eget jag ännu var under arbete,

så ibland sa jag helt enkelt ingenting

och blidkade okunskapen med min tystnad,

omedveten om
att bekräftelse inte kräver ord

för att bekräfta sin existens.

När Christian som bög bankades på

körde jag händerna i fickan

och böjde blicken bort
som om jag ingenting såg.

Mitt skåp förblev låst i veckor
då dess reglade lås

speglade det lås jag satt på mina läppar

när den hemlöse mannen på hörnet

tittade på mig med en blick

som bara bad om att bli sedd

var jag mer intresserad av min Apple-skärm

än att ge honom ett.

När kvinnan på insamlingsgalan sa:

"Jag är stolt över dig.

Det måste var så svårt att utbilda
dessa fattiga, dumma unga."

bet jag min tunga,
för vi behövde hennes förmögenhet

mer än mina elever behövde sin värdighet.

Vi tillbringar så mycket tid

åt att lyssna på vad folk säger

att vi sällan tänker på vad de inte säger.

Tystnad är en restprodukt av rädsla.

Det är att märka sina brister,

att massakrera och makulera sin tunga.

Det är luften som retirerar från ditt bröst,

då den inte törs husera i din lunga.

Tystnad är folkmordet i Rwanda.
Tystnad är Katrina.

Det är ljudet du hör
när liksäckarna sinat.

Det är ljudet efter att
snaran dragits åt.

Det är känslokyla. Det är kedjor.
Det är lyx. Det är lidande.

Du kan inte välja dina strider

när dina strider redan valt dig.

Jag vägrar att låta tystnaden
omsluta min obeslutsamhet.

Christian, du är ett lejon,

en fristad av djärvhet och genialitet.

Jag ska fråga uteliggaren om hans namn

och om hans dag,

för ibland önskar vi bara en öppen famn.

Jag ska berätta för kvinnan
att mina elever

kan tala om transcendentalism
som om de vore Thoreau,

och bara för att du precis sett "The Wire"

vet du inte något om mina elever.

Så i år,

istället för att avstå från något,

kommer jag att leva varje dag
som om en mikrofon

monterats under min tunga,

en scen under mina hämningar.

För vem behöver en talarstol

när allt som krävs är ens röst?

Tack.

(Applåder)