Så här kan vi ta tillbaka internet

Edward Snowden talar vid TED2014 om bevakning och frihet på internet genom en telepresence-robot. Han menar att rätten till datasäkerhet inte är en partipolitisk fråga, utan att det kräver att vi omvärderar internets betydelse i våra liv - och lagarna som skyddar det. ”Dina rättigheter räknas” säger han, ”för du vet aldrig när du kommer att behöva dem.” Chris Anderson intervjuar, med hjälp av den inbjudne Tim Berners-Lee.

Chris Anderson: Medborgares rättigheter,

internets framtid.

Jag vill välkomna honom till TED-scenen,

mannen bakom dessa avslöjanden,

Ed Snowden.

(Applåder)

Ed är på en avlägsen plats
någonstans i Ryssland

och kontrollerar den här roboten
från sin bärbara dator,

så han kan se vad hans robot kan se.

Ed, välkommen till TED-scenen.

Vad kan du egentligen se?

Edward Snowden: Ha ha, jag ser alla.

Det här är fantastiskt.

(Skratt)

CA: Ed, några frågor till dig.

Du har blivit kallad många saker

de senaste månaderna.

Du har blivit kallad
visselblåsare, förrädare och hjälte.

Vilka ord skulle du
beskriva dig själv med?

ES: Alla som är inblandade

i den här debatten

har kämpat med mig och min personlighet

och hur de ska beskriva mig.

Men som jag ser det

är det här inte frågan
som vi borde kämpa med.

Vem jag är spelar egentligen ingen roll.

Om jag är den värsta människan i världen,

kan du hata mig och gå vidare.

Det som är viktigt här är frågorna.

Det som är viktigt här
är vilken typ av styrelseform vi vill ha,

vilken typ av internet vi vill ha,

vilken typ av relation
mellan människor och samhällen.

Och det är vad jag hoppas
att debatten kommer att gå mot,

och vi har sett det öka med tiden.

Om jag skulle beskriva mig själv,

skulle jag kalla mig ”hjälte”.

Jag skulle inte säga
”patriot” eller ”förrädare”.

Jag skulle säga att jag är
amerikan och medborgare,

precis som alla andra.

CA: Så för att ge lite sammanhang

för dem som inte
känner till hela historien...

(Applåder)

Vid den här tiden för ett år sedan
var du stationerad på Hawaii

och arbetade som konsult för NSA.

Som systemadministratör hade du tillgång

till deras system,

och du började avslöja
vissa sekretessbelagda dokument

till några handplockade journalister

vilket banade väg för avslöjandena i juni.

Vad drev dig till att göra det här?

ES: Vet du,

när jag satt på Hawaii,

och åren före, när jag arbetade
i underrättelsetjänsten

såg jag en massa saker som störde mig.

Vi gör många bra saker
inom underrättelsetjänsten,

saker som behöver göras,

och saker som hjälper alla.

Men det finns också saker
som går för långt.

Det finns saker som inte borde göras,

och beslut som togs i hemlighet

utan att allmänheten visste något,

utan allmänhetens samtycke,

och utan att ens våra regeringsföreträdare

visste om de här programmen.

När jag verkligen började kämpa
med de här frågorna,

tänkte jag:

Hur kan jag göra detta
på det mest ansvarsfulla sättet

som maximerar allmännyttan

och samtidigt minimerar riskerna?

Och av alla de lösningar
som jag kunde komma på,

från att gå till kongressen,

när det inte fanns några lagar,

inga rättsliga skydd
för en privatanställd,

en entreprenör
inom underrättelsetjänsten

som jag var.

Det fanns en risk
att jag skulle bli begravd

tillsammans med informationen

utan att allmänheten fick veta det.

Men det första tillägget
i USA:s konstitution

garanterar oss en fri press
av en anledning,

och det är för att möjliggöra
en press med kritiska åsikter,

som utmanar regeringen,

men som också kan samarbeta med den,

och föra en dialog och debatt
om hur vi kan informera allmänheten

om frågor av avgörande betydelse

utan att äventyra vår nationella säkerhet.

Och genom att arbeta med journalister,

genom att ge tillbaka all min information

till det amerikanska folket,

istället för att lita på att jag själv

kunde fatta besluten om publicering.

Vi har haft en rejäl debatt

med ett stort engagemang från staten

som jag tror har gett fördelar för alla.

Och de risker som det har hotats med,

de risker som har målats upp

av staten har aldrig förverkligats.

Vi har aldrig sett några bevis

på ett enda fall där någon skada skett--

Så vi kan väl...

--och därför är jag bekväm

med de beslut som jag tagit.

CA: Låt mig visa publiken

ett par exempel på vad du avslöjade.

Om vi kunde få upp en bild, och Ed,

jag vet inte om du kan se,

bilderna är här borta.

Det här är en bild av PRISM-programmet,

och kanske kan du berätta för publiken

vad det var som avslöjades.

ES: Det bästa sättet att förstå PRISM,

för det har varit
en del bråk kring det,

är att först prata om vad PRISM inte är.

Mycket av debatten i USA
har handlat om metadata.

De har sagt att det bara är metadata,

och de talar om ett särskilt lagrum,

avsnitt 215 i Patriot Act.

Som tillåter avlyssning utan tillstånd,

en massövervakning av hela landets

telefonregister, sådana saker...

Vem du pratar med,

när du pratar med dem,

vart du reser.

Allt det här är metadata-händelser.

PRISM handlar om innehåll.

Det är ett program som gjorde det möjligt

för regeringen att tvinga USA:s företag,

den kunde göra företagen
till sina ställföreträdare,

för att utföra NSA:s smutsiga arbete.

Och även om några av företagen
försökte göra motstånd,

även om vissa av dem,

till exempel Yahoo,

utmanade dem i domstol,
så förlorade de allihop,

eftersom de aldrig prövades
av en öppen domstol.

De prövades bara av en hemlig domstol.

Och något som vi sett,

något med PRISM-programmet
som oroat mig mycket är

att den amerikanska staten
har försökt övertyga oss om

att 15 federala domare

har granskat dessa program
och funnit dem vara lagliga,

men vad de inte berättar

är att de är hemliga domare

i en hemlig domstol

baserat på hemliga tolkningar av lagen,

som på 33 år har behandlat 34 000
undersökningsförfrågningar,

och under dessa 33 år bara avvisade

11 av regeringens förfrågningar.

Dessa är inte de människor
som vi vill ska bestämma

vilken roll USA:s företag ska ha

i ett fritt och öppet internet.

CA: Den här bilden som vi visar här

visar de datum

då olika företag, internetföretag,

påstås har anslutit sig till programmet,

och när insamlingen av data
från dem började.

De har förnekat att de samarbetar med NSA.

Hur samlades dessa data in av NSA?

ES: NSA:s egna bilder

hänvisar till det som direkt tillgång.

Vad det betyder för en NSA-analytiker,

för någon som mig som arbetade
som underrättelseanalytiker

som var inriktad
på kinesiska cyber-hackare,

och sådana saker, på Hawaii,

är att den informationen kommer

direkt från deras servrar.

Det betyder inte

att det finns en grupp representanter

som sitter i ett rökigt rum med NSA,

ryggdunkar varandra
och gör överenskommelser

om hur de ska ge bort vissa saker.

Varje företag hanterar det på olika sätt.

Några är ansvarsfulla.

Några är lite mindre ansvarsfulla.

Men kontentan är, att när vi talar om

hur den här informationen ges ut

kommer den från företagen själva.

Den är inte stulen från nätverken.

Men det finns en viktig sak
att komma ihåg:

även om företagen gjorde motstånd,

även om företag krävde:

”Hallå, det här måste göras
via en undersökningsförfrågan.

Vi måste göra det här

där vi faktiskt har
någon slags juridisk granskning,

något slags grund för att överlämna

dessa användares data.”

Vi såg berättelser
i Washington Post förra året

som inte var lika omskrivna
som PRISM-historien

som sa att NSA bröt sig in

i interna datacenter
och avlyssnade kommunikation

inom Google

och inom Yahoo.

Så även de företag som samarbetar med NSA

på ett påtvingat
men förhoppningsvis lagligt sätt,

gör inte NSA nöjda heller,

och därför behöver vi be våra företag

arbeta mycket hårt för att garantera

att de kommer att representera...

användarnas intressen,
och också förespråka

användarnas rättigheter.

Jag tror att vi det senaste året

har sett att företag som nämns

på PRISM-bilderna

har tagit stora kliv mot att göra det,

och jag uppmuntrar dem att fortsätta.

CA: Vad bör de göra mer?

ES: Det viktigaste som ett internetföretag

i USA kan göra idag, just nu,

utan att samråda med advokater,

för att skydda rättigheterna
för användare över hela världen,

är att aktivera SSL, webbkryptering,

på varje sida man besöker.

Anledningen till att det har betydelse
är för att om man idag söker upp

en kopia av ”1984” på Amazon.com,

kan NSA se det,

ryska underrättelsetjänsten kan se det,

den kinesiska kan se det

den franska, den tyska,

till och med den på Andorra.

De kan alla se det,
eftersom det är okrypterat.

Amazon.com är världens bibliotek,

men inte nog med att de inte
har kryptering som standard,

man kan inte ens välja
att använda kryptering

när man söker efter böcker.

Det här är något vi måste ändra,

inte bara för Amazon,
jag vill inte peka ut dem,

men de är ett bra exempel.

Alla företag behöver byta över

till krypterad surfning som standard

för alla användare som inte
har vidtagit några åtgärder

eller gjort några inställningar
på egen hand.

Det kommer öka integriteten
och användarrättigheterna

för människor över hela världen.

CA: Ed, kom med mig
till den här delen av scenen.

Jag vill visa dig nästa bild här.

(Applåder)

Det här är ett program
som heter ”Boundless informant”.

Vad är det?

ES: Jag måste berömma NSA

för att de har satt
ett så lämpligt namn på det här.

Detta är en av mina favoriter
bland NSA:s kodord.

”Gränslös uppgiftslämnare” är ett program

som NSA gömde från kongressen.

NSA fick tidigare frågan av kongressen

om de hade möjlighet

att ens ge en ungefärlig bedömning

av mängden amerikansk kommunikation

som blev avlyssnad. De sa nej.

De sa, ”Vi samlar inte in den statistiken,

och vi kan inte samla in den.

Vi kan inte säga hur många samtal

vi avlyssnar i världen,

eftersom det skulle innebära

att vi invaderar din integritet.”

Jag uppskattar verkligen
den gesten från dem

men när man ser på den här bilden

så har de redan förmågan,

möjligheten finns redan.

Den är redan på plats.

NSA har sitt egen interna dataformat

som spårar båda parterna
av en kommunikation,

och om det står,

”Det här meddelandet kom från USA”,

så kan de berätta för kongressen
hur många av dem

de har idag, just nu.

Och vad ”Boundless informant”

säger oss är att det finns
mer avlyssnad kommunikation

i USA om amerikaner

än finns det i Ryssland om ryssar.

Jag vet inte om det är
vad en underrättelsetjänst

borde sträva efter.

CA: Ed, en nyhet släpptes
i Washington Post,

än en gång från dina data.

Rubriken säger,

”NSA bröt sekretessregler

tusentals gånger per år.”

Berätta för oss om detta.

ES: Vi hörde det också
i kongressens vittnesmål förra året.

Det var något fantastiskt
för någon som mig

som kommer från NSA och har sett

de riktiga interna handlingarna,

och vet vad står i dem,

att se tjänstemän vittna under ed om

att inget missbruk hade förekommit,

att inga av NSA:s regler hade brutits.

När vi visste att den här historien

var på gång.

Men vad som är extra intressant med detta,

med det faktum att NSA har brutit mot

sina egna regler, sina egna lagar

tusentals gånger på ett år,

inklusive en enstaka händelse,

en händelse av de 2776,

som påverkade mer än 3000 människor.

I en annan händelse
avlyssnade de av misstag

alla samtal i Washington, D.C.

Vad som är förunderligt med detta,

den här rapporten som inte fick
så mycket uppmärksamhet,

är det faktum att det inte bara
fanns 2776 regelbrott,

utan att ordföranden
i senatens underrättelseutskott,

Dianne Feinstein, inte hade sett rapporten

innan Washington Post kontaktade henne

och bad om en kommentar till rapporten.

Och hon begärde sedan en kopia från NSA

och fick den,

men hon hade aldrig sett den innan.

Vad säger det om vilken insyn som finns

i amerikansk underrättelsetjänst

när senatens ordförande
för underrättelseutskottet

inte har någon aning om att reglerna bryts

tusentals gånger varje år?

CA: Ed, en av reaktionerna
på hela den här debatten är:

”Varför ska vi ärligt talat bry oss om

den här övervakningen?

Om man inte har gjort något fel,

så har man ju inget att oroa sig över.”

Vad är fel med den synpunkten?

ES: För det första

så ger man upp sina rättigheter.

Man säger:

”Jag tror inte jag kommer att behöva dem,

så jag tänker bara lita på att...

Vi struntar i dem, det spelar ingen roll,

de här killarna kommer att göra rätt.”

Dina rättigheter spelar roll

för du vet aldrig
när du kommer att behöva dem.

Utöver det är det en del
av vår kulturella identitet,

inte bara i USA,

utan i västerländska samhällen

och i demokratiska samhällen
runt om i världen.

Människor ska kunna plocka upp telefonen

och ringa sin familj.

Människor ska kunna skicka ett SMS

till sina nära och kära.

Folk ska kunna köpa en bok på nätet,

de ska kunna resa med tåg,

de ska kunna köpa en flygbiljett

utan att behöva undra över
hur dessa händelser

kommer att se ut
för en statlig representant,

kanske inte ens från ens egen regering,

flera år framåt i tiden.

Hur de kommer att misstolkas

och vad de kommer
att tro om dina avsikter.

Vi har rätt till ett privatliv.

Vi kräver att undersökningsorder
ska baseras på sannolika skäl

eller någon form
av individbaserad misstanke,

eftersom vi tror
att genom att anförtro någon,

vilken statlig myndighet som helst,

med all mänsklig kommunikation,

i hemlighet och utan tillsyn,

blir helt enkelt en för stor frestelse
för att kunna ignoreras.

CA: Vissa människor är rasande
över vad du har gjort.

Jag hörde ett citat nyligen
från Dick Cheney, som sa att:

”Julian Assange var ett myggbett.

Edward Snowden är lejonet
som bet huvudet av hunden.”

Han tycker du har begått

en av de mest svekfulla handlingarna

i amerikansk historia.

Vad vill du säga till folk som tycker det?

ES: Dick Cheney är verkligen
något utöver det vanliga.

(Skratt) (Applåder)

Tack. (Skratt)

Jag tycker det är fantastiskt,
eftersom vid den tiden

när Julian Assange
gjorde sina främsta insatser,

sa Dick Cheney att han skulle

störta regeringar över hela världen,

sätta himlen i brand

och få haven att koka bort,

och nu säger han
att det är som ett myggbett.

Så vi bör vara misstänksamma
mot den typen av uppblåsta uttalanden

om hot mot den nationella säkerheten

från sådana här befattningshavare.

Men låt oss anta att de här människorna
verkligen tror på det här.

Jag vill hävda att de har

en ganska snäv definition
av nationell säkerhet.

Åtgärdspaketen från sådana som Dick Cheney

håller inte nationen säker.

Allmänhetens bästa är inte alltid samma

som nationens bästa.

Att gå ut i krig med människor
som inte är våra fiender

på platser som inte utgör ett hot

gör oss inte säkrare,

och det gäller oavsett om det är i Irak

eller på internet.

Internet är inte fienden.

Vår ekonomi är inte fienden.

Amerikanska företag, kinesiska företag,

och alla andra företag där ute

är en del av vårt samhälle.

Det är en del av vår sammanlänkade värld.

Det finns band av broderskap
som knyter oss samman,

och om vi förstör de här banden

genom att underminera standarderna,

säkerheten, sättet att bete sig

som nationer och medborgare
runt om i världen

förväntar sig att vi ska följa.

CA: Men det påstås att du har stulit

1,7 miljoner dokument.

Men det verkar som att bara ett par hundra

har delats med journalister hittills.

Blir det fler avslöjanden framöver?

ES: Det blir absolut
fler avslöjanden framöver.

Jag vill utan tvekan säga att en del

av den viktigaste rapporteringen

som behöver göras fortfarande återstår.

CA: Kom över hit, för jag vill fråga dig

om det här speciella avslöjandet.

Kom och ta en titt på det här.

Det här är en berättelse som jag tror
många tekniknördar i rummet

tycker är det mest chockerande

som de hört under de senaste månaderna.

Det handlar om ett program
som kallas ”Bullrun”.

Kan du förklara vad det är?

ES: Bullrun, tjurrusning, är ännu ett fall

där vi får tacka NSA för sin uppriktighet.

Det är ett program som är döpt
efter en av inbördeskrigets strider.

Den brittiska motsvarigheten
kallas Edgehill,

en strid från brittiska inbördeskriget.

Jag tror att de heter så

för att de riktar sig
mot vår egen infrastruktur.

De är program som NSA använder

för att avsiktligt vilseleda
företag de samarbetar med.

De säger till företagen

är det här är säkra standarder.

De säger, ”Vi behöver samarbeta med er

för att göra era system säkra”,

men i verkligheten ger de dåliga råd

till de här företagen, som får dem

att försämra säkerheten i sina tjänster.

De bygger in bakdörrar som inte bara

NSA kan utnyttja,

men vem som helst som har tid och pengar

att leta efter den och hitta den

kan använda dörren för att ta sig in

i världens kommunikation.

Och det är verkligen farligt,

eftersom om vi förlorar en enda standard,

om vi förlorar förtroende för något som SSL,

som var ett av målen

för Bullrun-programmet,

kommer vi generellt att få leva
i en mindre säker värld.

Vi kommer inte kunna komma åt våra banker

och vi kommer inte att kunna handla online

utan att behöva oroa oss för
att någon övervakar kommunikationen

eller stör den för sina egna syften.

CA: Och ökar de besluten också risken för

att USA öppnas upp mot cyberattacker

från andra källor?

ES: Absolut.

Ett av problemen,

en del av det farliga arvegods

som vi sett i perioden
efter 11-september-attacken,

är att NSA har burit två hattar.

De har varit ansvariga
för offensiva operationer

som hacking,

men de har också varit ansvariga
för defensiva operationer,

och historiskt har de alltid prioriterat

försvar över attack,

baserat på principen

att amerikanska hemligheter
helt enkelt är värda mer.

Om vi hackar ett kinesiska företag

och stjäl deras hemligheter,

om vi hackar ett regeringskansli i Berlin

och stjäl deras hemligheter,

så har det mindre värde
för det amerikanska folket

än att se till att kineserna

inte kan komma åt våra hemligheter.

Så genom att minska säkerheten
för vår kommunikation,

sätter de inte bara världen i riskzonen,

de utsätter också USA för risk
på ett grundläggande sätt,

eftersom immateriella rättigheter är grunden,

eller basen för vår ekonomi,

och om vi sätter det på spel
genom svag säkerhet,

kommer vi att få betala för det i åratal.

CA: Men de har beräknat

att det var värt att göra detta

som en del av USA:s försvar mot terrorism.

Då måste det väl vara
ett pris värt att betala?

ES: När man tittar på hur väl

de här programmen har stoppat terrorism,

kommer se att det är ogrundat,

och du behöver inte tro på det
för att jag säger det,

för vi har haft den första
öppna domstolsförhandlingen,

den första federala domstol
som har granskat detta

utanför sekretessen,

kallade de här programmen orwelliska

och sannolikt grundlagsstridiga.

Kongressen, som har rätt till

att bli informerade om det här,

och nu har en önskan att bli det,

har skapat lagförslag
för att reformera dem,

och två oberoende paneler från Vita Huset

som granskat alla sekretessbelagda bevis

sade att de här programmen
aldrig hade stoppat

en enda terroristattack

som hade hotat USA.

Så är det verkligen terrorism
som vi förhindrar?

Har de här programmen något värde alls?

Jag säger nej, och alla tre grenar

av den amerikanska staten säger också nej.

CA: Tror du det finns ett djupare motiv

för dem än kriget mot terrorismen?

ES: Jag hörde tyvärr inte,
kan du upprepa?

CA: Ursäkta. Tror du att det finns
ett djupare motiv för dem

än kriget mot terrorismen?

ES: Ja. Summan av kardemumman
är att terrorism alltid har varit

vad vi inom underrättelsetjänsten

skulle kalla ett svepskäl för åtgärder.

Terrorism är något som orsakar

en känslomässig reaktion
som gör att människor

kan rättfärdiga befogenheter och program

som de inte skulle tillåta annars.

NSA bad om att få driva
program som Bullrun och Edgehill,

redan på 1990-talet.

De bad FBI att gå till kongressen
och be om detta.

FBI gick till kongressen och bad om det.

Men det amerikanska folket
och kongressen sa nej.

De sa, ”Det inte är värt risken
för vår ekonomi.”

De sa, ”Det kommer skada
vårt samhälle för mycket

för att motivera vinsterna.”

Men vad vi såg i perioden
efter 11 september

är att de använde sekretess
och rättfärdigandet av terrorism

för att starta programmen i hemlighet

utan att fråga kongressen,

utan att fråga det amerikanska folket.

Och det är den typen av ledning
bakom stängda dörrar

som vi måste skydda oss mot,

eftersom det gör oss mindre säkra,

och erbjuder inget värde.

CA: Okej, kom med mig här en stund,

för jag har en mer personlig fråga åt dig.

På tal om terror,

de flesta människor skulle tycka
att den situation du är i just nu,

i Ryssland, vore ganska skrämmande.

Du har uppenbarligen hört vad som hände,

vilken behandling som Bradley Manning fick,

som Chelsea Manning nu får,

och det fanns en historia
på Buzzfeed om att

det finns vissa
inom underrättelsetjänsten

som vill se dig död.

Hur klarar du av det här?

Hur klarar du av rädslan?

ES: Det är inget konstigt med

att det finns regeringar där ute
som vill se mig död.

Jag har gjort klart om och om igen

att när jag lägger mig varje morgon

funderar jag på vad jag kan göra
för det amerikanska folket.

Jag vill inte skada min stat.

Jag vill hjälpa min stat,

men det faktum att de är villiga att

helt ignorera lagar och regler,

de är villiga att skuldbelägga

utan att låta fall gå till rättegång,

det här är saker som vi måste motarbeta

som samhälle, och säga,
”Det här är inte lämpligt.”

Vi borde inte hota oliktänkande.

Vi borde inte kriminalisera journalistik.

Och om jag kan göra något
för att stoppa det

är jag glad att göra det trots riskerna.

CA: Jag skulle faktiskt vilja höra med

publiken här,

för jag vet att det finns
vitt skilda reaktioner

mot Edward Snowden.

Vi antar att du hade
de följande två sakerna att välja på:

Du kan se vad han gjorde

som en i grunden vårdslös handling

som har utsatt USA för risk,

eller du kan se den
som en i grunden heroisk handling

som kommer att påverka
USA och världen

i en långsiktigt positiv riktning?

De är de två alternativen som jag ger dig.

Jag är nyfiken på
vem som är beredd att rösta

på det första av dem,

att det här var en vårdslös handling?

Det är några händer som går upp.

Några händer går upp.

Det är svårt att räcka upp handen

när mannen står precis här,

men jag ser dem.

ES: Jag ser er. (Skratt)

CA: Och vilka tar det andra valet,

den i grunden heroiska handlingen?

(Applåder) (Rop)

Det är nog sant
att det fanns många människor

som inte sträckte upp
någon hand och jag tänker...

jag tänker fortfarande igenom detta,

eftersom det tycks mig
att debatten kring dig inte följer

de traditionella politiska linjerna.

Det är inte vänster eller höger,
det handlar inte om

regeringsvänliga, frihetliga,
eller iallafall inte bara.

Delvis är det en generationsfråga.

Du är en del av en generation
som växte upp med internet,

och det verkar som om

du blir förolämpad
på en nästan kroppslig nivå

när du ser att någon gör något

som du tror kommer att skada internet.

Finns det någon sanning i det?

ES: Det finns det.
Jag tycker det är väldigt sant.

Det här är ingen
vänster- eller högerfråga.

Våra grundläggande friheter,
och när jag säger våra,

menar jag inte bara amerikaner,

jag menar folk i hela världen.

Det är inte en partipolitisk fråga.

Det här är saker
som alla människor tror på

och vi har alla en skyldighet
att skydda dem,

och vi som har sett och åtnjutit

ett fritt och öppet internet,

det är vår skyldighet
att bevara den friheten

så att nästa generation kan njuta av den,

och om vi inte ändrar på saker och ting,

om vi inte kämpar för att göra

de förändringar vi behöver
för att hålla internet säkert,

inte bara för oss utan för alla,

kommer vi att förlora det,

och det skulle vara en enorm förlust,

inte bara för oss, utan även för världen.

CA: Jag har hört liknande ord nyligen

från grundaren av world wide web,

som jag faktiskt tror är med oss,
Sir Tim Berners-Lee.

Tim, skulle du vilja komma upp och säga...

Har vi en mikrofon åt Tim?

(Applåder)

Tim, kul att se dig. Kom upp där.

(Applåder)

Vilket läger är du i,
förresten, förrädare, hjälte?

Jag har en teori om detta, men -

Tim Berners-Lee: Jag har gett
ett mycket längre svar

på den frågan, men hjälte,

om jag måste välja mellan de två.

CA: Och Ed, jag tror att du har läst

det förslag som Sir Tim har talat om,

om en ny Magna Charta
för att ta tillbaka internet.

Är det meningsfullt?

ES: Absolut. Min generation, jag växte upp

och inte bara tänkte på internet,

utan jag växte upp i internet,

och även om jag aldrig förväntade mig

att få chansen att försvara det

på ett så direkt och konkret sätt

och att förkroppsliga det
på det här ovanliga,

nästan avatarmässiga sättet,

så tror jag att det finns
något poetiskt över det faktum

att en av internets söner

faktiskt har kommit nära internet

på grund av deras politiska handlingar.

Och jag tror att en Magna Charta för internet

är precis vad vi behöver.

Vi behöver koda in våra värderingar

inte bara skriftligt utan också
i internets struktur,

och det är något som jag hoppas,

som jag vill uppmana alla i publiken,

inte bara här i Vancouver,
utan runt om i världen

att gå med och delta i.

CA: Har du någon fråga till Ed?

TBL: Ja, två frågor,

en allmän fråga --

CA: Ed, kan du fortfarande höra oss?

ES: Ja, jag kan höra dig.
CA: Åh, han är tillbaka.

TBL: Avlyssningen på din linje

avbröts lite grann.

(Skratt)

ES: Det är lite av ett NSA-problem.

TBL: Om vi tänker på de senaste 25 åren,

och du tar ett steg tillbaka och funderar,

vad skulle du tycka skulle vara

det bästa vi kunde uppnå

från alla de diskussioner som vi har

om den webb som vi vill ha?

ES: När vi tänker på

hur långt vi kan komma,

så tror jag att det bara begränsas av

vad vi är villiga att satsa.

Jag tror att det internet
som vi har haft tidigare

har varit exakt vad vi behöver,
inte bara som nation

utan för människor i hela världen.

Och genom att samarbeta,
genom att engagera inte bara

de tekniska delarna av samhället,

utan som du sa, användarna,

människorna runt om i världen som bidrar

via internet, genom sociala medier,

som bara kollar vädret,

som förlitar sig på det varje dag
som en del av sina liv,

att kämpa för det.

Vi får inte bara det internet vi har haft,

utan ett bättre internet, en bättre nutid,

något som vi kan använda
för att bygga en framtid

som inte bara ska bli bättre
än vad vi hoppats på

utan bättre än vi kunnat ana.

CA: TED grundades för 30 år sen, 1984.

Mycket av samtalet
sedan dess har handlat om

att George Orwell faktiskt hade fel.

Det är inte Storebror som tittar på oss.

Det är vi som genom webbens kraft

och insyn nu kan titta på Storebror.

Dina avslöjanden körde en slags påle

genom hjärtat på det
ganska optimistiska synsättet,

men du tror fortfarande att det finns
ett sätt att göra något åt det här.

Och det gör du också.

ES: Ja, det finns skäl att anta

att Storebrors befogenheter
har ökat enormt mycket.

Det publicerades nyligen
en juridisk forskningsartikel vid Yale

som etablerade något
som kallas Bankston-Soltani-principen,

vilket innebär att våra förväntningar
på integritet bryts

när den statliga övervakningen

har blivit 10 gånger billigare,

och varje gång det uppstår
måste vi se över

och omfördela vårt integritetsskydd.

Sedan det sist hände

har regeringens befogenheter
för övervakning

ökat 100, kanske 1000 gånger.

Och det är därför vi har
de problem som vi har idag,

men det finns fortfarande hopp,

eftersom individens kraft

också har ökat i takt med tekniken.

Jag är levande bevis på

att en individ kan gå i närkamp

mot de mäktigaste motståndarna

och de mest kraftfulla
underrättelseorganen i världen

och vinna,

och jag tror att det är något

som vi måste se som något hoppfullt,

och som vi måste bygga vidare på

att göra tillgänglig
inte bara för tekniska experter

utan för vanliga medborgare i världen.

Journalistik är inte ett brott,

kommunikation är inte ett brott,

och vi bör inte övervakas
i vår dagliga verksamhet.

CA: Jag är inte säker på
hur man skakar hand med en robot,

men jag antar det här är handen.
TBL: Som kommer mycket snart.

ES: Trevligt att träffa er,

och jag hoppas jag
ser lika bra ut hos er

som bilden av er killar gör hos mig.

CA: Tack Tim.

(Applåder)

New York Times bad nyligen
om en amnesti för dig.

Skulle du välkomna chansen
att komma tillbaka till USA?

ES: Absolut. Det är verkligen
ingen tvekan om

att de principer
som har har legat till grund

för det här projektet

har varit allmänhetens bästa

och principer som utgör grunden

för journalistkåren i USA

och runt om i världen.

Och jag tror att om pressen nu säger,

”Vi stöder detta.

Det här var något som behövde hända.”,

så är det ett kraftfullt argument,
men sista ordet är inte sagt,

och jag tror att det är något
som allmänheten ska bestämma.

Men samtidigt har staten antytt

att de vill göra någon slags deal,

att de vill få mig att avslöja

de journalister som jag har jobbat med,

för att få komma tillbaka,

och jag vill vara mycket tydlig med

att jag inte gjorde det här
för att vara säker.

Jag gjorde det här
för att göra vad som var rätt,

och jag kommer inte att sluta arbeta

för allmänhetens bästa

för egen vinnings skull.

(Applåder)

CA: Under tiden,

med hjälp av internet
och den här tekniken,

är du här, tillbaka i Nordamerika,

inte riktigt USA, men Kanada,
på det här sättet.

Jag är nyfiken, hur känns det?

ES: Kanada är annorlunda
mot vad jag förväntade mig.

Det är mycket varmare.

(Skratt)

CA: TED:s valspråk är
"Idéer värda att sprida".

Om du kan samla det i en enda idé,

vilken är din idé som är värd att sprida

just nu, i det här ögonblicket?

ES: Jag skulle säga att det senaste året
har varit en påminnelse om

att demokratin kanske kan dö
bakom stängda dörrar,

men att vi som individer föds

bakom samma stängda dörrar.

Och vi behöver inte ge upp vårt privatliv

för att få ett bra styrelsesätt.

Vi behöver inte ge upp vår frihet

för att kunna vara säkra.

Och jag tror att genom
att arbeta tillsammans

kan vi få både en öppen stat

och egna privatliv,

och jag ser fram emot att arbeta med alla

runt om i världen för att få se det hända.

Tack så mycket.

CA: Ed, tack.

(Applåder)