Sugata Mitra's nya experiment inom självlärande

Utbildningsforskaren Sugata Mitra tacklar ett av de största problemen med utbildning - att de bästa lärarna och skolorna inte finns där de behövs som mest. I en serie av praktiska experiment från New Delhi till Sydafrika och Italien, gav han barn fri tillgång till webben och såg resultat som kan komma att revolutionera hur vi tänker kring undervisning.

Tja, det är ett ganska uppenbart påstående där uppe.

Jag började med den meningen för 12 år sedan,

och jag gjorde det i sammanhanget

av utvecklingsländer,

men ni sitter här, från varje hörn av världen.

Så om ni föreställer er en karta över ert land,

så tror jag att ni inser

att inom varje land på Jorden,

skulle du kunna rita små cirklar med texten

"Detta är platser där bra lärare inte vill arbeta"

Dessutom,

är dessa de platser som problem uppstår på.

Så vi har ett ironiskt problem.

Bra lärare vill inte arbeta

på just de platser där de behövs som mest.

Jag började 1999

med att försöka adressera det här problemet med ett experiment,

det var ett mycket enkelt experiment i New Delhi.

Jag byggde i princip in en dator

i en vägg av ett slumområde i New Delhi.

Barnen där gick knappt i skolan. De kunde ingen engelska.

De hade aldrig sett en dator förut,

och de kände inte till Internet.

Jag kopplade upp den med bredband -- den var ungefär en meter över marken --

satte igång den och lämnade den där.

Efter detta,

upptäckte vi ett par intressanta saker, som du kommer ta del av.

Men, jag upprepade detta över hela Indien

och senare genom

en stor del av världen

och upptäckte

att barn kommer att lära sig att göra

vad de vill lära sig att göra.

Detta är det första experimentet vi gjorde --

en åttaårig pojke till höger i bild

lär sin student, en sexårig flicka,

hur man surfar på webben.

Denna pojken här, mitt i centrala Indien --

detta är i en by i Rajasthan,

där barnen spelade in sin egen musik

och sedan spelade upp den för varandra,

och i processen,

underhöll de sig själva ordentligt.

De gjorde allt detta inom fyra timmar.

Efter att ha sett datorn för första gången.

I en annan by i södra Indien,

hade dessa pojkar

monterat ihop en videokamera

och försökte ta ett foto av en humla.

De laddade ner programmet från Disney.com

eller någon sådan webbplats,

14 dagar efter att jag placerat datorn i deras by.

Så i slutet av experimentet,

drog vi slutsatsen att grupper av barn

kan lära sig att använda datorer och Internet på egen hand,

oberoende av vem

eller var de var.

Vid det här tillfället blev jag lite mer ambitiös

och bestämde mig för att ta reda på

vad annat barnen kunde göra med en dator.

Vi startade ett nytt experiment i Hyderabad, Indien,

där jag gav en grupp barn --

som talade Engelska med en väldigt stark Telugu-brytning.

Jag gav dem en dator

med ett tal-till-text gränssnitt,

som man nu får gratis med Windows,

och bad dem att tala till den.

Så när de talade till den,

så skrev datorn ut rappakalja,

så barnen sa, "Tja, den förstår inget av vad vi säger till den."

så jag svarade, "Ja, jag lämnar den här i två månader.

gör er själva förstådda

av datorn."

Så barnen sa, "Hur gör vi det?"

Och jag svarade,

"Jag vet faktiskt inte."

(Skratt)

Och gick min väg.

(Skratt)

Två månader senare --

och detta är nu dokumenterat

i journalen "Information Technology

for International Development" --

hade deras brytning förändrats

och var anmärkningsvärt nära till den neutrala brittisk accent

som jag hade tränat tal-till-text programmet med.

Med andra ord så pratade de som James Tooley.

(Skratt)

Så de kunde lära sig det alldeles själva.

Efter det började jag att experimentera

med vissa andra saker

som de kunde lära sig att göra på egen hand.

En dag fick jag ett intressant telefonsamtal från Columbo,

från den bortgångna författaren Arthur C. Clarke,

som sa, "Jag vill se vad som händer."

Och han kunde inte resa, så jag åkte över dit.

Han sa två intressanta saker,

"En lärare som kan ersättas av en maskin, borde bli."

(Skratt)

Den andra saken han sade var att,

"Om barn har intresse,

så sker undervisning."

Och när jag arbetade på fältet,

så tittade jag ofta på detta och tänkte på honom.

(Video) Arthur C. Clarke: Och de kan definitivt

hjälpa människor,

för barn lär sig så snabbt att navigera webben

och hitta saker som intresserar dem.

Och när du har intresse, då har du undervisning.

Sugata Mitra: Jag tog mitt experiment till Sydafrika.

Detta är en 15-årig pojke.

(Video) Pojke: ... bara för att nämna, jag spelar spel

till exempel djur,

och jag lyssnar på musik.

Och jag frågade honom, "Skickar du e-post?"

Och han svarade, "Ja, och de hoppar över havet."

Detta är i Kambodja,

på landsbygden --

ett ganska fånigt aritmetik-spel,

som inget barn skulle spela i klassrummet eller hemma.

De skulle, du vet, kasta tillbaka det till dig.

De skulle säga, "Det är jättetråkigt."

Om du lämnar det på trottoaren,

och om alla vuxna går sin väg,

då kommer de att visa upp för varandra

vad de kan göra.

Detta är vad dessa barn gör.

De försöker multiplicera, tror jag.

Och över hela Indien,

mot slutet av ungefär två år,

började barnen att Googla sina läxor.

Som ett resultat rapporterade lärarna

enorma förbättringar i deras engelska --

(Skratt)

snabb förbättring och alla möjliga saker.

Lärarna sa, "De har blivit riktigt djupa tänkare och så vidare och så vidare."

(Skratt)

Och det hade de faktiskt.

Jag menar, om det finns information på Google,

varför skulle du behöva fylla ditt huvud med det?

Så mot slutet av de följande fyra åren,

så beslutade jag att grupper av barn kan navigera på Internet

för att nå utbildningsmål på egen hand.

Vid den tiden hade en stor summa pengar

hamnat hos Newcastle University

för att förbättra utbildning i Indien.

Så Newcastle ringde upp mig. Jag sa, "Jag gör det från Delhi."

De svarade, "Det finns ingen chans att du kommer att få hantera

Universitetets pengar till ett värde av en miljon brittiska pund

sittandes i Delhi."

Så 2006

köpte jag mig en tung överrock

och flyttade till Newcastle.

Jag ville testa gränserna

inom systemet.

Det första experimentet jag gjorde från Newcastle

ägde faktiskt rum i Indien.

Och jag satte mig själv ett omöjligt mål:

kan Tamil-talande

12-åriga barn

i en by i södra Indien

lära sig själva bioteknologi

på engelska, på egen hand?

Och jag tänkte, jag ger dem ett prov. De kommer att få en nolla.

Sen ger jag dem materialet. Jag kommer tillbaka och testar dem.

De får en till nolla.

Och går tillbaka tillbaka och säger, "Ja, vi behöver lärare för vissa saker."

Jag kallade in 26 barn.

De kom in och jag talade om för dem

att det finns några riktigt svåra saker på den här datorn.

Jag skulle inte bli förvånad om ni inte förstod någonting.

Det är allt på engelska och nu går jag.

(Skratt)

Så jag lämnade dem med det.

Sedan kom jag tillbaka efter två månader,

och de 26 barnen marscherade in och såg väldigt, väldigt tysta ut.

Jag sa, "Nå, tittade ni på något av det?"

De svarade, "Ja, det gjorde vi."

"Förstod ni någonting?" "Nej, ingenting."

Så jag sa,

"Så, hur länge övade ni på det

innan ni bestämde er för att ni inte förstod någonting?"

De svarade, "Vi tittar på det varje dag."

Så jag sa, "I två månader tittade ni på saker som ni inte förstod?"

Så en 12-årig flicka sträcker upp sin hand och säger,

bokstavligen,

"Bortsett från det faktum att felaktig replikering av DNA-molekylen

orsakar genetiska sjukdomar,

har vi inte förstått någonting."

(Skratt)

(Applåd)

(Skratt)

Det tog mig tre år att publicera detta.

Det har just blivit publicerat i "British Journal of Educational Technology."

En av de akademikerna som granskade artikeln sa,

"Det är för bra för att vara sant,"

vilket inte var särskilt snällt.

Nåväl, en av flickorna hade lärt sig själv

att agera som lärare.

Där ser ni henne nu.

Kom ihåg, de studerar inte engelska.

Jag klippte bort den sista biten där jag frågade, "Vart är neuronen?"

och hon svarade, "Neuronen? Neuronen?"

Och sen tittade hon på mig och gjorde så här.

Oavsett uttrycket, var det inte särskilt snällt.

Så, deras poäng hade gått upp från noll till 30 procent,

vilket är en utbildningsmässig omöjlighet under omständigheterna.

Men 30 procent är inte nog för att få godkänt.

Jag fick reda på att de hade en vän,

en lokal revisor, en ung kvinna,

som de spelade fotboll med.

Jag frågade kvinnan, "Skulle du kunna lära dem

tillräckligt om bioteknik för att få godkänt?"

Och hon sa, "Hur skulle jag göra det? Jag kan inte ämnet."

Jag svarade, "Nej, använd mormors-metoden."

Hon sa, "Vad är det?"

Jag svarade, "Tja, vad du måste göra

är att stå bakom dem

och beundra dem hela tiden.

Bara säga till dem: 'Det är coolt. Det är fantastiskt.

Vad är det där? Kan du göra det igen? Kan du visa mig något mer?

Hon gjorde det under två månader.

Deras poäng gick upp till 50 procent,

vilket är vad de fina skolorna i New Delhi,

med en utbildad lärare i bioteknik, fick som betyg.

Så jag kom tillbaka till Newcastle

med dessa resultat

och bestämde mig för

att det var något på gång här

som definitivt var något stort

Så, efter att ha experimenterat på alla möjliga avlägsna platser,

kom jag till den mest avlägsna plats som jag kunde tänka mig.

(Skratt)

Uppskattningsvis 8000 kilometer från Delhi

ligger den lilla staden Gateshead.

I Gateshead så tog jag 32 barn

och började finslipa metoden.

Jag satte dem i grupper av fyra.

Jag sa, "Bilda grupper om fyra.

Varje grupp av fyra kan använda en dator, inte fyra datorer."

Om ni kommer ihåg, från hålet i väggen.

"Ni kan byta grupper.

Ni kan gå iväg till en annan grupp,

om ni inte gillar er grupp, osv.

Du kan gå till en annan grupp, kika över deras axlar, se vad de gör för något

gå tillbaka till er egen grupp och hävdar det som erat eget arbete."

Och jag förklarade för dem

att, som ni vet, en hel del vetenskaplig forskning görs med samma metod.

(Skratt)

(Applåd)

Barnen kom entusiastiskt efter mig och sa,

"Vad vill du att vi skall göra nu?"

Jag gav dem sex frågor från det allmänna intyget för avslutad gymnasieutbildning.

Den första gruppen, den bästa,

löste alla frågorna på 20 minuter.

Den sämsta, på 45 minuter.

De använde allt de kände till --

nyhetsgrupper, Google, Wikipedia,

Fråga Jeeves, osv.

Lärarna sa, "Är detta djupt lärande?"

Jag svarade, "Tja, låt oss prova det.

Jag kommer tillbaka om två månader.

Vi ger dem ett papperstest --

inga datorer, inget pratande med andra, osv."

Den genomsnittliga poängen de fick när de gjorde det med datorerna och grupperna

vad 76 procent.

När jag gjorde experimentet, pappersprovet,

efter två månader, så var deras poäng

fortfarande 76 procent.

Det fanns ett fotografiskt minne

inom barnen,

Jag misstänker att det var för att de diskuterade med varandra.

Ett ensamt barn framför en dator

får inte det resultatet.

Jag har ytterligare resultat,

som är nästan ofattbara,

med poäng som går upp med tiden.

Anledningen är enligt deras lärare

att efter att lektionen är över,

så fortsätter barnen att Googla vidare.

Här i Storbritannien ställde jag ut en inbjudan

för brittiska mormödrar,

enligt det tidigare experimentet.

Tja, som ni vet,

så är brittiska mormödrar mycket kraftfulla människor.

200 anmälde sig omedelbart.

(Skratt)

Avtalet var att de skulle ge mig

en timme av bredbandstid,

sittandes i sina hem,

en dag i veckan.

Så de gjorde det.

Och över de senaste två åren,

har över 600 timmar av undervisning

hänt över Skype.

användandes vad mina studenter kallar för mormors-molnet.

Mormors-molnet bara sitter där.

Jag kan sända dem till vilken skola i världen jag vill.

(Video) Läraren: Ni kan inte fånga mig.

Säg det ni.

Ni kan inte fånga mig.

Barnen: Ni kan inte fånga mig.

Läraren: Jag är pepparkaksgubben.

Barnen: Jag är pepparkaksgubben.

Läraren: Bra jobbat. Riktigt bra ...

SM: Tillbaka till Gateshead,

där en 10-årig flicka ger sig in på djupet av hinduismen

på 15 minuter.

Ni vet, saker som jag inte vet något om.

Två barn tittar på ett TEDTalk.

De ville bli fotbollsspelare förut.

Eftera att ha sett 8 TEDTalks,

vill han bli Leonardo da Vinci.

(Skratt)

(Applåd)

Det är ganska enkla grejer.

Detta är vad jag bygger just nu.

De kallas för SOLEs: Självorganiserade Inlärningsmiljöer.

Möblemanget är designat

så att barnen kan sitta framför stora, kraftfulla skärmar,

ordentliga bredbandsuppkopplingar, men i grupper.

Om de vill, kan de ringa upp mormors-molnet.

Detta är en SOLE i Newcastle.

Medlaren är från Bombay, Indien.

Hur långt kan vi gå med detta? En sista liten bit och sen är jag klar.

Jag åkte till Turin i Maj.

Jag skickade iväg alla lärarna från min grupp med 10-åriga studenter.

Jag pratar bara engelska, de pratar bara italienska,

så vi hade inget sätt att kommunicera.

Jag började skriva frågor på svarta tavlan, på engelska.

Barnen tittade på den och sa, "Vad?"

Jag sa, "Tja, gör det."

De skrev in det på Google, översatte frågorna till italienska,

gick tillbaka till italienska Google.

15 minuter senare ...

Nästa fråga: vart är Calcutta?

Denna tog bara 10 minuter.

Jag försökte med en riktigt svår fråga då.

Vem var Pythagoras och vad gjorde han?

Det var tyst en stund,

sedan sa de, "Du har stavat det fel.

Det stavas Pitagora."

Och sedan,

inom 20 minuter,

började de rätvinkliga trianglarna dyka upp på skärmarna.

Detta sände rysningar längs med min ryggrad.

Detta är 10-åringar.

Text: Om 30 minuter skulle de nå relativitetsteorin. Och sedan?

(Skratt)

(Applåd)

SM: Så, vet ni vad som hände?

Jag tror vi just har snubblat över

ett självorganiserande system.

Ett självorganiserande system är ett

där en struktur uppvisas

utan uttryckligt ingripande utifrån.

Spontant ordnande system visar också alltid upp emergens,

vilket är att systemet börjar göra saker,

som det aldrig var designat för att göra.

Vilket är varför ni reagerar på det sättet ni gör,

eftersom att det verkar omöjligt.

Jag tror jag kan göra en kvalificerad gissning nu.

Utbildning är ett självorganiserat system,

där lärandet är ett emergent fenomen.

Det kommer att ta ett par år att bevisa detta, med experiment,

men jag kommer att försöka.

Men under tiden, finns det en metod tillgänglig.

En miljard barn, vi behöver 100 miljoner medlare --

det finns många fler än så på vår planet --

10 miljoner SOLEs,

180 miljarder dollar och 10 år.

Vi skulle kunna förändra allt.

Tack.

(Applåd)