Ja, jag överlevde cancer. Men det definierar inte mig.

Debra Jarvis hade arbetat som sjukhuspräst i nästan 30 år när hon fick sin cancerdiagnos. Hon lärde sig en hel del som patient, och i detta kvicka och djärva föredrag förklarar hon hur identiteten "canceröverlevare" kan kännas statisk. Hon ber oss alla att äga våra svåraste erfarenheter samtidigt som vi ger oss själva utrymme att växa och utvecklas.

Jag mötte dig på en buss alldeles nyss,

och vi skulle verkligen vilja
lära känna varandra,

men jag måste stiga av
vid nästa hållplats,

så du ska berätta tre saker om dig själv

som definierar dig som person,

tre saker om dig själv

som ska hjälpa mig förstå vem du är,

tre saker som nuddar vid ditt innersta.

Det jag undrar

är om någon av de tre sakerna

handlar om att

överleva något slags trauma?

Canceröverlevare, våldtäktsöverlevare,

förintelseöverlevare, incestöverlevare.

Har du lagt märke till hur vi
tenderar att identifiera oss själva

utifrån våra sår?

Ett ställe där jag sett
att denna överlevaridentitet

får mest konsekvenser,

är i cancervärlden.

Jag har vistats i den världen länge,

eftersom jag varit präst
på hospice och sjukhus.

i nästan 30 år.

2005 arbetade jag
på ett stort cancercenter

när jag fick höra att

min mamma hade bröstcancer.

Fem dagar senare

fick jag veta att jag hade bröstcancer.

Min mamma och jag
kan vara tävlingsinriktade --

(Skratt) --

men jag försökte verkligen inte
tävla med henne den här gången.

Jag tänkte faktiskt att okej,
om man måste ha cancer,

så är det ju praktiskt att arbeta
på ett ställe som behandlar den.

Men det här är vad jag fick höra
från upprörda människor.

Va?

Du är prästen.

Du borde vara immun.

Som att jag borde ha kommit undan

med en varning istället för en böteslapp,

eftersom jag tillhör polisen.

Jag fick min behandling
på det cancercenter där jag arbetade,

vilket var oerhört behändigt,

jag fick cellgifter,

en mastektomi och koksaltimplantat,

så innan jag säger något mer,

låt mig säga, detta är det oäkta.

(Skratt)

Jag har upptäckt att jag behöver
få den biten ur världen,

för jag ser hur folk är helt

"Å, jag vet att det är den där."

Sedan flyttar jag på mig
eller gestikulerar och då

"Nej, det är den där."

Så nu vet ni.

Jag lärde mig massor av att vara patient,

en av de överraskande sakerna var

att bara en liten del av cancerupplevelsen

handlar om läkekonst.

Det mesta är känslor och tro,

att förlora och hitta din identitet

och att finna styrka

och flexibilitet
man inte visste att man hade.

Det handlar om att inse att

de viktigaste sakerna i livet

inte är saker, utan relationer,

och det handlar om att skratta
ovissheten rakt upp i ansiktet

och att lära sig att man tar sig
ur nästan vad som helst

genom att säga, "Jag har cancer."

(Skratt)

Det andra jag lärde mig var att

jag inte måste anamma "canceröverlevare"

som min identitet,

men oj vilka starka krafter det finns

som pressar mig att göra just det.

Missförstå mig inte, snälla.

Cancerorganisationer

och kampanjer för tidig screening

och cancermedvetenhet och cancerforskning

har normaliserat cancer,

och det är underbart.

Nu kan vi tala om cancer

utan att viska.

Vi kan tala om cancer
och vi kan stödja varandra.

Men ibland känns det

som att folk överdriver lite

och börjar tala om för oss
hur det kommer att kännas.

Ungefär en vecka efter min operation

hade vi en gäst hemma hos oss.

Det var troligen vårt första misstag.

Kom ihåg att

vid den tiden i mitt liv

hade jag varit präst i över 20 år,

och frågor om döende och döden

och meningen med livet,

är sånt som jag har babblat om jämt.

Vid middagen den kvällen

sträckte vår gäst upp armarna över huvudet

och sa, "Du vet, Deb,

nu kommer du verkligen lära dig
vad som är viktigt.

Ja, du kommer göra stora förändringar

i livet,

och nu kommer du börja tänka på din död.

Jajamen, den här cancern
är din väckarklocka."

Detta är gyllene ord,

från någon som talar om

sin egen erfarenhet,

men när någon talar om för dig

hur du kommer att känna,

då är det bara trams.

Den enda anledningen till
att jag inte dödade honom

med mina bara händer

var att jag inte kunde lyfta högerarmen.

Men jag sa

ett riktigt hemskt ord till honom,

sedan ett vanligt ord som --

(Skratt) --

fick min make att säga,
"Hon går på narkotika."

(Skratt)

Och efter min behandling kändes det som

att alla talade om för mig
vad min upplevelse skulle betyda.

"Å, det här betyder
att du ska gå cancermarschen."

"Å, då kommer du på cancerlunchen"

"Då kommer du att bära

rosa bandet och den rosa t-shirten

och pannbandet och örhängena

och armbandet och trosorna."

Trosor. Seriöst, googla det.

(Skratt)

Hur ökar det medvetenheten?

Det är bara min man
som bör se mina trosor.

(Skratt)

Han är ganska medveten om cancer redan.

Det kom en punkt då jag kände, herregud,

det här tar över mitt liv.

Det var då jag sa till mig själv,
äg din upplevelse.

Låt den inte äga dig.

Vi vet alla att

det bästa sättet att hantera
trauma, hantera förluster,

vilken livsförändrande
upplevelse som helst,

är att finna mening.

Men grejen är:

Ingen kan tala om för oss

vad vår upplevelse betyder.

Vi måste bestämma oss för vad det betyder.

Och det behöver inte vara någon enorm,

utåtriktad mening.

Alla måste inte starta en stiftelse

eller en organisation eller skriva en bok

eller göra en dokumentär.

Meningen kan vara tyst

och inåtvänd.

Vi fattar kanske ett litet beslut om livet

som kan föra med sig stor förändring.

Jag hade en patient för många år sedan,

en härlig ung man

som älskades av personalen,

så det var en chock för oss att inse

att han inte hade några vänner.

Han bodde själv,

kom till cellgiftsbehandlingarna själv,

fick behandlingen,

och sedan gick han hem själv.

Jag frågade honom, jag sa

"Du, hur kommer det sig att du aldrig
har någon vän med dig?"

Han svarade,
"Jag har inte några vänner."

Men han hade massor av vänner
på infusionsvåningen.

Vi älskade honom, och folk
gick in och ut ur hans rum hela tiden.

Så vid hans sista cellgiftsbehandling

sjöng vi sången,

satte kronan på hans huvud
och blåste såpbubblorna

och sedan frågade jag honom, jag sa

"Så vad ska du göra nu?"

Och han svarade,

"Skaffa vänner."

Och det gjorde han.

Han började volontärarbeta
och fick vänner där,

han började gå i kyrkan
och fick vänner där,

och till jul bjöd han in mig
och min man på fest hos honom,

och stället var fullt av hans vänner.

Äg din upplevelse.

Låt den inte äga dig.

Han bestämde att meningen
med hans upplevelse

var att få känna glädjen i vänskap

och sedan lära sig att få vänner.

Hur är det med dig?

Hur ska du finna mening

med din kassa upplevelse?

Det kan vara något nyligen,

eller något du burit på

under en väldigt lång tid.

Det är aldrig försent
att ändra dess mening,

för mening är dynamiskt.

Vad det betyder idag

är kanske inte vad det betyder om ett år,

eller om 10 år.

Det är aldrig försent att bli något annat

än bara en överlevare.

Hör ni hur statiskt ordet låter?

Överlevare.

Ingen rörelse, ingen tillväxt.

Äg din upplevelse.

Låt den inte äga dig, för om du gör det,

tror jag att du kommer att bli fången,

du kommer inte att växa,
inte att utvecklas.

Men det är förstås
inte alltid tryck utifrån

som får oss att anta överlevaridentiteten.

Ibland gillar vi bara fördelarna med den.

Ibland ger det utdelning.

Men sedan fastnar vi.

En av de första saker jag lärde mig

som prästlärling, var tre C

i prästens arbete:

Trösta (comfort), klargör (clarify) och,
när det behövs, konfrontera (confront)

eller utmana (challenge).

Alla gillar tröstandet

och klargörandet.

Konfronterande, inte lika trevligt.

En av de andra sakerna jag älskade

med att vara präst var

att träffa patienter ett eller flera år

efter deras behandling, för

det var verkligen häftigt att se
hur de hade förändrats,

hur deras liv hade utvecklats

och vad som hade hänt med dem.

Så jag blev överlycklig en dag

när jag kallades ner till klinikens lobby

av en patient som jag träffat året innan,

och hon var där
med sina två vuxna döttrar,

som jag också kände,
för sin ettårskontroll.

Jag kom ner till lobbyn,
och de var extatiska,

för hon hade just fått alla testresultat

och var friskförklarad, NED
(No Evidence of Disease).

Något jag hade trott betydde
Not Entirely Dead.

Så de var extatiska, vi satt ner,

och det var så märkligt, för

inom två minuter började hon
återberätta sin historia

om diagnosen, operationen
och cellgiftsbehandlingarna,

trots att jag, som hennes präst,
hade träffat henne varje vecka

och kände till historien.

Hon använde ord som lidande,

pina, kamp.

Och hon avslutade sin berättelse med,

"Jag kände mig korsfäst."

Vid det laget ställde sig
hennes döttrar upp och sa,

"Vi ska hämta kaffe."

Och så gick de.

Berätta tre saker om dig själv
innan nästa hållplats.

Folk gick ur bussen innan hon ens kom

till nummer två eller tre.

Så jag gav henne en näsduk,

och en kram,

och eftersom jag verkligen
tyckte om den här kvinnan,

sa jag,

"Kliv ner från ditt kors."

Hon sa, "Va?"

Så jag upprepade,
"Kliv ner från ditt kors"

Till hennes fördel ska sägas
att hon kunde prata om orsakerna

till att hon antog och sedan höll fast
vid den här identiteten.

Den gav henne mycket uppmärksamhet.

Folk tog hand om henne,
för ovanlighets skull.

Men nu hade det motsatt effekt

Det stötte bort folk.

Folk gick alltid för att hämta kaffe.

Hon kände sig korsfäst av sin upplevelse,

men hon ville inte låta
sitt korsfästa jag dö.

Ni tänker kanske

att jag var lite hård mot henne,

så jag vill säga att

jag talade utifrån min egen upplevelse.

Många år tidigare

fick jag sparken
från ett jobb jag älskade,

och jag kunde inte sluta prata

om min oskuld

och orättvisan, sveket, förräderiet,

ända tills folk, precis som för henne,
vände ryggen åt mig,

tills jag slutligen insåg

att jag inte bara bearbetade mina känslor,

jag närde dem.

Jag ville inte att
det korsfästa jaget skulle dö.

Men alla vet ju att i varje historia
om återuppståndelse

måste någon dö först.

Den kristna berättelsen,

Jesus var död i kryptan en hel dag

innan han återuppstod.

Jag tror att för oss

innebär kryptan

att vi gör vårt egna djupa, inre arbete

med våra sår,

och tillåter oss själva att bli helade.

Vi måste låta det korsfästa jaget dö

så att ett nytt jag, ett sannare jag

kan födas.

Vi måste släppa den gamla historien

så att nya historier och sannare historier

kan berättas.

Äg din upplevelse. Låt den inte äga dig.

Tänk om det inte fanns några överlevare,

alltså om folk bestämde sig för

att äga sina trauman som erfarenheter

istället för att anamma dem som identitet?

Kanske skulle det vara slutet på att vara

fångad i sina sår,

och början på ett fantastiskt

självutforskande, upptäckter och tillväxt.

Kanske skulle det vara början på
att definiera oss själva

utifrån vilka vi har blivit

och vilka vi blir.

Överlevare är kanske inte

en av de tre saker
du skulle berätta för mig.

Hur som helst.

Jag vill bara att ni alla ska veta att

jag är glad över att vi är
på den här bussen tillsammans,

och det här är min hållplats.

(Applåder)