Varför Brexit hände – och vad vi ska göra nu

Vi är pinsamt omedvetna om hur uppdelade våra samhällen är, och Brexit växte fram ut en djup, outforskad klyfta mellan dem som fruktar globalisering och dem som omfamnar den, säger den samhällsvetenskapliga forskaren Alexander Betts. Hur ska vi hantera den rädslan och den växande uppgivenheten inför det politiska etablissemanget, samtidigt som vi tar ställning mot främlingsfientlighet och nationalism? Lyssna på Betts när han diskuterar de fyra steg han tycker vi borde ta efter Brexit för att gå mot en mer inkluderande värld.

Jag är brittisk.

(Skratt)

(Applåder)

Aldrig förut har frasen "Jag är brittisk"
utlöst så mycket medkänsla.

(Skratt)

Jag kommer från en ö
som många av oss vill tro

har präglats av kontinuitet
under det senaste årtusendet.

Vi har historiskt sett
tvingat på förändring hos andra

men inte gjort lika mycket själva.

Så det kom som en enorm chock för mig

när jag vaknade upp
på morgonen den 24 juni

och upptäckte att mitt land
hade röstat för att lämna EU,

min premiärminister hade avgått

och Skottland övervägde en folkomröstning

som skulle kunna medföra ett slut
på Storbritanniens existens.

Det var en enorm chock för mig,

och det var en enorm chock
för många människor,

men det var också något
som under de följande dagarna

skapade en total politisk härdsmälta

i mitt land.

Det talades om en andra folkomröstning,

nästan som efter en match i någon sport,

där vi kunde be motståndarlaget

om ett omspel.

Alla skyllde på alla.

Folk skyllde på premiärministern

för att han hade anordnat en folkröstning.

De beskyllde oppositionsledaren

för att inte ha kämpat emot tillräckligt.

De unga anklagade de äldre.

De högutbildade
skyllde på de lågutbildade.

Den totala härdsmältan gjordes ännu värre

av det mesta tragiska inslaget:

graden av främlingsfientlighet
och rasistiska attacker på brittiska gator

steg till en nivå
som jag aldrig tidigare sett

i hela mitt liv.

Folk pratar nu om ifall mitt land
håller på att bli ett "Little England",

eller som en av mina kollegor sa,

om vi höll på att bli
en nöjespark med 50-talstema

som flyter omkring i Atlanten.

(Skratt)

Men min fråga är den här,

borde vi vara så chockerade
som vi har varit på sista tiden?

Var det något som händer över natten?

Eller finns det djupare
strukturella faktorer

som har lett oss dit vi är idag?

Jag vill ta ett steg tillbaka
och ställa två grundläggande frågor.

För det första, vad innebär Brexit,

inte bara för mitt land,

utan för oss alla runt om i världen?

För det andra, vad kan vi göra åt det?

Hur ska vi reagera?

Så vad står Brexit för?

Det är underbart att vara efterklok.

Brexit lär oss många saker
om vårt samhälle

och om samhällen runt om i världen.

Det understryker på sätt
som vi verkar pinsamt omedvetna om

hur uppdelade våra samhällen är.

Röstandet var uppdelat efter ålder,
utbildning, klass och geografi.

Unga människor röstade inte
i någon större utsträckning,

men de som gjorde det ville stanna.

Äldre människor ville verkligen lämna EU.

Geografiskt sett var det London
och Skottland som var starkast motiverade

att vara en del av EU,

medan det i andra delar av landet
fanns en stark ambivalens.

Dessa uppdelningar är något
vi måste erkänna och ta på allvar.

På ett djupare plan
lär oss röstresultatet något

om hur politik fungerar idag.

Nutida politik handlar inte bara
om höger och vänster.

Det är inte längre
bara skatt och utgifter.

Det handlar om globalisering.

Skiljelinjen i dagens politik ligger
mellan de som omfamnar globalisering

och de som fruktar globalisering.

(Applåder)

Om vi ser på varför
de som vill lämna –

vi kallar dem "Lämnare",
i motsats till "Stannare" –

ser vi två faktorer i valundersökningarna

som verkligen spelade roll.

Den första var immigration,
och det andra var självstyre,

och dessa representerar en önskan hos folk
att ta tillbaka kontrollen över sina liv

och att de inte känner
att några politiker representerar dem.

Men det är idéer som tyder på
rädsla och främlingsskap.

De representerar en tillbakagång
till nationalism och gränser

som många av oss inte står för.

Men jag menar att helhetsbilden
är mer komplicerad än så,

att liberala internationalister

som jag själv, och jag inkluderar
verkligen mig själv där,

vi behöver skriva tillbaka oss själva
i den helhetsbilden för att förstå

hur vi hamnade där vi är idag.

När vi ser på hur det röstades
runt omkring i Storbritannien

kan vi se uppdelningarna med blotta ögat.

De blå områdena visar Stanna

och de röda områdena Lämna.

När jag såg det här

tänkte jag personligen på
hur väldigt lite tid i mitt liv

som jag faktiskt hade tillbringat
i många av de röda områdena.

Jag insåg plötsligt, när jag såg på
de 50 områden i Storbritannien

med starkast röststöd för Lämna,

att jag hade tillbringat totalt fyra dagar
av mitt liv i dessa områden.

På vissa av dessa platser

visste jag inte ens
vad röstdistrikten hette.

Det var en riktig chock för mig,

och det antydde att människor som mig

som tänker på oss själva
som inkluderande, öppna och toleranta,

kanske inte känner till
våra egna länder och samhällen

på långa vägar så bra som vi vill tro.

(Applåder)

Och utmaningen som det leder till
är att vi behöver hitta ett nytt sätt

att prata om globalisering
med dessa människor,

att erkänna att för de människor
som kanske inte har gått på högskola,

som kanske inte har växt upp med internet,

som inte haft möjlighet att resa,

kanske inte övertalas
av de berättelser som övertygar oss

inuti våra liberala bubblor.

(Applåder)

Det betyder att vi måste
sträcka oss längre ut och förstå.

På Lämna-sidan har en minoritet

prånglat ut en politik
fylld av rädsla och hat,

skapat lögner och misstänksamhet,

till exempel runt idén
om att en röst för Europa

skulle kunna öka antalet flyktingar
och asylsökande som kommer till Europa

när rösten om att lämna
inte hade något att göra med immigration

som kom utifrån EU.

Men en stor majoritet av Lämna-röstarna

var uppgivna inför
det politiska etablissemanget.

Det var en proteströst för många,

en känsla av att ingen representerade dem,

att de inte kunde hitta
ett politiskt parti som talade för dem,

och därför vände de ryggen
åt det politiska etablissemanget.

Detta syns på många ställen i Europa
och i den liberala demokratiska världen.

Vi ser det i den popularitet
som Donald Trump har fått i USA,

i den växande nationalism
som Viktor Orbán visar i Ungern,

i den ökade popularitet
som Marine Le Pen har i Frankrike.

Brexitspöket finns i alla våra samhällen.

Frågan jag tror vi behöver ställa oss
är min andra fråga,

det vill säga hur vi kollektivt ska agera?

Alla vi som vill skapa
liberala, öppna, toleranta samhällen

är i desperat behov av en ny vision,

en vision om en mer tolerant,
inkluderande globalisering,

en som gör att vi tar människor med oss
istället för att lämna kvar dem.

Den visionen om globalisering

måste börja med att erkänna de fördelar
som globalisering för med sig.

Ekonomerna är överens om

att fri handel, rörligt kapital,

att människor kan röra sig
över landsgränser

är positivt för alla, totalt sett.

Experter på internationella relationer

är överens om

att globalisering ger ömsesidigt beroende

vilket skapar samarbete och fred.

Men globalisering
har också omfördelande effekter.

Den skapar vinnare och förlorare.

Om vi tar exemplet migration,

så vet vi att immigration
ger en positiv nettoeffekt på ekonomin

under nästan alla omständigheter.

Men vi måste också vara medvetna om

att den skapar omfördelande konsekvenser,

viktigast att nämna är
att invandrad lågutbildad arbetskraft

kan leda till en lägre lönenivå
för de fattigaste i våra samhällen

och det kan också
öka prisnivån på bostäder.

Det hindrar inte att det är positivt,

men det betyder att fler människor
måste dela på de fördelarna

och erkänna att de finns.

2002 höll Kofi Annan,
FN:s generalsekreterare

ett tal vid Yale University,

och det talet handlade om
inkluderade globalisering.

Det var det tal som myntade den termen.

Han sa, och jag citerar,

"Globaliseringens glashus
måste vara öppet för alla

om det ska fortsätta vara säkert.

Trångsynthet och okunnighet

är det fula tryne som visar sig
i exkluderade och fientlig globalisering"

Idén om inkluderande globalisering
återupplivades kortvarigt 2008

under en konferens om progressiv styrning

där många ledare
från Europas länder deltog.

Men i det hårda klimat
som uppstod under finanskrisen 2008

försvann konceptet nästan utan spår.

Globaliseringen har kidnappats
för att stödja en nyliberal agenda.

Den anses ofta vara en elitistisk agenda

snarare än något som är till allas fördel.

Och den behöver återtas
i en mycket mer inkluderande form

är den har idag.

Så frågan är, hur kan vi
uppnå det här målet?

Hur ska vi kunna balansera
att hantera rädsla och främlingsskap

medan vi samtidigt protesterar våldsamt

mot att ge efter
för xenofobi och nationalism?

Det är frågan för oss alla.

Jag är forskare inom samhällsvetenskap

och jag tror att samhällsvetenskapen
kan ge ledtrådar till var vi kan börja.

Vår förändring måste handla om
både idéer och ägodelar

och jag vill ge er fyra idéer
att utgå ifrån.

Den första handlar om medborgarutbildning.

Vad som är tydligt från Brexit

är glappet mellan folks uppfattning
och den empiriska verkligheten.

Någon har sagt att vi har förflyttat oss
till ett samhälle bortom fakta,

där bevis och sanning
inte längre spelar någon roll,

och lögner har lika hög status
som klara bevis.

Så hur kan vi ...

(Applåder)

Hur kan vi bygga upp respekten för sanning
och bevis i våra liberala demokratier?

Det måste börja med utbildning,

men den måste utgå ifrån
att det finns enorma skillnader.

2014 publicerade
opinionsinstitutet Ipsos MORI

en undersökning
om attityder till immigration

och den visade
att när antalet invandrare ökar

så ökar också folkets oro
över immigrationen,

även om den inte
redde ut något orsakssamband,

för det kan också ha att göra med
något annat än antalet människor,

till exempel den politiska
och mediala berättelsen runt dem.

Men samma undersökning avslöjade också

ett enormt informationsglapp
i befolkningen

och en missuppfattning
om vad immigration beror på.

Attityderna i Storbritannien
visar till exempel

att allmänheten trodde att asylsökande

var en större andel
av immigrationen än de var,

men de trodde också att andelen invandring
som var relaterad till utbildning

var mycket lägre sett till
den totala invandringen

än den verkligen är.

Så vi måste hantera
den här desinformationen,

glappet mellan uppfattning och verklighet
för nyckelaspekter av globalisering.

Och det kan inte bara vara
något som vi överlåter till skolan,

även om det är viktigt
att börja i tidig ålder.

Det måste handla om
ett livslångt deltagande som medborgare

och ett engagemang bland befolkningen
som alla samhällen borde uppmuntra.

Den andra saken,
som jag tror är en möjlighet,

är tanken att uppmuntra mer interaktion
mellan olika grupperingar.

(Applåder)

En av de saker som jag tycker sticker ut

när jag ser på attityderna
till immigration i Storbritannien

är att de regioner i mitt land

som är mest toleranta mot invandrare

ironiskt nog också har
de högsta antalet invandrare.

London och sydöstra delen
har till exempel flest invandrare

och de är också med bred marginal
de mest toleranta områdena.

Det är i de områden av landet
som har de lägsta nivåerna av immigration

som faktiskt är de mest exkluderande
och intoleranta mot invandrare.

Så vi behöver uppmuntra utbytesprogram.

Vi behöver se till de äldre generationer
som kanske inte kan resa

får tillgång till internet.

Vi behöver uppmuntra,
både på lokal och nationell nivå,

större rörlighet, mer deltagande,

mer interaktion med människor
som vi inte känner

och vars åsikter
vi kanske inte håller med om.

Den tredje saken
som jag tror är avgörande,

och det här är verkligen grundläggande,

är att vi måste se till
att alla får ta del

av fördelarna med globaliseringen.

Den här illustrationen
från Financial Times

efter Brexit är verkligen slående.

Den visar på ett tragiskt sätt
att de som röstade för att lämna EU

var de som faktiskt
skulle ha tjänat mest materiellt sett

på handeln med EU.

Men problemet är
att människorna i de områdena

inte såg sig själva som förmånstagare.

De trodde inte
att de faktiskt fick tillgång

till materiella fördelar av ökad handel
och ökad rörlighet i världen.

Jag arbetar mest med flyktingfrågor

och en av de idéer som jag
lägger mest tid att predika om,

ofta i utvecklingsländer
runt om i världen,

är att för att stödja
integrationen av flyktingar

kan vi inte bara
ge fördelar till flyktingar,

vi måste också ta tag i problemen
för den mottagande lokalbefolkningen.

Om vi ser på det

så föreslår jag en policy
som tillhandahåller

oproportionerligt bättre
utbildningsmöjligheter, vårdinrättningar,

tillgång till social service

i de regioner som har hög invandring

för att dämpa oron
bland lokalbefolkningen.

Men medan vi uppmuntrar det
i många utvecklingsländer

lever vi inte som vi lär här hemma

och tar in det i våra samhällen.

Om vi på allvar ska se till

att alla får dra nytta av
de ekonomiska fördelarna

så behöver våra företag
också en modell för globalisering

som tar människors välfärd
med i beräkningen.

Den fjärde och sista idén
som jag vill ta upp med er

är att vi behöver mer ansvarsfull politik.

Det finns väldigt lite
samhällsvetenskaplig forskning

som jämför attityder till globalisering.

Men utifrån de undersökningar som finns

kan vi se att skillnaderna är stora
mellan olika länder

och tidsperioder i dessa länder

för de attityder och den tolerans

man har inför frågor som migration
och fri rörlighet å ena sidan

och fri handel å andra sidan.

Men en hypotes som jag tycker träder fram
vid en hastig blick på siffrorna

är att tanken att polariserade samhällen

är mycket mindre toleranta
mot globalisering.

Det är i samhällen
som Sverige förr i tiden,

som Kanada idag,

där det finns en mittenpolitik,

där höger och vänster samarbetar,

där stödjande attityder
mot globalisering uppmuntras.

Det vi ser i världen idag
är en tragisk polarisering,

ett sammanbrott i dialogen
mellan extremerna i politiken,

och ett tomrum
i det liberala mittområdet

som kan uppmuntra kommunikation
och en gemensam förståelse.

Vi kanske inte kan uppnå det idag,

men vi kan iallafall uppmärksamma
våra politiker och media på detta

för att de ska sluta
använda rädslans språk

och bli mycket mer toleranta mot varandra.

(Applåder)

De här idéerna är bara en början,

och det är delvis för att det här

behöver vara ett inkluderande
och delat projekt.

Jag är fortfarande brittisk.

Jag är fortfarande europé.

Jag är fortfarande en världsmedborgare.

Alla vi som tror

att våra identiteter
inte är ömsesidigt uteslutande

behöver jobba tillsammans

för att se till att globaliseringen
tar med sig alla människor

och inte lämnar någon kvar i sticket.

Bara då kan vi verkligen förena
demokrati och globalisering.

Tack.

(Applåder)