Min flykt från Nordkorea

Under sin uppväxt i Nordkorea trodde Hyeonseo Lee att hennes land var "det bästa i världen." Det var inte förrän svälten under 90-talet som hon började fundera. Hon flydde när hon var 14, för att leva som gömd flykting i Kina. Hennes historia är en personlig berättelse om överlevnad och hopp -- och en kraftfull påminnelse av de som lever under konstant hot, även när gränsen är långt borta.

När jag var liten,

trodde jag att mitt land var det bästa på planeten,

och jag växte upp sjungandes en sång kallad "Inget att Avundas".

Och jag var väldigt stolt.

I skolan studerade vi länge

historien om Kim Il-Sung,

men vi lärde oss inte mycket om världen utanför,

förutom att Amerika, Sydkorea och Japan var fienden.

Även om jag ofta funderade över världen utanför,

trodde jag att jag skulle bli kvar hela mitt liv i Nordkorea,

tills allting plötsligt förändrades.

När jag var sju år gammal såg jag min första offentliga avrättning,

men jag trodde att mitt liv i Nordkorea var normalt.

Min familj var inte fattig,

och jag hade aldrig upplevt hunger.

Men en dag, 1995, kom mamma hem med ett brev

från en medarbetares syster.

Det stod, "När du läser det här, kommer ingen i familjen

existera längre i denna värld längre

för vi har inte ätit de senaste två veckorna.

Vi ligger på golvet tillsammans,

och våra kroppar är så svaga att vi är döende."

Jag var så chockad.

Det var första gången jag hörde talas om

att folk led i mitt land.

Kort därefter, när jag gick förbi en tågstation,

såg jag något fasansfullt

som jag inte kan sudda ut från mitt minne.

En livlös kvinna låg på backen,

medan ett utmärglat barn i hennes famn

hjälplöst stirrade på sin mors ansikte.

Men ingen hjälpte dem, eftersom alla var så fokuserade

på att ta hand om sig själva och sina familjer.

En stor svält drabbade Nordkorea i mitten av 1990-talet.

Till slut, dog mer än en miljon Nordkoreaner

under svälten, och många överlevde endast

genom att äta gräs, insekter och bark.

Även strömavbrotten blev alltmer frekventa,

så allt runt omkring mig var fullständigt mörkt på natten

förutom havet av lampor i Kina,

bara rakt över floden från mitt hem.

Jag undrade alltid varför de hade lampor, när vi var utan.

Det här är en satellitbild som visar Nordkorea på natten

jämfört med grannländerna.

Det här är Amnokfloden.

som fungerar som en del av gränsen

mellan Nordkorea och Kina.

Som ni ser, så kan floden vara väldigt smal

på vissa ställen, vilket gör att nordkoreaner tar sig över i hemlighet.

Men många dör.

Ibland såg jag döda kroppar som flöt nerför floden.

Jag kan inte avslöja många detaljer om hur jag lämnade Nordkorea,

men jag kan säga, att under de hemska åren av svält

blev jag skickad till Kina för att bo hos avlägsna släktingar.

Men jag trodde bara

att jag skulle vara skild från min familj ett kort tag.

Jag kunde aldrig ha föreställt mig

att det skulle ta 14 år innan vi återsåg varandra.

I Kina var det svårt att leva som en ung flicka utan min familj.

Jag hade ingen aning hur livet skulle te sig

som en nordkoreansk flykting,

men jag lärde mig snart att det inte bara är extremt svårt,

utan också väldigt farligt,

eftersom nordkoreanska flyktingar anses vara

illegala invandrare av Kina

Så jag levde med en konstant skräck

att min identitet skulle avslöjas,

och att jag skulle bli återförd till ett hemskt öde

i Nordkorea.

En dag blev min värsta mardröm besannad:

jag fångades av kinesiska polisen

och fördes till polisstationen för förhör.

Någon hade anklagat mig för att vara nordkorean,

så de testade mina kinesiska språkkunskaper

och frågade mig massor av frågor.

Jag var så rädd,

jag trodde att mitt hjärta skulle explodera.

Om något verkade onaturligt, kunde jag bli fängslad

och återförd.

Jag trodde mitt liv var slut,

men jag lyckades kontrollera alla känslor inom mig

och svara på frågorna.

När de var klara med utfrågningen,

sade en tjänsteman till en annan,

"Det här var en felaktig rapport.

Hon är inte nordkorean."

Och de lät mig gå. Det var ett mirakel.

En del nordkoreaner i Kina söker asyl

på utländska ambassader,

men många kan bli fångade av den kinesiska polisen

och återförda.

De här flickorna hade väldig tur.

Trots att de blev tagna,

blev de slutligen frisläppta

efter hårt internationellt tryck.

De här nordkoreanerna hade inte samma tur.

Varje år, fångas oräkneliga nordkoreaner i Kina

och återförs till Nordkorea,

där de kan torteras, fängslas

eller avrättas offentligt.

Även om jag hade fantastisk tur som kom ut,

har många nordkoreaner inte samma tur.

Det är tragiskt att nordkoreaner måste hemlighålla
sina identiteter

och kämpa så hårt bara för att överleva.

Till och med efter att ha lärt ett nytt språk och skaffat ett arbete,

kan deras hela värld ställas på ända på ett ögonblick.

Det var därför som jag, efter 10 år av hemlighållen identitet,

bestämde mig för att ta risken att åka till Sydkorea,

och återigen påbörja ett nytt liv.

Att bosätta sig i Sydkorea var en mycket större utmaning

än jag förväntat mig.

Engelska var så viktigt i Sydkorea,

så jag var tvungen att börja lära mig mitt tredje språk.

Jag förstod också att det var ett stort gap

mellan nord och syd.

Vi är alla koreaner, men inombords,

har vi blivit väldigt olika

på grund av 67 år av splittring.

Jag gick till och med igenom en identitetskris.

Är jag sydkorean eller nordkorean?

Var kommer jag ifrån? Vem är jag?

Plötsligt fanns det inget land

jag stolt kunde kalla mitt eget.

Även om det var svårt att anpassa sig till ett liv i Sydkorea,

gjorde jag upp en plan.

Jag började studera för att ta högskoleprovet.

Precis då jag började vänja mig vid mitt nya liv,

fick jag ett chockerande telefonsamtal.

De nordkoreanska myndigheterna

hade kommit över pengar som jag hade skickat min familj,

och som straff skulle min familj

bli tvångsförflyttade

till en avlägsen plats på landsbygden.

De var tvungna att komma ut fort,

så jag började planera för att hjälpa dem fly.

Nordkoreaner måste färdas otroliga avstånd

på vägen mot frihet.

Det är nästan omöjligt att korsa gränsen

mellan Nordkorea och Sydkorea,

så, ironiskt nog, tog jag ett flyg tillbaks till Kina

och gav mig av mot den nordkoreanska gränsen.

Eftersom min familj inte kunde prata kinesiska,

var jag tvungen att guida dem

på något sätt, genom mer än tre tusen km i Kina

och sedan in i Sydostasien.

Bussresan tog en vecka,

och vi blev nästan fångade vid ett flertal tillfällen.

En gång blev vår buss stoppad

och bordad av en kinesisk polisofficer.

Han tog allas ID-kort,

och började fråga dem frågor.

Eftersom min familj inte talade kinesiska,

trodde jag att de skulle bli arresterade.

När den kinesiska officeren närmade sig min familj,

ställde jag mig plötsligt upp, och talade om för honom

att de var dövstumma människor

som jag ledsagade.

Han tittade på mig misstänksamt,

men turligt nog trodde han på mig.

Vi tog oss hela vägen till gränsen mot Laos,

men jag var tvungen att använda nästa alla mina pengar

för att muta gränsvakterna i Laos.

Men till och med efter att vi passerat gränsen,

blev min familj arresterad och fängslad

för illegal gränspassering.

Efter att jag betalt boten och mutan,

blev min familj frisläppt efter en månad,

men strax därpå blev min familj arresterad och fängslad igen

i Laos huvudstad.

Detta var en av de värsta stunderna i mitt liv.

Jag gjorde allt för att få min familj till friheten,

och vi var så nära,

men min familj blev fängslade

bara en kort bit från den sydkoreanska ambassaden.

Jag gick fram och tillbaks mellan migrationskontoret

och polisstationen,

i desperata försök att få ut min familj,

men jag hade inte längre tillräckligt med pengar

för att betala en muta eller böter.

Jag förlorade allt hopp.

I det ögonblicket, hörde jag en mansröst fråga mig,

"Vad är på tok?"

Jag blev så förvånad

att en total främling brydde sig tillräckligt för att fråga.

På min dåliga engelska, och med en ordbok,

förklarade jag situationen, och utan att tveka,

gick mannen till bankomaten

och han betalade resten av pengarna för min familj

och två andra nordkoreaner så att de blev frisläppta.

Jag tackade honom av hela mitt hjärta, och frågade,

"Varför hjälper du mig?"

"Jag hjälper inte dig", sa han.

"Jag hjälper det nordkoreanska folket."

Jag förstod att detta var ett stort ögonblick i mitt liv.

Den vänliga främlingen symboliserade nytt hopp för mig

och för det nordkoreanska folket när vi behövde det som mest,

och han visade mig att främlingars vänlighet

och stödet från det internationella samfundet

är de strålar av hopp vi, det nordkoreanska folket, behöver.

Till sist, efter en lång resa,

återförenades jag med min familj i Sydkorea,

men att nå frihet är bara halva striden

Många nordkoreaner är separerade från sina familjer,

och när de kommer till ett nytt land,

har de lite eller inga pengar.

Så vi kan dra nytta av det internationella samfundet

för utbildning, träning i engelska,

arbetsträning med mera.

Vi kan också agera bro mellan

folket inne i Nordkorea

och världen utanför,

eftersom många av oss håller kontakten

med familjemedlemmar som fortfarande är kvar,

och vi skickar information och pengar

som hjälper till att förändra Nordkorea inifrån.

Jag har haft sådan tur, fått så mycket hjälp

och inspiration i mitt liv.

Så jag vill hjälpa utåtsträvande nordkoreaner,

att med internationellt stöd, ge

dem en möjlighet att utvecklas.

Jag är säker på att ni kommer att se fler och fler

nordkoreaner som lyckas överallt i världen,

även på TED-scenen.

Tack så mycket.

(Applåder)