Min son var en av Columbineskyttarna. Här är min historia

Sue Klebold är mamma till Dylan Klebold, en av de två ansvariga skyttarna vid massakern vid Columbine High School, där 12 elever och en lärare mördades. Hon har tillbringat åratal med att skärskåda varenda detalj i sin familj, för att försöka förstå vad hon hade kunnat göra för att förhindra sin sons våld. I detta svåra och skakande föredrag pratar Klebold om sambandet mellan psykisk hälsa och våld, och uppmanar föräldrar och yrkesmänniskor att fortsätta undersöka kopplingen mellan självmordstankar och mordtankar.

Den sista gången jag hörde min sons röst

var när han gick ut genom ytterdörren,

på väg till skolan.

Han ropade ut ett ord i mörkret:

"Hejdå."

Det var den 20 april 1999.

Senare den morgonen,
på Columbine High School,

begick min son Dylan och hans vän Eric

mord på 12 elever och en lärare,

och skadade fler än 20 andra
innan de tog sina egna liv.

Tretton oskyldiga människor dödades,

och efterlämnade nära och kära
i ett tillstånd av sorg och trauma.

Andra blev skadade,

en del blev vanställda
eller permanent handikappade.

Men enormiteten av denna tragedi

kan inte mätas bara
i antalet döda och skadade.

Det går inte att kvantifiera
den psykologiska skadan

hos de som var i skolan,

eller deltog i räddnings-
eller städarbete.

Det finns inget sätt

att bedöma omfattningen
av en tragedi som Columbine,

särskilt inte när den kan användas

som mall för andra skyttar
som begår egna vidrigheter.

Columbine var som en flodvåg,

och när den hade lagt sig,

tog det åratal för samhället

att förstå dess påverkan.

Det har tagit mig åratal

att försöka acceptera
det min son lämnade efter sig.

Det grymma beteende
som definierade hans livsslut

visade mig att han var en helt annan
än den person jag kände.

Efteråt frågade folk,

"Hur kunde du inte veta?

Vad var du för mamma?"

Jag undrar fortfarande samma sak.

Innan skjutningarna
såg jag mig själv som en bra mamma.

Att hjälpa mina barn att bli omtänksamma,

hälsosamma, ansvarstagande vuxna

var mitt livs viktigaste jobb.

Men tragedin övertygade mig
om att jag hade misslyckats som förälder,

och det är delvis känslan av misslyckande
som gör att jag står här idag.

Förutom hans pappa,

var jag den som kände
och älskade Dylan allra mest.

Om någon hade kunnat veta
vad som var på gång

så borde det ha varit jag, eller hur?

Men jag visste inte.

Jag är här idag för att dela med mig

av hur det är att vara mamma
till någon som dödar och skadar.

I åratal efter tragedin
finkammade jag minnen

för att försöka lista ut
exakt var mitt föräldraskap misslyckades.

Men det finns inga enkla svar.

Jag kan inte ge några lösningar.

Allt jag kan göra

är att tala om vad jag har lärt mig.

När jag pratar med folk
som inte kände mig innan skjutningarna,

möter jag tre utmaningar.

Först, när jag kommer in
i ett rum som detta,

så vet jag aldrig om någon där
har upplevt förlust

på grund av det min son gjorde.

Jag känner behov av
att uppmärksamma lidandet

som min familjemedlem orsakade,
eftersom han inte kan göra det själv.

Så först av allt, av hela mitt hjärta,

beklagar jag om min son
har orsakat dig smärta.

Den andra utmaningen jag har

är att jag måste be om förståelse
och även medkänsla

när jag pratar om min sons död
som ett självmord.

Två år innan han dog

skrev han i ett anteckningsblock

att han skar sig själv.

Han sa att han plågades

och ville skaffa en pistol
för att kunna avsluta sitt liv.

Jag visste inget av detta
förrän flera månader efter hans död.

När jag pratar om hans död
som ett självmord,

försöker jag inte bagatellisera grymheten
han visade i slutet av sitt liv.

Jag försöker förstå

hur dessa självmordstankar

ledde till mord.

Efter att ha läst mycket
och pratat med experter,

har jag börjat tro

att hans inblandning i skjutningarna
inte grundades i hans önskan att döda

utan i hans önskan att dö.

Den tredje utmaningen jag har
när jag pratar om min sons mord-självmord,

är att jag pratar om psykisk hälsa -

ursäkta mig -

är att jag pratar om psykisk hälsa,

eller hjärnhälsa som jag föredrar
att kalla det, för det är mer konkret.

Och i samma mening pratar jag om våld.

Det sista jag vill är
att bidra till missuppfattningarna

som redan finns kring psykisk sjukdom.

Bara väldigt få av de
som lider av psykisk sjukdom

är våldsamma mot andra,

men bland de som dör
på grund av självmord

bedömer man att ungefär 75
till möjligen mer än 90 procent

har en psykisk åkomma av något slag.

Som ni mycket väl vet

är vår psykvård inte utrustad
för att hjälpa alla,

och alla med destruktiva tankar

uppfyller inte kriterierna

för en specifik diagnos.

Många med långvariga känslor

av rädsla, ilska eller hopplöshet,

utreds eller behandlas aldrig.

Allt för ofta får de bara uppmärksamhet
om de hamnar i en beteendekris.

Om bedömningarna stämmer,

att en till två procent av alla självmord

inbegriper mord på någon annan,

innebär det att när självmordsfrekvensen
ökar i vissa befolkningar,

så ökar även mord-självmordsfrekvensen.

Jag ville förstå vad som pågick
inuti Dylan innan hans död,

så jag sökte svar hos andra
som förlorat någon till självmord.

Jag gjorde undersökningar
och hjälpte till vid insamlingar,

och så ofta jag kunde,

pratade jag med de som överlevt
egna självmordstankar

eller självmordsförsök.

Ett av de nyttigaste samtalen jag hade

var med en kollega

som råkade höra mig prata
med någon annan

i mitt kontorsrum.

Hon hörde mig säga
att Dylan inte kunde ha älskat mig

om han kunde göra
något så hemskt som han gjorde.

Senare, när jag var själv,

bad hon om ursäkt
för att hon råkat höra samtalet,

men sa till mig att jag hade fel.

Hon sa att när hon var en ung,
ensamstående mamma

med tre små barn,

blev hon djupt deprimerad
och inlagd för sin egen säkerhet.

När det hände var hon övertygad

om att hennes barn
skulle ha det bättre om hon dog,

så hon hade gjort en självmordsplan.

Hon försäkrade mig om att en mors kärlek
är det starkaste band som finns,

och att hon älskade sina barn
över allt annat i världen,

men på grund av sin sjukdom
var hon säker på

att de skulle ha det bättre utan henne.

Det hon sa, och det jag lärt mig
från andra,

är att vi inte gör det så kallade valet

att begå självmord

på samma sätt som vi väljer
vilken bil vi ska köra

eller var vi ska gå ut på en lördagkväll.

När någon är extremt självmordsbenägen,

är de i ett medicinskt akutläge.

Deras tankeförmåga är försämrad
och de har inte förmåga till självstyre.

Trots att de kan göra en plan
och agera logiskt,

är deras verklighetsuppfattning
förvriden av ett smärtfilter

genom vilket de tolkar verkligheten.

En del människor är väldigt bra
på att dölja detta tillstånd,

och de har ofta god anledning till detta.

Många av oss har någon gång
självmordstankar,

men ihållande, långvariga självmordstankar

och konkreta dödsplaner

är sjukliga symptom,

och precis som med andra sjukdomar,

måste tillståndet upptäckas och behandlas

innan ett liv förloras.

Men min sons död
var inte bara ett självmord.

Det var också ett massmord.

Jag ville veta hur hans självmordstankar

blev mordtankar.

Men det är ont om forskning
och det finns inga enkla svar.

Ja, han hade förmodligen en depression.

Han hade en perfektionistisk
och självständig personlighet,

vilket gjorde honom mindre benägen
att söka hjälp hos andra.

Han hade upplevt saker i skolan

som fått honom att känna sig sänkt,
förödmjukad och arg.

Och han hade en komplicerad vänskap

med en pojke som delade hans känslor
av ilska och utanförskap,

och som var djupt störd,

kontrollerande och mordisk.

Och ovanpå denna period i hans liv,

med extrem sårbarhet och skörhet,

fick Dylan tillgång till skjutvapen,

trots att vi aldrig hade några i vårt hem.

Det var skrämmande enkelt
för en 17-åring att köpa skjutvapen,

både lagligt och olagligt,
utan mitt tillstånd eller min vetskap.

Och på något vis,

17 år och många skolskjutningar senare,

är det fortfarande skrämmande enkelt.

Det Dylan gjorde den dagen
krossade mitt hjärta,

och som så ofta med trauman,

slet det hårt på min kropp och själ.

Två år efter skjutningarna
fick jag bröstcancer,

och ytterligare två år senare
fick jag psykiska problem.

Utöver den ständiga, oavbrutna sorgen

var jag livrädd

att jag skulle möta en familjemedlem
till någon Dylan hade dödat,

eller bli antastad av pressen

eller någon ilsken medborgare.

Jag var rädd att se på nyheterna,

rädd att höra mig själv omnämnas
som en hemsk förälder eller vidrig person.

Jag började få panikattacker.

Den första omgången
började fyra år efter skjutningarna,

när jag förberedde mig för att vittna,

och skulle tvingas möta
offrens familjer öga mot öga.

Den andra omgången
började sex år efter skjutningarna,

när jag förberedde mig
för att tala offentligt om mord-självmord

för första gången vid en konferens.

Båda gångerna varade det flera veckor.

Attackerna kom var som helst,

i järnaffären, på kontoret,

till och med i sängen
när jag läste en bok.

Min hjärna låste sig plötsligt
i en snurrande virvel av skräck

och hur mycket jag än försökte

lugna ner mig eller resonera mig ur det,

så kunde jag inte göra det.

Det kändes som att min hjärna
försökte ta död på mig,

och sedan tog rädslan för att vara rädd

över alla mina tankar.

Det var då jag lärde mig

hur det känns att ha en krånglande hjärna,

och det var då jag verkligen
blev en förespråkare för hjärnhälsa.

Med terapi, läkemedel och självvård

återvände livet så småningom

till vad som nu kunde anses normalt
under omständigheterna.

När jag såg tillbaka på allt som hänt,

kunde jag se att min sons väg
till dysfunktion

förmodligen var en period
på ungefär två år,

gott om tid för att få hjälp,

om bara någon hade vetat
att han behövde hjälp,

och vetat vad man borde göra.

Varje gång någon frågar mig,

"Hur kunde du inte ha vetat?",

känns det som ett slag i magen.

Det bär med sig anklagelser
och väcker de skuldkänslor

som jag trots all terapi jag gått i,

aldrig helt kommer att slippa.

Men detta har jag lärt mig:

om kärlek var tillräckligt

för att stoppa en självmordsbenägen person

från att skada sig själv,

så skulle nästan inga självmord ske.

Men kärlek är inte tillräckligt,

och självmord är vanliga.

Det är den näst vanligaste dödsorsaken

hos personer från 10 till 34,

och 15 procent av amerikanska ungdomar

säger sig ha gjort en självmordsplan

under det senaste året.

Jag har lärt mig att oavsett hur mycket
vi vill tro att vi kan,

så kan vi inte veta eller kontrollera

allt våra älskade tänker och känner,

och den envisa tron
att vi på något sätt är annorlunda,

att någon vi älskar aldrig skulle fundera
på att skada sig själv

eller någon annan,

kan göra att vi missar

det som finns framför våra ögon.

Och om det värsta scenariot
ändå inträffar,

måste vi lära oss förlåta oss själva
för att vi inte visste,

för att vi inte ställde rätt frågor

eller för att vi inte hittade
rätt behandling.

Vi borde alltid anta

att någon vi älskar kan vara lidande,

oavsett vad de säger

eller hur de beter sig.

Vi borde lyssna med hela vårt väsen,

utan att döma,

och utan att erbjuda lösningar.

Jag vet att jag kommer att leva
med denna tragedi,

med dessa många tragedier,

resten av mitt liv.

Jag vet att många tänker

att min förlust inte kan jämföras
med de andra familjernas förlust.

Jag vet att min kamp
inte gör deras enklare.

Det finns till och med de som tycker
att jag inte har rätt till någon smärta,

bara ett liv av evig botgöring.

I slutändan vet jag detta:

Det tragiska är att till och med
de mest vaksamma och ansvarsfulla av oss

inte alltid kan hjälpa,

men för kärlekens skull,

får vi aldrig sluta försöka

att veta det ovetbara.

Tack.

(Applåder)