Hur jag reagerade med empati på sexismen inom spelvärlden - Lilian Chen

Lilian Chen spelade Super Smash Brothers Melee under uppväxten. Men när hennes kärlek till spelet ledde till nationella tävlingar märkte hon av en stor obalans mellan könen som förde med sig sociala problem. I det här TEDYouth-föredraget berättar Lilian detaljerat om sina upplevelser av sexism inom Smash-communityn, och hur hon nu vill öka medvetenheten om ämnet på ett sätt som inte vanärar manliga spelare.

TEDYouth-föredrag av Lilian Chen.

Peking House är min familjeägda
kinesiska restaurang

i Willimantic, Connecticut,
där jag växte upp

och tillbringade nästan 20 år
innan vi sålde den.

Min bror och jag hängde mest

i rummet där bak, som kallades "kontoret".

"Kontoret" var egentligen bara ett lager,

men det var där vi hade våra tv-spel,

och spelet som vi spelade mest
hette Super Smash Brothers Melee.

För er som inte vet,

så är Super Smash Brothers Melee
ett äldre fightingspel

som spelas på Nintendo Game Cube.

Min bror och jag spelade detta i timmar,

så pass mycket att vi till och med
utmanade gäster att spela mot oss.

(Skratt)

Till slut tog mina vänner med mig
till en lokal turnering,

där jag hamnande på plats 13 av 33.

Ingen dålig placering,
men fortfarande långt ifrån den bästa.

Efter att ha spelat med spelare
på högre nivåer,

och tagit anteckningar
från matcher jag hittade online,

började jag resa
till nationella turneringar,

och innan jag visste det,

blev jag runtskickad i USA
vid 17 års ålder,

och allt på grund av ett tv-spel.

Helt klart drömlivet, eller hur?

Detta är hur jag tog steget in

i den tävlingsinriktade Super Smash
Brothers Melee-communityn,

ett nätverk jag har varit
en del av i nästan 10 år.

När jag säger tävlingsinriktat tv-spelande

ser ni säkert ett rum fullt med människor
hukade över sina datorer.

Ibland ser det ut så,

men oftare ser det ut så här.

(Skratt)

Eftersom Smash Brothers Melee
är ett så pass gammalt spel

kräver det de stora, tjocka tv-apparaterna
för att kunna spelas.

Våra spelare är så dedikerade

att de släpar med sig dessa
på sina flyg som bagage.

(Skratt)

Vår community är även enormt varierad.

Detta är en bild av Apex,
en årlig turnering i New Jersey.

2013 deltog över 1 500 människor
från 16 olika länder.

Jag känner att om 16 länder
flyger till New Jersey,

så säger det oss något.

Förlåt, New Jersey.

(Skratt)

I tv-spelsnätverket var jag känd

som mitt användarnamn "_milktea",

men i det verkliga livet
var jag mest bara Lilian.

När jag var 17 år gammal
var jag blyg och tyst, och jag blev mobbad

av mina klasskompisar
för att jag var annorlunda,

för att jag var asiat.

Vissa av dem gjorde narr
av kläderna jag hade på mig.

Andra bjöd ut mig på dejter på skoj.

En annan kallade mig för
en kinesisk prostituerad.

Men när jag var "_milktea",

var jag en del av en community
som välkomnade och accepterade mig.

Men, vad är det som saknas
i den här bilden?

(Skratt)

Kan ni se några kvinnor?

(Mummel)

När könsobalansen är så här stor,
kan sociala mönster bli lite skeva.

Man får mycket mer uppmärksamhet
än vad man normalt sett skulle fått.

[milktea är en ängel]

Vid denna tidpunkt förstod jag inte varför
jag fick all uppmärksamhet.

Jag visste bara att det var mycket bättre
än vad jag fick stå ut med i skolan.

[Jag älskar Milktea.]

Här är en av mina favoriter.

[Milktea chan du är så snygg.]

[Jag skulle ge dig 8 av 10
på snygghetsskalan.]

[Bara för att jag har varit kär
i en annan tjej ganska länge.]

(Skratt)

Men sen började saker bli värre.

[Varför skyller alla på milktea lol?]

[Hon är en hora.]

[Hon vill bara ha uppmärksamhet.]

Och sedan började man se
kommentarer som denna.

[för du är bara känd i gruppen
som någon som är med i nördiga fantasier]

[sug en **** i sopiga smashares drömmar]

Under flera års tid
började jag internalisera allt detta,

och sen tog jag dessa attityder
och projicerade dem på andra kvinnor.

"Ew, varför är hon så tjejig?
Är hon ens en riktig gamer?"

Jag kände hur min röst krympte
och hur förargelsen växte i mig,

och till slut så distanserade jag mig
från Smash-communityn totalt.

Snabbspola ett par år,

jag fick mitt första jobb i New York.

Där insåg jag att det sexistiska beteendet
inte behövde vara normen.

Men jag höll mig ändå tyst
och tillbakadragen.

Att prata inför publik?
Kommer aldrig att hända.

(Skratt)

Men sen dök den här kommentaren
från Facebook upp i min feed.

[Sluta överdriva internetterrorn
i Smash-communityn.]

[Vi accepterar kvinnor på ett bra sätt.]

Jag lovar att min inre panelhöna
brändes upp i det ögonblicket.

Jag började skriva blogginlägg
som berättade om mina erfarenheter

och problem som jag hade mött
inom communityn,

och till min förvåning
blev de virala i våra nätverk.

En välkänd fightingspel-sida
noterade ett av mina inlägg

och senare började Polygon,
en gaming-sida, publicera mina texter.

Allt detta ledde till skapandet
av The New Meta,

en panel jag skapade och styrde
tillsammans med NYU Game Center.

Vi tog in massvis med kvinnor
från olika gaming-communityn

för att prata om problemen
med sexism inom gaming.

Men poängen med panelen
var att skapa medvetenhet

på ett sätt som inte vanärade
manliga gamers.

Som kvinna var jag sexistisk,

och till och med fientlig
mot mitt eget kön.

Ibland, när man har försjunkit djupt ner
i en miljö under en längre tid,

kan det vara svårt att skilja
på skadliga beteenden och normala.

Medan några gamers
är ondskefulla med mening

så finns det vissa
som över huvud taget inte inser

att de håller kvar sexistiska beteenden.
.

Att ha medkänsla med dessa gamers
är mer produktivt

än att ignorera dem.

Skapa en konversation.

Ta isär dessa beteenden,

oavsett hur självklara
de än kan verka för dig.

Och snälla,

lämna den anklagande tonen bakom dig.

Om jag blev anklagad
för att vara ett sexistiskt svin

hade inte jag stått på den här scenen
och pratat med er just nu.

Och till min förvåning,

så hittade jag människor som var villiga
att förändras, och de ville hjälpa till.

[Hur ska jag som kille
vara jämlik mot tjejer inom esport?]

[Försöker, men vill ha tips.]

Och när jag började tvivla
fick jag feedback som denna.

[Jag fick med några kvinnliga Smashare
i gruppen på grund av dig.]

Hela denna upplevelse har visat mig

att min tystnad bara främjar
sexism inom gaming.

Ingen är perfekt.

Det är så lätt att gå vilse
i internaliserade fördomar.

Genom att prata,

tvingar du dig själv
och de runt omkring dig att reflektera

över sina handlingar och tolkningar.

Alla i det här rummet har en röst.

Du måste använda den, och du måste
använda den ansvarsfullt.

Du kan inte bara provocera förändringar,

utan du kan också ge andra kraften
att göra detsamma.

Tack.

(Applåder)