Hur kvinnor hanterar konflikter utan våld

Är du på väg ut för att förändra världen? Här är statistik som du bör känna till: ickevåldskampanjer har 100 procent större chans att lyckas än våldsamma. Så varför använder inte fler grupper det när man står inför konflikt? Filmaren Julia Bacha delar berättelser om effektivt ickevåldsmotstånd , inklusive ögonöppnande forskning om den avgörande ledarroll som kvinnor spelar.

För tolv år sedan höll jag i
en kamera för första gången

för att filma olivskörden i en by
i Palestina på Västbanken.

Jag trodde jag var där för
att göra en dokumentär

och sedan flytta vidare till
någon annan del av världen.

Men något drog mig hela tiden tillbaka.

Vanligtvis, när en internationell publik
hör om den delen av världen,

vill de bara att konflikten ska sluta.

Konflikten Israel - Palestina är hemsk
och vi önskar att den bara försvann.

Vi känner ungefär samma sak om andra
konflikter runt om i världen.

Men varje gång vår uppmärksamhet
fångas av nyheterna

verkar det som att
ännu ett land har brunnit upp.

Så jag har funderat på

om vi inte borde börja se på
konflikter på ett annat sätt -

istället för att helt enkelt
önska att konflikten tar slut,

så fokuserar vi på hur konflikten fortgår.

Detta har varit den stora frågan för mig,

en jag har jagat ett svar på med
mitt arbetslag på ideella Just Vision.

Efter att ha bevittnat många olika
sorters kamper i Mellanöstern

började jag märka av ett mönster
i de som var framgångsrika.

Jag undrade om dessa variabler höll
över fler fall, och om så var fallet,

vad kunde vi lära oss för att
göra pågående konflikter konstruktiva

i Palestina, Israel och andra ställen.

Det finns en del vetenskap kring detta.

I en studie av 323 omfattande
politiska konflikter

från 1900 till 2006,

fann Maria Stephan och Erica Chenoweth
att kamper utan våld

var nästan 100% sannolikare att lyckas
än de som använde våld.

Kamper utan våld var också mindre
sannolika att orsaka psykisk skada

på de som höll i kampen,

såväl som motståndarna.

Och vanligtvis leder detta till mer
fridsamma och demokratiska samhällen.

Med andra ord, motstånd utan våld
är ett mer effektivt och konstruktivt sätt

att lösa en konflikt.

Men om det är ett sånt lätt val,
varför utnyttjar inte fler det?

Statsvetaren Victor Asal med kollegor

har tittat på flera faktorer

som formar en politisk grupps
val av taktik.

Det har visat sig att den största påverkan

på en rörelsens beslut
att inte använda våld

inte har med att göra om de
ligger till höger eller till vänster,

eller om de är påverkade av
religiösa övertygelser,

eller om de slåss mot en
demokrati eller en diktatur,

eller ens vilken nivå på
repressalier som väntar.

Den största indikatorn på om en rörelse
kommer att anamma ickevåld eller ej

är deras ideologi angående kvinnors roll
i det offentliga livet.

(Applåder)

När en rörelse talar om

jämställdhet mellan könen

ökar dramatiskt chanserna att
de kommer att anamma ickevåld,

och även sannolikheten att
de kommer att lyckas.

Forskningen visade samma sak
som min egen dokumentation

kring politiska organisationer
i Israel och Palestina.

Jag har märkt att rörelser som
välkomnar kvinnor i ledande positioner,

som en jag dokumenterade i byn Budrus,

hade högre sannolikhet att uppnå sina mål

Denna by levde under verkligt hot
om att bli utplånade från kartan

när Israel började bygga sin mur.

Den föreslagna dragningen skulle kräva

att byns olivodlingar och
begravningsplats förstördes,

och skulle slutligen omgärda
dem på alla sidor.

Engagerade lokala ledare

startade en motståndsrörelse för att
utan våld hindra förstörelsen.

De hade oddsen rejält emot sig.

Men de hade ett hemligt vapen:

en 15-årig flicka

som modigt hoppade ut framför en bulldozer

och stoppade den innan den
hann riva upp ett olivträd.

Då insåg invånarna i Budrus
vad som var möjligt

om de välkomnade och uppmuntrade
kvinnor att delta i det offentliga livet.

Och så stod kvinnorna i Budrus
i frontlinjen dag efter dag,

och med sin kreativitet och intelligens
kom de runt de många hinder de mötte

i en tio månader lång kamp utan vapen.

Och som du troligen kan räkna ut nu

så vann de kampen.

Muren flyttades helt och hållet

till den internationellt
erkända gröna linjen

och Budrus kvinnor blev kända
över hela Västbanken

för sin outtröttliga energi.

(Applåder)

Tack.

Jag ville pausa ett ögonblick,
vilket ni hjälpte mig med,

för jag ville ta upp två
allvarliga missförstånd

som kan uppkomma i detta läge.

Det första är att jag inte tror

att kvinnor genetiskt eller i grunden
är mer fridfulla än män.

Men jag tror att i dagens värld

upplever kvinnor makt annorlunda.

När man varit tvungen att navigera
från en lägre maktposition

i många aspekter av livet

har kvinnor ofta mer kunskap

om hur man diskret genomför en förändring

mot större, kraftfullare aktörer.

Ordet "manipulativ", ofta använt som
nedsättande anklagelse mot kvinnor,

reflekterar den verklighet
som kvinnor ofta haft

för att, förutom en direkt
konfrontation, uppnå sina mål.

Och att finna alternativ
till en direkt konfrontation

är kärnan till motstånd
utan användning av våld.

Nu till det andra tänkbara missförståndet.

Jag har pratat mycket om mina
erfarenheter från Mellanöstern,

och några av er kanske tänker

att lösningen för oss är att utbilda
muslimska och arabiska samhällen

till att inkludera sina kvinnor mer.

Om vi skulle göra det, skulle de
bli mer framgångsrika.

De behöver inte den sortens hjälp.

Kvinnor har varit en del av de mest
inflytelserika rörelsena

som kommit från Mellanöstern,

men de har tenderat att vara osynliga
för den internationella samfälligheten.

Våra kameror har mestadels varit
fokuserade på männen

som ofta varit involverade i de mer
konfronterande situationerna

vi finner så oemotståndliga på nyheterna.

Och vi får slutligen en historia,
som inte bara raderar kvinnorna

från striderna i regionen

utan ofta inte ens är representativa
för själva striderna.

Under sena 1980-talet
startade ett uppror i Gaza,

som snabbt spred sig till Västbanken
och östra Jerusalem.

Det blev känd som den Första intifadan,

och människor som har
något visuellt minne av det

summerar det vanligtvis så här:

Palestinska män kastar sten på
israeliska pansarvagnar.

Nyhetsreportagen

fick det att se ut som om sten,
molotovcocktails och brinnande däck

var det enda som hände under intifadan.

Denna period utmärktes också av
utbredda ickevåldssammanslutningar

i form av strejker, sittstrejker
och parallella institutioner.

Under den första intifadan,

mobiliserade hela sektorer av
den palestinska civila befolkningen

över generationer, fraktioner
och klassindelningar.

De gjorde det genom populära
nätverk av grupper,

och deras aktioner på plats och
grupper med självhjälpsprojekt

utmanade Israels
grundläggande förutsättningar

för att fortsätta regera
på Västbanken och Gaza.

Enligt den israeliska armén

var 97% av aktiviteterna under
den första intifadan obeväpnade.

Och en sak till som inte är en del
av vår historia från den tiden:

under 18 månader av intifadan

var det kvinnorna som bestämde
bakom kulisserna.

Palestinska kvinnor från alla håll

var ansvariga för att mobilisera
hundratusentals människor

i ett samordnat försök att ta tillbaka
samtycket till ockupationen.

Naela Ayesh strävade efter
en självförsörjande palestinsk ekonomi

genom att uppmuntra kvinnor i Gaza
att odla grönsaker på sina tomter,

något som gjorts olagligt av de
israeliska myndigheterna på den tiden.

Rabeha Diab, som tog över beslutsfattandet

för hela upproret

när männen som hade hållit i det

blev deporterade.

Fatima Al Jaafari, som svalde flygblad
med direktiv för upproret

för att kunna sprida dem
över territorierna

utan att åka fast.

Och Zahira Kamal,

som säkerställde
att upproret blev långlivat

genom att leda en organisation

som gick från 25 kvinnor
till 3 000 på ett enda år.

Trots deras extraordinära insatser,

har ingen av dessa kvinnor blivit en del
av historien om den första intifadan.

Vi gör så här i andra delar
av världen också.

I våra historieböcker till exempel,
och i vårt kollektiva medvetande,

är män de kända ansiktena
och talespersonerna

för 1960-talets kamp
mot rasmotsättningar i USA.

Men kvinnor var också en
avgörande drivande kraft,

som mobiliserade, organiserade,
och spred budskapet.

Hur många av oss tänker på Septima Clark

när vi tänker på
medborgarrättsrörelsen i USA?

Förvånansvärt få.

Men hon spelade en avgörande roll
i varje steg i kampen,

särskilt genom att poängtera
läskunnighet och utbildning.

Hon har blivit förbigången och ignorerad

som så många andra kvinnor
som spelat viktiga roller

i USAs medborgarrättsrörelse.

Det här handlar inte om att få erkännande.

Det är mer djupgående än så.

Historierna har stor betydelse för
hur vi ser på oss själva,

och hur vi tror att rörelsen kan drivas

och hur kamper kan vinnas.

Historierna vi berättar om händelser
som den första intifadan

eller kampen mot rasmotsättningar i USA

spelar roll och har
avgörande betydelse för

de val palestinier,

amerikanare

och människor i världen kommer att göra

nästa gång de möter en orättvisa

och samlar modet att konfrontera det.

Om vi inte lyfter fram de kvinnor som
spelat avgörande roll i dessa kamper

misslyckas vi med att visa på
förebilder för framtida generationer.

Utan förebilder blir det svårare

för kvinnor att ta sin rättmätiga plats

i det offentliga livet.

Och som vi såg tidigare,

en av de mest avgörande faktorerna

i att avgöra om en rörelse
kommer att lyckas eller ej

är rörelsens ideologi
rörande kvinnors roll

i det offentliga livet.

Det här är en fråga om huruvida vi rör oss

mot mer demokratiska och
fridfulla samhällen.

I en värld där det händer så mycket

och där förändring kommer att fortgå
i allt snabbare takt,

är det inte en fråga om huruvida
vi kommer att möta en konflikt eller ej,

utan snarare en fråga om

vilka historier som formar

hur vi väljer att hantera konflikter.

Tack så mycket.

(Applåder)