Därför är den enda värdiga framtiden en framtid där alla är inkluderade

"Det krävs bara en person att hålla facklan av hopp brinnande, och den personen kan vara du", säger Hans Helighet Påve Franciskus i detta passionerade TED-tal, direkt från Vatikanstaten.

I ett tal fyllt av hopp och tro som riktar sig till människor inom alla religioner - de med makt så väl som de utan makt - ger den andliga ledaren för kristenheten oss en upplysande analys av världen, och han uppmanar oss att skapa en framtid av jämlikhet, solidaritet och ömhet.

Uttryckt med hans ord: "Låt oss hjälpa varandra att komma ihåg att de 'andra' inte är statistik eller siffror", säger han. "Vi behöver alla varandra."

[Hans Helighet, Påve Franciskus
Filmad i Vatikanstaten

Först visad på TED2017]

God kväll.

Eller god morgon.
Jag vet inte vad klockan är hos er.

Vad den än är så är jag glad
att jag får deltaga i er konferens.

Jag tycker verkligen om temat
- "Framtidens Du" -

för att samtidigt som man tittar framåt,
redan idag inbjuds till en dialog;

att blicka mot framtiden
tillsammans med ett "Du",

"Framtidens Du".

Framtiden består av flera "Du",
den består av möten,

eftersom livet flyter på
tack vara våra relationer.

Mina många levnadsår

har stärkt min övertygelse

om att var och ens existens
är starkt knuten till andras:

Livet är inte bara tid som passerar,
livet handlar om interaktion.

När jag träffar och lyssnar
på sjuka som lider,

migranter som utstår stora svårigheter

i jakten på en bättre framtid,

fångar som bär på helvetet i sina hjärtan,

människor - särskilt unga -
som inte hittar ett jobb,

får mig ofta att undra:

"Varför de och inte jag?"

Även jag föddes i en migrantfamilj.

Min pappa, mina farföräldrar,
som så många andra italienare,

gav sig av till Argentina

och mötte det öde
som drabbar dem som inte har något.

Jag skulle också ha kunnat hamna
bland dagens "kasserade".

Det är därför denna fråga
alltid finns kvar i mitt hjärta:

"Varför de och inte jag?"

Det jag hoppas är att detta möte
kommer hjälpa oss att minnas

att vi alla behöver varandra,

att ingen av oss är en ö,

ett autonomt "Jag",
oberoende av alla andra,

och att vi bara kan bygga
framtiden tillsammans,

utan att exkludera någon.

Ofta tänker vi inte på det,
men i verkligheten hänger allt samman

och vi behöver jobba på våra relationer;

till och med den dåliga uppfattningen

jag har fått om min bror eller syster,

såret som lämnats obehandlat,
den oförrätt som aldrig förlåtits,

den fiendskap som bara kommer såra mig.

Dessa är strider jag bär med mig,

en eld som tär inom mig
som behöver släckas

innan jag brinner upp
och det bara blir aska kvar.

Det är många idag som, av flera skäl,

inte verkar tro det är möjligt
att få en lycklig framtid.

Dessa farhågor måste tas på allvar,

men de är inte oövervinnliga.

Man kan övervinna dem
om man inte stänger in sig,

eftersom man bara kan uppleva lycka

när det råder harmoni
mellan helheten och varje enskild del.

Även naturvetenskapen
- och det här vet ni bättre än jag -

har kommit fram
till en verklighetsuppfattning

där varje del sitter ihop med
och samverkar med allt annat.

Och det för mig
till det andra jag ville ha sagt.

Så fint det skulle vara

om de allt fler landvinningar som görs
inom naturvetenskap och teknik

skulle föra med sig större rättvisa
och socialt inkluderande.

Så fint det skulle vara

om vi samtidigt som vi upptäcker
nya avlägsna planeter

skulle återupptäcka de behov

som våra bröder och systrar har
som rör sig i banor kring oss.

Så fint det skulle vara om broderskap -

detta vackra och ibland obekväma ord -

inte bara innefattade socialt arbete

utan istället blev gängse standard

för politiska, ekonomiska
och naturvetenskapliga val,

och i relationerna mellan
människor, folk och länder.

Endast utbildning i broderskap,
i verklig solidaritet,

kan övervinna "slit och släng-kulturen"

som inte bara innefattar mat och varor

utan framför allt de människor

som marginaliseras
av vårt teknik-ekonomiska system

som, utan att inse det,

ofta sätter produkterna i centrum
istället för människorna.

Solidaritet är ett ord

som många vill ta bort från ordboken.

Solidaritet är dock inte
en automatisk mekanism.

Den kan inte programmeras in
eller kontrolleras;

den är ett spontat beteende
som föds i hjärtat på var och en.

Ja, ett spontant beteende!

När man inser att livet -

även om det ofta är motsägelsefullt -

är en gåva,

att kärlek är källan till
och meningen med livet,

hur kan man då motstå lusten
att behandla andra väl?

För att kunna behandla andra väl

behöver vi minne, vi behöver mod
och även kreativitet.

Man har berättat för mig att på TED

där träffas många kreativa människor.

Ja,

kärlek kräver ett kreativt, handfast
och uppfinningsrikt beteende.

Det räcker inte med goda föresatser
och standardlösningar,

som vi så ofta använder
för att lugna samvetet.

Låt oss hjälpa varandra att komma ihåg

att de andra inte
är statistik eller siffror.

Den andre har ett ansikte.

"Du:et" är alltid ett riktigt ansikte,

en bror att ta hand om.

Det finns en berättelse
som Jesus berättade

för att få oss att förstå skillnaden

mellan de som inte bryr sig

och de som tar hand om andra.

Ni har säkert hört någon berätta
liknelsen om den gode samariten.

När Jesus fick frågan
"Vem är min nästa?"

- det vill säga
"Vilka måste jag ta hand om?" -

så berättade Jesus denna berättelse;

berättelsen om en man

som hade blivit överfallen, rånad,
misshandlad och övergiven längs vägen.

Två mycket respektabla personer
- en präst och en levit -

såg honom

men passerade förbi utan att stanna.

Sedan kom en samarit,
som tillhörde en föraktad etnisk grupp.

När denna samarit
såg den skadade mannen på marken

så passerade han inte,
som om ingenting hade hänt,

istället kände han medlidande.

Han hade medkänsla,
och detta medlidande

fick honom att ta till
mycket konkreta åtgärder:

Han hällde olja och vin på mannens sår,

tog honom till ett härbärge

och betalade ur egen ficka
för att han skulle få hjälp.

Berättelsen om den goda samariten
är berättelsen om mänskligheten idag.

Människans väg är fylld med lidande

orsakat av det faktum
att allt handlar om pengar -

om saker, inte människor.

Och det finns en vana
bland de som anser sig "respektabla"

att inte bry sig om andra,

och därmed lämna många människor -

hela folkgrupper -
liggandes på marken längs vägen.

Men det finns också de
som skapar en ny värld,

som tar hand om andra, med egna medel.

Moder Teresa sade:

"Ingen kan älska om det inte kan ske
på egen bekostnad."

Vi har mycket att göra,
och vi måste göra det tillsammans.

Men hur kan vi göra det
med all ondska vi andas in varje dag?

Tack och lov,

kan inget system stoppa oss från
att öppna oss för det goda, medkänslan,

vår förmåga att reagera mot det onda;

allt kommer från djupet av våra hjärtan.

Nu säger du kanske:

"Visst, det är fina ord,

men jag är inte den goda samariten,
och inte heller Moder Teresa."

Tvärt om, var och en av oss är värdefull;

var och en av oss
är oersättlig, i Guds ögon.

I de mörka konflikter som vi går igenom,

kan var och en av oss vara ett tänt ljus

för att påminna oss om
att ljuset vinner över mörker,

aldrig motsatsen.

För oss kristna har framtiden ett namn,

och detta namn är Hopp.

Att ha hopp betyder inte
att vi är naiva optimister

som ignorerar allt ont
som händer mänskligheten.

Hoppet är ett hjärtas dygd

som inte stänger in sig mörkret,
inte fastnar i det förflutna,

inte hankar sig fram i nuet,

utan kan se framåt.

Hoppet är den öppna dörren mot framtiden.

Hoppet är livets ödmjuka och dolda frö,

som med tiden omvandlas
till ett stort träd.

Det är som en osynlig jäst,
som får hela degen att jäsa,

som sätter smak på hela livet,

och kan göra så mycket,

eftersom en liten ljuslåga
som lever på hopp,

räcker för att göra
mörkret mindre kompakt.

En enda person räcker
för att det ska finns hopp,

och den personen kan vara du.

Sedan finns det ytterligare
ett "Du" och ännu ett "Du",

och tillsammans blir vi "Vi".

Och när vi blivit "Vi",

är det då som hoppet föds?

Nej, det började redan med "Du".

Och när vi blivit "Vi"
startar en revolution!

Det tredje och sista budskapet
jag skulle vilja förmedla idag

handlar om revolutionen,
ömhetens revolution.

Och vad är ömhet?

Det är kärleken
som närmar sig och blir sann.

Det är en rörelse som börjar i hjärtat

och som sprider sig
till ögonen, öronen, händerna.

Ömhet är att använda
sina ögon för att se varandra,

att använda sina öron
för att höra varandra,

för att höra barnens rop,
de fattiga, de som fruktar framtiden;

även lyssna till det tysta ropet
från vårt gemensamma hem,

från vår förgiftade och sjuka jord.

Ömhet innebär att använda
händer och hjärta

för att klappa varandra,
för att ta hand om varandra.

Ömhet är de små barnens språk

och de som behöver andra.

Ett barns kärlek för pappa och mamma

växer med deras smekningar,
blickar, röster, deras ömhet.

Jag tycker om att höra

när pappan och mamman
talar till sina små barn,

när de beter sig som barn,

talar som de talar, som barnen.

Det är ömhet:

att sänka sig till den andres nivån.

Även Gud sänkte sig genom Jesus

för att hamna på vår nivå.

Det var så här den gode samariten levde.

Det var så här Jesus levde,

han som kom ner,

som gick genom hela livet som människa

med ett verkligt kärleksbudskap.

Ja, ömheten är vägen

de modigaste och starkaste
männen och kvinnorna valt.

Ömhet är inte svaghet, det är mod.

Det är solidaritetens väg,
ödmjukhetens väg.

Tillåt mig vara riktigt tydlig:

Ju starkare du är,

desto mer påverkan
har dina handlingar på människor,

desto mer ligger det på dig
att vara ödmjuk.

Annars blir effekten din undergång,

och du drar med dig de övriga.

I Argentina säger man

att makt är som att dricka gin
på fastande mage.

Du blir yr i huvudet, du blir full,
får dig att förlora balansen

och det kommer skada dig själv och andra,

om makten inte kombineras
med ödmjukhet och ömhet.

Med ödmjukhet och riktig kärlek,

blir makt - ju större
och starkare den är -

en godhetens kraft som sprider sig.

Mänsklighetens framtid ligger inte bara
i händerna på våra politiker,

våra stora ledare, våra företag.

Visst, deras ansvar är enormt,

men framtiden ligger framför allt
i händerna på de människor

som behandlar alla andra som ett "Du",

och sig själva som en del av ett "Oss".

Vi behöver alla varandra.

Och därför ber jag dig
minnas mig med ömhet,

eftersom det hjälper mig
med den uppgift som anförtrotts mig:

Att sprida välgång till andra, till alla.

Från alla, till oss alla.

Tack!

(Applåder)