Vad vi vet (och inte vet) om ebola - Alex Gendler

Se hela lektionen: http://ed.ted.com/lessons/what-we-know-and-don-t-know-about-ebola-alex-gendler

Det kraftfulla ebolaviruset har haft ett par stora utbrott sen det först dök upp 1976, och den värsta epidemin kom 2014. Hur sprider sig viruset och exakt vad gör det med kroppen? Alex Gendler går igenom i detalj vad ebola är och varför det är så svårt att studera.

Lektionen är gjord av Alex Gendler, animation av Andrew Foerster.

Under sommaren 1976

bröt en mystisk epidemi ut
i två afrikanska städer,

och dödade majoriteten av sina offer.

Medicinska forskare misstänkte

att det dödliga Marburg-viruset
låg bakom det hela.

Men vad de de såg i mikroskopet
var en helt ny patogen,

som kom att döpas
efter den närliggande floden Ebola.

Liksom gula febern eller denguefeber

är sjukdomen orsakad av ebolaviruset
en svår typ av blödarfeber.

Den börjar genom att attackera
immunförsvarets celler

och neutralisera dess motreaktioner,

vilket gör att viruset
kan föröka sig snabbt.

Med start från 2 till 20 dagar
från smittotillfället

kan de tidiga symptomen som hög feber,

värk,

och ont i halsen

likna de man har vid influensa,

men de trappas snart upp till kräkningar,

eksem,

och diarré.

Och när viruset sprider sig

invaderar det lymfkörtlarna
och vitala organ,

som njurarna och levern,
vilket gör att de slutar fungera.

Men det är inte viruset
som dödar ebolans offer.

Det är istället den ökade celldöden
som gör immunförsvaret överaktivt,

vilket kallas cytokinstorm,

en explosion av immunreaktioner
som skadar blodkärl,

vilket ger både inre och yttre blödning.

Den massiva vätskeförlusten
och komplikationerna som den ger

kan bli dödliga inom 6 till 16 dagar
från att de första symptomen visar sig,

även om rätt vård
och tillförande av vätska

kan minska dödligheten
hos patienterna väsentligt.

Som tur är finns det,
trots att ebolaviruset

är mycket kraftfullt,

flera faktorer som minskar
dess smittsamhet.

Till skillnad från virus som sprids
genom små luftburna partiklar

finns ebola bara i kroppsvätskor,

som saliv, blod,

slem, kräkningar

eller avföring.

För att spridas

behöver de förflyttas
från en infekterad person

in i någon annans kropp

genom ingångar som ögonen,
munnen eller näsan.

Och eftersom sjukdomen

blir allvarligare ju mer virus som sprids,

är det osannolikt

att en smittad person blir smittsam

innan de har börjat att visa symptom.

Även om ebolavirus har kunnat överleva
på ytor i flera timmar,

och smittspridning genom nysning
och hostning är teoretiskt möjlig,

så har nästan alla kända fall
av smitta skett genom direktkontakt

med de svårt sjuka,

och de som utsätts för störst risk
är sjukvårdspersonal

och vänner eller släktingar till offren.

Det är därför som ebola,
trots sina fruktansvärda följder,

har varit mindre dödlig, totalt sett,
än mer vanliga infektioner

som mässling, malaria

eller till och med influensa.

När ett utbrott har hejdats

finns inga virus kvar i människor

tills nästa utbrott kommer.

Men även om det är något positivt

gör det också ebola svårt att studera.

Forskare tror att flygande hundar
kan vara dess huvudvärdar,

men hur det överförs till människor
är fortfarande oklart.

Dessutom har många länder
där ebolautbrott förekommer

en dålig infrastruktur och sanitet,

vilket ökar sjukdomsspridningen.

Och fattigdomen i dessa regioner,

kombinerat med
det relativt låga antalet fall

gör att det att det inte finns
tillräckliga incitament

för läkemedelsföretag
att investera i forskning.

Även om vissa mediciner
har verkat lovande på forskningsstadiet

och regeringar har finansierat
utvecklingen av ett vaccin

finns det 2014 fortfarande
bara följande utbredda

och effektiva lösningar
vid ett ebolautbrott:

isolering,

god hygien,

och information.