Skönheten i att vara missanpassad

För er som känner att ni inte passar in: Det finns något vackert i att vara missanpassad. Författaren Lidia Yuknavitch delar med sig av sin egen nyckfulla resa i en innerlig minnesbild av blandade berättelser om förlust, skam och den långsamma vägen till självacceptans. "Till och med i stunden då du misslyckas, är du vacker," säger hon. "Du vet det inte ännu, men du har förmågan att omskapa dig själv i oändlighet. Det är din skönhet."

Jag vet att TED handlar om
en massa stora saker,

men jag vill prata med er
om något väldigt litet.

Så litet att det är ett enda ord.

Ordet är "missanpassad."

Det är ett av mina favoritord
eftersom det är så bokstavligt.

Jag menar, det är en person
som liksom missade att passa in.

Eller en person som passar in dåligt.

Eller så här: "en person
som är dåligt anpassad

till nya situationer och omgivningar."

Jag är medlem av de missanpassade.

Och jag är här för alla de andra
missanpassade i rummet,

för jag är aldrig den enda.

Jag ska berätta om en missanpassad.

När jag var lite över 30

landade drömmen om att bli författare

på min tröskel.

Den kom faktiskt i brevlådan

i form av ett brev som sa
att jag vunnit ett stort litterärt pris

för en novell jag skrivit.

Novellen handlade om mitt liv
som tävlingssimmare,

om mitt sketna familjeliv,

och lite om hur sorg och förlust
kan göra någon galen.

Priset var en resa till New York City
för att träffa redaktörer och agenter

och andra författare.

Rena drömmen för en
som vill bli författare, eller hur?

Vet ni vad jag gjorde
den dag då brevet kom till mig?

Eftersom jag är jag,

la jag brevet på köksbordet,

hällde upp ett stort glas vodka

med is och lime,

satt där i underkläderna hela dagen

och stirrade på brevet.

Jag tänkte på alla sätt
jag redan hade förstört mitt liv på.

Vem fanken var jag att åka till New York

och låtsas vara författare?

Vem var jag?

Det ska jag berätta.

Jag var missanpassad.

Som otaliga andra barn

kom jag från en familj med misshandel,

som jag knappt undkom levande.

Jag hade redan två episkt misslyckade
äktenskap i ryggsäcken.

Jag hade hoppat av college
inte bara en gång, utan två

och kanske till och med en tredje gång
som jag inte tänker berätta om.

(Skratt)

Jag hade varit en vända
på rehab för drogmissbruk.

Och jag hade haft två härliga
hemestrar i finkan.

Så jag är på rätt scen.

(Skratt)

Men den verkliga anledningen,
tror jag, till att jag var missanpassad,

är att min dotter dog
samma dag som hon föddes,

och jag hade inte listat ut
hur jag skulle leva med det.

Efter att min dotter dött
var jag också hemlös länge,

och bodde under en vägbro

i ett zombieliknande tillstånd
av sorg och förlust

som en del av oss upplever längs vägen.

Kanske alla gör det,
om man lever länge nog.

Hemlösa människor

är de mest hjältemodiga missanpassade,

för de börjar som oss.

Så ni ser, jag misslyckades med
att passa in i nästan varenda kategori:

dotter, hustru, mamma, student.

Och drömmen om att bli författare

var egentligen mest som en liten,
sorgsen klump i min hals.

Så jag fick övervinna mig själv
för att kliva på det där planet

och flyga till New York City,

där författarna finns.

Ni andra missanpassade,
jag kan nästan se era huvuden lysa.

Jag kan peka ut er i ett rum.

Först skulle ni ha älskat det.

Man fick välja tre berömda författare
som man ville träffa,

så letade dessa människor upp dem åt en.

Man fick bo på Gramercy Park Hotel,

där man fick dricka whisky sent på kvällen

med coola, smarta, stilfulla människor.

Och man fick låtsas att man själv
också var cool och smart och stilfull.

Och man fick träffa ett gäng redaktörer
och författare och agenter

vid väldigt flotta luncher och middagar.

Fråga mig hur flotta.

Publiken: Hur flotta?

Lidia Yuknavitch: Jag ska erkänna:
Jag snodde tre linneservetter -

(Skratt)

från tre olika restauranger.

Och jag stoppade ner en meny i byxorna.

(Skratt)

Jag ville bara ha några souvenirer
så att jag, när jag kommit hem,

skulle kunna tro
att detta verkligen hade hänt.

Ni fattar?

De tre författare jag ville träffa

var Carole Maso, Lynne Tillman
och Peggy Phelan.

De var inte berömda bästsäljare,

men för mig var de
kvinnliga författartitaner.

Carole Maso skrev boken
som sedan blev min konstbibel.

Lynne Tillman gav mig lov att tro

att mina berättelser
kanske kunde bli en del av världen.

Och Peggy Phelan påminde mig

om att min hjärna kanske kunde
vara viktigare än mina bröst.

De var inte konventionella
kvinnliga författare,

men de banade väg genom det konventionella

med sina kroppshistorier,

lite så som, tänker jag,
vattnet banade väg genom Grand Canyon.

Jag dog nästan av glädje

över att få umgås med dessa tre
kvinnliga författare som fyllt 50.

Och orsaken till att jag
nästan dog av glädje

var att jag aldrig känt sån glädje förut.

Jag hade aldrig varit i ett sånt rum.

Min mamma gick aldrig på college.

Och min kreativa karriär fram till dess

var liksom nåt litet, sorgset och dödfött.

Så de första kvällarna i New York
ville jag dö där.

Jag var liksom, "Döda mig nu.
Jag är nöjd. Det här är vackert."

En del här inne kommer att förstå
det som hände sedan.

Först tog de mig till
Farrar, Straus och Giroux.

Farrar, Straus och Giroux
var mitt absoluta drömförlag.

Jag menar, T.S. Eliot
och Flannery O'Connor gavs ut där.

Chefredaktören satt och pratade
med mig en lång stund,

och försökte övertyga mig
om att jag hade en bok i mig

om mitt liv som simmare.

Ni vet, som en memoar.

Hela tiden han talade till mig,

satt jag där och log och nickade
som en avtrubbad idiot,

med armarna korslagda över bröstet,

medan inget, inget, inget
kom över mina läppar.

Till slut klappade han mig på axeln,

som en simningscoach hade gjort.

Han önskade mig lycka till,

gav mig några gratisböcker

och visade mig ut genom dörren.

Sedan tog de mig till W.W. Norton,

där jag var rätt säker på
att bli utkastad från byggnaden

för att jag hade på mig Doc Martens.

Men det blev inte så.

Att vara på Nortons kontor

kändes som att sträcka sig upp
mot natthimlen och nudda månen

medan stjärnorna skrev ditt namn
tvärs över kosmos.

Så stort var det för mig.

Förstår ni?

Deras chefredaktör, Carol Houck Smith,

lutade sig mot mig med sina plirande,
klara, intensiva ögon

och sa, "Nå, skicka något
till mig då, genast!"

De flesta människor,
särskilt TED-människor,

skulle ha rusat till brevlådan, eller hur?

Det tog mig mer än ett decennium
att ens föreställa mig

att lägga något i ett kuvert
och slicka på ett frimärke.

Den sista kvällen

höll jag en stor uppläsning
vid the National Poetry Club.

Vid slutet av uppläsningen
kom Katharine Kidde,

från Kidde, Hoyt & Picard Literary Agency

fram till mig, skakade min hand

och erbjöd sig att representera mig
typ där och då.

Jag stod där och blev liksom döv.

Har det nångång hänt er?

Och jag började nästan gråta

för alla människor i rummet
var så vackert klädda,

och allt som kom ut ur min mun var:

"Jag vet inte. Jag måste tänka på det."

Och hon sa "Okej då," och gick iväg.

Alla öppna händer sträckta mot mig,
den där lilla sorgsna klumpen i halsen ...

Jag försöker berätta något
om människor som jag.

Missanpassade - vi vet inte alltid
hur man hoppas eller säger ja

eller väljer det stora,

inte ens när det är rakt framför oss.

Det är en skam vi bär på.

Det är skammen över att vilja något bra.

Det är skammen över att känna något bra.

Det är skammen över att inte riktigt tro
att vi förtjänar att vara i rummet

med människorna vi beundrar.

Om jag kunde, så skulle jag gå tillbaka
och coacha mig själv.

Jag skulle vara exakt som de där
kvinnorna över 50 som hjälpte mig.

Jag skulle lära mig själv att vilja saker,

att stå upp, att be om dem.

Jag skulle säga, "Du! Ja, du!
Du hör också hemma i rummet."

Strålglansen faller på oss alla,

och vi är ingenting utan varandra.

Istället flög jag tillbaka till Oregon,

såg på när vintergrönskan
och regnet kom i sikte igen,

och drack många små flaskor
med flygplanssjälvömkan.

Jag tänkte på hur, om jag var författare,
jag var nån slags missanpassad författare.

Det jag säger är

att jag flög hem till Oregon
utan bokkontrakt,

utan en agent,

och med bara ett huvud
och ett hjärta fyllt av minnen

av att ha suttit så nära

de vackra författarna.

Minnet var det enda pris
jag unnade mig själv.

Och ändå, hemma i mörkret,

tillbaka i underkläderna,

kunde jag ännu höra deras röster.

De sa, "Lyssna inte på någon
som försöker få dig att vara tyst

eller att ändra din berättelse."

De sa, "Ge röst åt berättelsen
som bara du kan berätta."

De sa, "Ibland är berättandet

det som räddar ditt liv."

Nu är jag, som ni kan se,
den där kvinnan över 50.

Och jag är författare.

Och jag är mamma.

Och jag blev lärare.

Gissa vilka mina favoritelever är.

Trots att det inte hände den dag

då drömbrevet hamnade i min brevlåda,

så skrev jag en memoar,

"The Chronology of Water."

I den finns berättelser om alla gånger
jag fått återuppfinna ett jag

ur ruinerna av mina val,

berättelser om hur mina till synes misstag
egentligen var grymt märkliga portaler

till något vackert.

Allt jag behövde göra
var att ge berättelsen en röst.

Det finns en myt i de flesta kulturer
om att följa drömmar.

Den kallas hjälteresan.

Men jag föredrar en annan myt,

som är lite vid sidan av den där

eller under den.

Den kallas den missanpassades myt.

Och den låter så här:

Till och med i misslyckandets stund,

just då, är du vacker.

Du vet det inte ännu,

men du har förmågan att omskapa dig själv

i oändlighet.

Det är din skönhet.

Du kan vara ett fyllo,

du kan ha överlevt misshandel,

du kan vara ex-kriminell,

du kan vara hemlös,

du kan förlora alla dina pengar
eller ditt jobb eller din man

eller din fru, eller värst av allt,

ett barn.

Du kan till och med förlora förståndet.

Du kan stå mitt i ditt misslyckande

och ändå, jag är här för att säga det,

är du så vacker.

Din berättelse förtjänar att bli hörd,

för du, du sällsynta
och fantastiska missanpassade,

du nya art,

är den enda i rummet

som kan berätta historien

på det sätt som bara du kan.

Och jag skulle lyssna.

Tack.

(Applåder)