De kinesiska arbetarnas berättelser

Det som har saknats i den pågående debatten om globalisering är arbetarnas röster -- de miljoner människor som migrerar till fabriker i Kina och andra tillväxtländer för att tillverka varor som säljs över hela världen. Reportern Leslie T. Chang sökte upp kvinnor som arbetar i en av Kinas kraftigt expanderande städer, och återger här deras berättelser.

Hej. Jag skulle vilja berätta lite

om människorna som tillverkar
de saker vi använder varje dag:

våra skor, våra handväskor,
våra datorer och mobiler.

Det här är ett samtalsämne
som ofta rör upp mycket skuldkänslor.

Tänk dig tonårstjejen från landsbygden

som syr dina joggingskor
för mindre än en dollar per timme,

eller den unge kinesiske mannen
som hoppar från fabrikstaket

efter att ha jobbat övertid
med att montera din iPad.

Vi som drar fördel av globaliseringen

tycks exploatera dessa offer
med varje inköp vi gör,

och orättvisan tycks vara
en del av själva produkterna.

Vad är det för värld vi lever i

där en arbetare som monterar iPhones
inte ens har råd att köpa en?

Det tas för givet
att kinesiska fabriker är grymma,

och att det är vårt begär
efter billiga varor

som möjliggör detta.

Den här simpla skildringen
som sätter likhetstecken

mellan västerländsk efterfrågan
och kinesiskt lidande är tilltalande,

särskilt i en tid då många av oss

redan har skuldkänslor
för vår inverkan på världen.

Men den är också felaktig och respektlös.

Vi måste vara extremt självupptagna
om vi tror oss ha makten

att driva tiotals miljoner människor
på andra sidan jordklotet

att migrera och lida så fruktansvärt.

Kina tillverkar varor
för marknader över hela världen,

inklusive sin egen,
på grund av en rad faktorer:

låga kostnader,
en stor, utbildad arbetskraft,

och ett flexibelt tillverkningssystem

som reagerar snabbt
på marknadens efterfrågan.

Genom att fokusera så mycket
på oss själva och våra prylar

har vi gjort de här människorna osynliga,

lika små och utbytbara
som delarna i en mobil.

Kinesiska arbetare
tvingas inte in i fabriker

på grund av vårt
omättliga begär efter iPods.

De väljer att lämna sina hem
för att tjäna pengar,

för att få nya kunskaper,
och för att se världen.

Det som har har saknats
i den pågående globaliseringsdebatten

är arbetarnas egna röster.

Här är några av dem.

Bao Yongxiu: "Min mamma säger åt mig
att komma hem och gifta mig,

men om jag gifter mig nu
innan jag har förverkligat mig själv,

så kan jag bara gifta mig
med en vanlig arbetare,

så jag har ingen brådska."

Chen Ying: "När jag åkte hem över nyåret
sa alla att jag hade förändrats.

De frågade vad jag hade gjort,
som gjort att jag förändrats så mycket.

Jag berättade för dem
att jag studerat och arbetat hårt.

Om jag skulle berätta mer än så
skulle de ändå inte förstå."

Wu Chunming:

"Även om jag tjänar mycket pengar
så är jag inte nöjd med bara det.

Att bara tjäna pengar räcker inte
för att skapa mening i livet."

Xiao Jin:

"Nu när jag går av mitt skift
så studerar jag engelska,

för i framtiden kommer våra kunder
inte bara att vara kineser,

så vi måste lära oss fler språk."

Alla de här personerna är unga kvinnor,
18 eller 19 år gamla.

Jag spenderade två år på att lära känna
fabriksarbetare som de här

i fabriksstaden Dongguan i södra Kina.

En del samtalsämnen dök upp gång på gång:

hur mycket pengar de tjänade,

vilken sorts man de ville gifta sig med,

om de skulle gå över till en annan fabrik,
eller stanna där de var.

Andra samtalsämnen dök nästan aldrig upp,

till exempel levnadsförhållandena,
som i mina ögon liknade fängelseliv:

10 eller 15 arbetare i ett rum,

50 personer som delade på ett badrum,

dagar och nätter
som styrdes av fabriksklockan.

Alla de kände hade
liknande levnadsförhållanden,

och då var det ändå bättre
än sovsalarna och hemmen

på den kinesiska landsbygden.

Arbetarna talade sällan
om de produkter de tillverkade,

och de hade ofta
väldigt svårt att förklara

exakt vad det var de gjorde.

När jag frågade Lu Qingmin,

den unga kvinna jag lärde känna bäst,

vad det var hon gjorde på fabriksgolvet,

så svarade hon något på kinesiska
som lät som "qiu xi".

Mycket senare insåg jag
att hon hade sagt "QC", quality control.

Hon kunde inte ens berätta för mig
vad det var hon gjorde på fabriksgolvet.

Hon kunde bara upprepa
en förvrängd förkortning

på ett språk hon inte förstod.

Karl Marx såg det här
som kapitalismens tragedi:

alienationen av arbetaren
från resultatet av arbetet.

I jämförelse med till exempel
en skomakare eller skåptillverkare

har arbetaren inom fabriksindustrin
ingen kontroll, inget nöje,

och ingen verklig tillfredställelse
eller förståelse för sitt eget arbete.

Men liksom så många andra teorier
som Marx kom fram till

där han satt i läsrummet
på British Museum,

blev den här också felaktig.

Bara för att en person använder sin tid
till att tillverka en sak

betyder det inte att hon blir den saken.

Vad hon gör med pengarna hon tjänar,

vad hon lär sig,
och hur det förändrar henne,

det är det som har betydelse.

Det spelar ingen roll
vad en fabrik tillverkar,

och arbetarna bryr sig inte ett dugg
om vem som köper produkterna.

Nyhetsreportage från kinesiska fabriker
förstorar däremot förhållandet

mellan arbetarna
och produkterna de tillverkar.

Många artiklar räknar ut
hur lång tid det skulle ta för arbetaren

att tjäna ihop tillräckligt för att kunna
köpa produkten han tillverkar.

En nyanställd kinesisk arbetare
vid monteringbandet på en iPhone-fabrik

skulle till exempel behöva slänga ut
två och en halv månadslöner för en iPhone.

Men hur betydelsefull
är egentligen den uträkningen?

Jag skrev till exempel nyligen
en artikel i The New Yorker,

men jag har inte råd
med en reklamplats i den.

Men vem bryr sig?

Jag vill inte ha en reklamplats

och de flesta arbetare
vill inte ha iPhones.

De räknar på andra saker.

Hur länge ska jag
stanna i den här fabriken?

Hur mycket pengar kan jag spara ihop?

Hur mycket pengar behövs
för att köpa en lägenhet eller en bil,

eller att gifta sig,
eller ha råd med mitt barns skolgång?

Arbetarna jag lärde känna

hade en svårbegriplig relation
till produkterna de tillverkade.

Ungefär ett år efter att jag träffat
Lu Qingmin, eller Min,

bjöd hon med mig hem till sin by
för att fira det kinesiska nyåret.

På tåget hem gav hon mig en present:

en plånbok av märket Coach,
med bruna läderdetaljer.

Jag tackade och antog att den var fejk

precis som allt annat
man kunde köpa i Dongguan.

När vi hade kommit fram
gav Min en present till sin mamma:

en rosa handväska
av märket Dooney & Bourke,

och några kvällar senare

visade hennes syster upp
en rödbrun axelväska från LeSportsac.

Det gick sakta upp för mig

att de här handväskorna
tillverkades i deras fabrik,

och att varenda en av dem var äkta vara.

Mins syster sa till föräldrarna:

"I Amerika får man ge 320 dollar
för den här väskan."

Föräldrarna, som är jordbrukare,
såg på och var mållösa.

"Och inte nog med det -
Coach kommer med en ny kollektion, 2191.

En väska kommer att kosta 6 000."

Efter en liten paus sa hon:

"Jag vet inte om det är 6 000 yuan
eller 6 000 dollar, men det är 6 000."

(Skratt)

Mins systers pojkvän,

som hade följt med henne
hem över nyåret, sa:

"Den ser inte ut att vara värd så mycket."

Mins syster sa till honom:

"En del förstår sig faktiskt
på sådana här saker.

Du förstår inte ett skit."

(Skratt) (Applåder)

I Mins värld hade Coach-väskorna
ett märkligt värde.

De var inte direkt värdelösa,

men de var inte på långa vägar
värda vad de kostade,

för nästan ingen de kände ville köpa en,
eller visste hur mycket de var värda.

När en vän till Mins storasyster
skulle gifta sig

tog hon med sig en handväska
som bröllopspresent.

En annan gång,
när Min redan lämnat väskfabriken,

kom en yngre syster och hälsade på,

och hade tagit med sig
två Coach Signature-väskor som presenter.

Jag öppnade ett fack på den ena väskan

och fann ett kort
där det stod på engelska:

"En amerikansk klassiker.

År 1941 gav den blanka ytan
på en amerikansk baseballhandske

grundaren av Coach inspiration
att skapa en ny serie handväskor

av samma utsökta, mjuka läder.

Sex skickliga läderhantverkare
skapade tolv stycken Signature-handväskor

med perfekta proportioner
och en tidlös stil.

De var nyskapande, funktionella,
och älskade av kvinnor överallt.

En ny amerikansk klassiker
hade sett dagens ljus."

Jag undrar vad Karl Marx skulle ha sagt
om Min och hennes systrar.

Deras relation
till slutprodukten av arbetet

var mer komplicerad,
förvånande och skrattretande

än han skulle ha kunnat tro.

Och ändå lever hans syn på världen kvar,

i vår tendens att se på arbetarna
som ansiktslösa massor,

och vår övertygelse
om att vi vet vad de tänker.

Första gången jag träffade Min
hade hon precis fyllt 18

och sagt upp sig från sitt första jobb

vid monteringsbandet
på en elektronikfabrik.

Under de två år som följde
såg jag hur hon bytte jobb fem gånger,

för att slutligen landa i
ett välbetalt jobb

på inköpsavdelningen på en metallfabrik.

Senare gifte hon sig med
en annan migrantarbetare,

flyttade med honom till hans by,

fick två döttrar,

och sparade ihop tillräckligt för att köpa
en begagnad Buick till sig själv,

och en lägenhet till sina föräldrar.

För inte så länge sedan
återvände hon till Dongguan på egen hand

för att ta ett jobb i en fabrik
som tillverkar lyftkranar,

och lämnade för en tid
mannen och barnen hemma i byn.

Hon skrev till mig i ett mejl nyligen:

"Man måste ha lite ambitioner som ung,

så att man på ålderns höst
kan se tillbaka på livet,

och känna att det inte
gick en förbi utan mening."

Över hela Kina finns det
150 miljoner arbetare som henne.

En tredjedel av dem är kvinnor
som har lämnat sina byar

för att arbeta i fabrikerna,
hotellen, restaurangerna

och på konstruktionsanläggningarna
i de stora städerna.

Sammantaget utgör de
den största folkvandringen i historien.

Och det är globaliseringen,

den här kedjan som börjar
i en kinesisk jordbrukarby

och slutar med iPhones i våra fickor
och Nike-skor på våra fötter

och Coach-väskor på våra armar,

som har förändrat
hur dessa miljoner människor

arbetar, gifter sig, lever och tänker.

Det är få av dem som skulle vilja
gå tillbaka till hur det var förr.

Första gången jag åkte till Dongguan
var jag orolig

att det skulle vara deprimerande
att spendera så mycket tid med arbetare.

Jag oroade mig också för
att inget skulle hända i deras liv,

eller att de inte skulle
ha något att säga mig.

Istället fann jag unga kvinnor
som var smarta och roliga,

modiga och generösa.

Genom att öppna upp sina liv för mig,
lärde de mig så mycket om fabriker,

om Kina, och om att leva i världen.

Det här är Coach-plånboken
som Min gav till mig

på tåget hem till hennes familj.

Jag bär med mig den som en påminnelse
om mina band till de kvinnor jag skrev om.

Band som inte är av ekonomisk,
men av personlig natur,

och som inte räknas i pengar,
utan i minnen.

Den är också en påminnelse
om att saker man föreställer sig,

där man sitter på sitt kontor
eller på biblioteket,

inte överensstämmer med vad man finner
när man faktiskt tar steget ut i världen.

Tack.

(Applåder)

Chris Anderson: Tack Leslie.

Det där var en inblick
många av oss aldrig har fått förut.

Men jag är nyfiken...

Låt säga att du fick en minut
med Apples chef för tillverkning.

Vad skulle du säga?

Leslie Chang: En minut?

CA: En minut. (Skratt)

LC: Vad som verkligen imponerade mig
vad gäller arbetarna

var hur motiverade de var,
ambitiösa, påhittiga,

och det som slog mig var
att det de önskade mest var utbildning.

Många kom från
väldigt fattiga förhållanden.

Många hade hoppat av skolan
i sjunde eller åttonde klass.

Deras föräldrar var ofta analfabeter.

Sen kommer de till stan,

och på egen hand, på kvällar och helger,
tar de kurser i data eller engelska,

och får lära sig
väldigt grundläggande saker,

som att skriva ett dokument i Word,
eller att säga enkla fraser på engelska.

Så om man verkligen vill hjälpa arbetarna,

ska man starta små,
koncentrerade, praktiska kurser.

Och vad som kommer hända sen
är att alla arbetare kommer att gå vidare,

men förhoppningsvis
till högre tjänster inom Apple.

Det är ett sätt att stödja
deras sociala rörlighet och utveckling.

Det är sådant de säger att de vill ha.

De säger inte:
"Jag vill ha varmare vatten i duschen,

ett bättre rum, eller en TV."

Det vore fint om det fanns,
med det är inte därför de är där,

det är inte deras fokus.

CA: Fanns det en känsla
i deras berättelser

av att saker var svåra och hemska,

eller var det skildringar av utveckling,

och att saker med tiden blev bättre?

LC: Definitivt. Absolut.

Det var intressant,

för jag spenderade i stort sett två år
i den här staden, Dongguan,

och under den tiden kunde man se
enorma förändringar i varje persons liv.

Uppåt, nedåt, sidledes,
fast generellt sett uppåt.

Ger man det tid så går det uppåt.

Jag träffade folk som hade
flyttat till stan för tio år sedan,

och som nu var stadsbor av medelklass,

så riktningen är helt klart uppåt.

Det är bara svårt att se det
när man plötsligt slukas upp av staden.

Alla verkar fattiga och desperata,
men det är inte så det är.

Det är klart
att det är tufft i fabrikerna,

och det är inte jobb
du eller jag skulle vilja göra,

men från deras perspektiv
är situationen de kom ifrån ännu värre,

och förhoppningsvis är de på väg
mot något mycket bättre.

Jag ville bara bidra med
det sammanhanget,

att det som pågår i deras värld
inte är detsamma som pågår i er.

CA: Tack så mycket för ditt föredrag.

Tack så mycket.

(Applåder)