Ett begravningsskick som ger näring åt jorden

Här är en fråga som vi alla måste svara på förr eller senare: Vad vill du ska hända med din kropp när du dör? Begravningsentreprenören Caitlin Doughty utforskar nya sätt att förbereda oss för vår ofrånkomliga död. Lär dig mer om idéer för begravningar (som "rekomposition" och "naturvårdsbegravning") som återbördar våra kroppar till jorden på ett miljövänligt, ödmjukt och självmedvetet sätt i det här tankeväckande föredraget.

När jag dör,

vill jag att min kropp läggs ut
för att bli uppäten av djur.

Att få sin kropp utlagd för att ätas
av djur är inte för vem som helst.

(Skratt)

Du kanske redan har pratat med din familj
om hur du vill ha det vid livets slut

och beslutat dig för, vad vet jag,
kremering.

Och för att vara helt ärlig,

vad jag föreslår för min döda kropp
är ännu inte helt lagligt,

men det är inte utan motstycke.

Vi har lagt ut våra döda
genom hela mänsklighetens historia;

det kallas för luftbegravning.

Faktum är att det troligen händer just nu.

I bergstrakterna i Tibet

har de "himlabegravningar",

en ritual där kroppen lämnas
för att ätas av gamar.

I Mumbai, i Indien,
lägger anhängarna av parsismen

sina döda i konstruktioner
som kallas för "Tystnadens torn".

Det här är intressanta,
kulturella godbitar,

men de har helt enkelt inte blivit
särskilt populära i västvärlden -

de är inte vad du förväntar dig.

I Amerika har traditionen vid dödsfall
kommit att bli kemisk balsamering,

följt av begravning
på din lokala kyrkogård,

eller, mer nyligen, kremering.

Jag själv är nybliven vegetarian,

vilket betyder att jag spenderade
de drygt 30 första åren av mitt liv

med att desperat inhalera djur -

så många som jag kunde få tag på.

Är det då inte deras tur med mig
när jag dör?

(Skratt)

Är jag inte ett djur?

Biologiskt sett, är vi inte allihop
i det här rummet djur?

Att acceptera det faktum att vi är djur

får en del potentiellt
skrämmande konsekvenser.

Det betyder att acceptera
att vi är dömda att försvagas och dö,

precis som vilken annan varelse
som helst på jorden.

De senaste nio åren har jag jobbat
inom begravningsbranschen,

först som krematoriemaskinist,

sen som begravningsentreprenör

och nu senast som ägare
av en begravningsbyrå.

Och jag har goda nyheter:

Om du är ute efter att undvika hela
"dömd att försvagas och dö" grejen:

så kan du få all hjälp i världen
med det undvikandet

från begravningsbranschen.

Det är en mångmiljardindustri,

och dess ekonomiska modell
är baserad på principen

om att skydda, rengöra
och försköna liket.

Vare sig de menar det eller inte,

så stödjer begravningsbranschen
den här idén om människans särställning.

Det kvittar vad som krävs,

hur mycket det kostar,

hur skadligt det är för miljön,

vi kommer att göra det
för det är människorna värda!

Den ignorerar det faktum

att döden kan vara en känslomässigt rörig
och komplex händelse,

och att det finns skönhet i förfall -

skönhet i den naturliga återgången
till den jord varifrån vi kom.

Missförstå mig inte nu -

jag förstår absolut vikten av ritualer,

särskilt när det rör människor
som vi älskar.

Men vi måste kunna skapa och utöva
den här ritualen

utan att skada miljön,

och därför behöver vi nya alternativ.

Så låt oss återvända till idén om skydd,
rengöring och försköning.

Vi börjar med en död kropp.

Begravningsbranschen
kommer att skydda din döda kropp

genom att erbjuda sig att sälja en kista
gjord av lövträ eller metall

med en gummitätning.

På kyrkogården sänks kistan
vid begravningen ner

i en stor gravkammare av cement
eller betong.

Vi slösar bort alla dessa resurser -
cement, metall, lövträ -

gömmer dem i
stora underjordiska fästningar.

När du väljer begravning på kyrkogården,

kommer din kropp inte ens i närheten
av jorden som omger den.

Maskmat

är du inte.

Sen rengör branschen din kropp
genom balsamering:

den kemiska bevaringen av de döda.

Den här proceduren tömmer ut ditt blod

och ersätter det med en giftig,
cancerframkallande formaldehyd.

De säger att de gör det för folkhälsan

eftersom den döda kroppen kan vara farlig,

men läkarna i det här rummet
kan tala om för dig

att det påstående bara skulle gälla

om personen hade dött av någon
väldigt smittsam sjukdom som ebola.

Till och med mänsklig förruttnelse,
vilket, om vi ska vara ärliga,

är lite illaluktande och otrevligt,

är helt säker.

De bakterier som orsakar sjukdom
är inte samma bakterier

som orsakar föruttnelse.

Slutligen så kommer branschen
att försköna liket.

De kommer att tala om för dig att din mors
eller fars naturliga döda kropp

inte är bra nog som den är.

De kommer att sminka den.

De kommer att sätta på den en dräkt.

De kommer att injicera färgämnen så att
personen ser lite mer levande ut -

som om den bara vilar.

Balsamering är en fuskkod

som skapar illusionen
att död och förruttnelse

inte är det naturliga slutet

för allt organiskt liv
på den här planeten.

Om det här systemet
med försköning, rengöring och skydd

inte tilltalar dig,

är du inte ensam.

Det finns ett stort antal människor -

begravningsentreprenörer,
formgivare, miljöaktivister -

som försöker komma på
ett mer miljövänligt sätt

att hantera döden.

För de här människorna är döden
inte nödvändigtvis

en ofördärvad händelse
med make-up och puderblå smoking.

Det råder ingen tvekan om

att våra nuvarande sätt att ta hand om
de döda inte är särskilt hållbara,

med resursslöseriet
och vårt beroende av kemikalier.

Även kremering,

vilket vanligtvis anses vara
det mest miljövänliga alternativet,

använder, per kremering,

naturgas motsvarande en bilresa
på lite drygt 800 km.

Så hur ska vi då gå vidare?

Förra sommaren var jag i bergen
i North Carolina,

och släpade hinkar
med träflis i sommarsolen.

Jag var på Western Carolina University
på deras "likfarm",

mer korrekt kallad för
en "mänsklig nedbrytningsanläggning".

Kroppar som har donerats
till forskning förs hit

och deras nedbrytning studeras
för att gynna framtidens kriminalistik.

Just den här dagen

var det 12 lik i varierande stadier
av förruttnelse utlagda.

Några hade blivit skelett,

en bar en mörklila pyjamas,

på en syntes fortfarande blont ansiktshår.

Den kriminaltekniska aspekten
är verkligen fascinerande,

men det var inte därför jag var där.

Jag var där därför att en kollega till mig
vid namn Katrina Spade

försöker skapa ett system
där man inte kremerar de döda,

utan komposterar de döda.

Hon kallar systemet för "Rekomposition"

och vi har gjort det med nötkreatur
och annan boskap i flera år.

Hon tänker sig en anläggning

dit familjen kan komma
och lägga sin döda närstående

i en näringsrik blandning
som på fyra till sex veckor

skulle reducera kroppen -
ben och allt - till jord.

På de fyra till sex veckorna

blir dina molekyler till andra molekyler;

du förvandlas bokstavligen.

Hur passar det här in
med den allra senaste önskan

som många människor verkar ha

om att begravas under ett träd,

eller att bli ett träd när de dör?

Vid en traditionell kremering
formar askan som blir kvar -

oorganiska benfragment -

ett tjockt kalkhaltigt skikt

som, om det inte fördelas
helt rätt i jorden,

faktiskt kan skada eller döda trädet.

Men om du är omvandlad,
om du faktiskt blir jorden

kan du ge näring åt trädet,

och bli den bidragsgivare som du alltid
har velat bli efter din död -

som du förtjänar att bli.

Så det är ett alternativ
för kremeringens framtid.

Men hur blir det
med kyrkogårdarnas framtid?

Det finns många människor som inte tycker
att vi ska ha kyrkogårdar längre

eftersom vi håller på att få slut på mark.

Men vad händer om vi omformulerar det,

och liket inte är markens fiende,

utan istället dess potentielle räddare?

Jag talar om naturvårdsbegravning,

där stora landområden
köps upp av en naturvårdsstiftelse.

Det fina är att så snart du har placerat
några döda kroppar i den marken,

får den inte röras,
den får inte exploateras -

härav termen "naturvårdsbegravning".

Det är detsamma

som att kedja fast sig själv
vid ett träd efter döden -

"Jag flyttar fan inte på mig!

Nej faktiskt - jag kan inte.
Jag håller på att ruttna här under".

(Skratt)

De pengar som familjen ger
till kyrkogården

skulle användas för att skydda
och sköta marken.

Det finns inga gravstenar och inga gravar
i den vanliga bemärkelsen.

Gravarna är spridda över egendomen

under eleganta högar,

som bara markeras av en sten
eller en liten metallplatta,

eller ibland bara kan lokaliseras via GPS.

Där finns ingen balsamering,

inga tunga metallkistor.

Min begravningsbyrå säljer en del kistor

gjorda av material
som flätad pil och bambu,

men ärligt talat,
de flesta av våra familjer

väljer bara en enkel svepning.

Där finns inga stora gravkammare
som de flesta kyrkogårdar kräver

bara för att formgivningen
ska bli lättare för dem.

Familjer kan komma hit;
de kan njuta av naturen i fulla drag;

de kan till och med plantera ett träd
eller en buske,

även om bara inhemska växter är tillåtna.

De döda smälter sen in i landskapet.

Det finns hopp i naturvårdskyrkogårdar.

De erbjuder grönområden
med ett särskilt syfte

i både städer och på landsbygden.

De erbjuder en möjlighet att återinföra
inhemska plantor och djur till ett område.

De erbjuder offentliga stigar,

platser för andliga övningar,

platser för kurser och evenemang -

platser där natur och sörjande möts.

Och viktigast av allt, de erbjuder oss,
än en gång,

en möjlighet att bara brytas ned
i ett hål i marken.

Jorden,

ska jag säga er,

har saknat oss.

Jag tror att många människor

börjar att förstå

att vår nuvarande begravningsindustri
inte riktigt funkar för dem.

För många av oss,

så är det bara inte vi
att bli rengjorda och förskönade.

Det reflekterar inte
vad vi stod för i livet.

Kommer ett förändrat begravningsskick
att lösa klimatförändringarna?

Nej.

Men det kommer att göra
djärva förändringar

i hur vi ser oss själva som invånare
på den här planeten.

Om vi kan dö på ett mer ödmjukt
och självmedvetet sätt,

så tror jag att vi har en chans.

Tack.

(Applåder)