Rachel Botsman: Argument för kollaborativ konsumtion

På TEDxSydney hävdar Rachel Botsman att vi är skapta för att dela resurser - och visar hur webbsajter som Zipcar och Swaptree ändrar vårt mänskliga beteende.

Idag kommer jag prata med er om hur

kollaborativ konsumtion ökar.

Jag kommer att förklara vad det är

och försöka övertyga er på bara 15 minuter -

att det inte bara är en bräcklig idé,

eller en kortsiktig trend,

utan en stor kulturell och ekonomisk kraft,

som förändrar inte bara vad vi konsumerar,

utan hur vi konsumerar.

Nu ska jag börja med ett till synes enkelt exempel.

Upp med handen - hur många av er

har böcker, CD, DVD eller videofilmer

liggandes hemma

som ni troligen inte kommer att använda igen,

men som ni inte kommer er för att slänga bort?

Jag ser inte allas händer,

men det ser ut som att det är allihopa.

Hemma på en hylla

har vi en DVD-box med serien "24",

säsong sex för att vara exakt.

Jag tror att vi fick den i julklapp för tre år sedan.

Min man Chris och jag

älskar det här programmet.

Men, när man har sett det en gång eller två,

så vill man inte gärna se det igen,

eftersom man vet hur Jack Bauer kommer att besegra terroristerna.

Så därför ligger boxen på vår hylla,

utan värde för oss,

men med ett dolt direkt värde för någon annan.

Innan vi fortsätter har jag en sak att bekänna.

Jag bodde i New York i 10 år,

och är ett stort fan av serien "Sex and the City".

Nu skulle jag vilja se den första filmen igen

som en form av uppvärmning inför den andra filmen som kommer nästa vecka.

Så hur skulle jag enkelt kunna byta

vår obehövliga box med "24"

mot en kopia av "Sex and the City"?

Ni har kanske märkt

att det här med byteshandel ökar på nätet.

Den enklaste liknelsen för byteshandel på nätet är

att det är som internet-dejting

för alla saker du inte behöver.

Man använder internet

för att skapa en oändligt stor marknadsplats

som matchar en persons prylar

med en annans,

oavsett vilka prylar det handlar om.

Häromveckan gick jag in på en av dessa sajter

som kallas Swaptree.

Där fanns över 59 300 saker

som jag kunde byta direkt

mot min box med "24".

Och se, jag hittade

i Reseda i Kalifornien en användare med namnet rondoron

som ville byta sitt

exemplar av "Sex and the City" i nyskick

mot min box med "24".

Så det som händer här är

att Swaptree

löser mitt problem,

ett problem som ekonomerna kallar "överensstämmande önskningar"

på ungefär 60 sekunder.

Ännu mera fantastiskt är att tjänsten skriver ut en fraktetikett direkt,

eftersom den vet hur mycket föremålet väger.

Det finns ju alltid flera nivåer av tekniska finesser

bakom tjänster som Swaptree

men det är inte mitt intresse,

inte heller byteshandel i sig.

Min passion, och det jag har forskat kring

de senaste åren,

är samarbetsbeteenden och förtroendeaspekter

inbyggda i dessa system.

När man tänker efter,

så hade det nog verkat galet, bara för några år sedan,

att jag skulle byta mina saker med en främling

vars riktiga namn jag inte känner till

och utan att några pengar är inblandade.

Ändå fungerar 99% av all handel på Swaptree

utan problem.

Och den enda procent som får ett negativt omdöme,

handlar om förhållandevis små saker,

som att saken inte kom fram i tid.

Så vad är det som sker här?

En mycket kraftfull dynamik

som har enorm kommersiell och kulturell betydelse

håller på att hända.

Det handlar om teknik

som möjliggör

förtroende mellan främlingar.

Vi bor nu i ett globalt samhälle

där vi kan efterlikna de bindningar

som förr hände ansikte-mot-ansikte,

men i en skala och på nya sätt

som aldrig varit möjliga tidigare.

Så vad som egentligen sker

är att sociala nätverk och realtids-teknik

tar oss tillbaka till hur det var förr.

Vi byteshandlar

och bedriver köpenskap

på nya sätt som upplevs

som mera dynamiska och lockande.

Det som jag finner fascinerande

är att vi faktiskt kopplat upp vår värld för att dela saker,

vare sig det handlar om vårt grannskap, vår skola,

vårt kontor eller vårt Facebook-nätverk.

Detta skapar en ekonomi

där det som är mitt är ditt.

Från jättar som eBay,

ursprunget till byteshandel på nätet,

till bilpoolföretag som GoGet,

där du betalar en månadsavgift för att hyra bilar per timme,

till sociala plattformar för utlåning av pengar, som Zopa,

som matchar alla här i publiken som har

$100 att låna ut,

med en låntagare vartsomhelst i världen,

vi byteshandlar och samverkar igen

på olika sätt som jag tror

är mera inne än märkliga.

Jag kallar denna trend för kollaborativ konsumtion.

Innan jag gräver vidare i olika former

av kollaborativ konsumtion,

så vill jag försöka besvara frågan

som alla författare får,

varifrån kommer denna idé?

Jag skulle vilja säga att jag vaknade upp en morgon

och utbrast "jag ska skriva om kollaborativ konsumtion".

Men det var en komplicerad väv

av till synes orelaterade idéer.

På en minut ska ni nu

få se en sorts konceptuellt fyrverkeri

med alla punkter som dök upp i mitt huvud.

Det första som jag lade märke till:

att många stora koncept kom fram -

från massans samlade visdom -

och hur löjligt lätt det är

att skapa grupper för ett visst ändamål.

Kopplat till den här gäng-manin

fanns det exempel över hela världen -

från presidentval

till det ökända Wikipedia, och allt däremellan -

på vad man kan åstadkomma med stora grupper.

Ni har väl alla varit med om att ni lärt er ett nytt ord,

och sedan börjar ni se ordet överallt?

Det hände mig

när jag märkte att vi förvandlas

från passiva konsumenter

till producenter,

till fullfjädrade samverkare.

Det som händer

är att internet eliminerar mellanhänderna,

så att alla, från en T-shirt-designer

till en sömmerska kan tjäna

sitt uppehälle genom att sälja direkt till kunderna.

Och den allmänt förekommande kraften

i denna revolution

gör att byteshandeln ökar i en otrolig fart.

Det är fantastiskt att tänka sig

att under varje minut av det här talet,

så laddas 25 timmar

video upp på YouTube.

Det som jag finner fascinerande med dessa exempel

är att de faktiskt bygger på

våra grundläggande mänskliga instinkter.

Vi är ju apor,

och vi är uppfödda med att dela med oss och samarbeta.

Vi har gjort det i tusentals år,

vare sig då vi har jagat i grupper,

eller brukat jorden i kooperativ,

innan det här med hyper-konsumtion kom in,

och vi byggde staket

och skapade egna små kungariken.

Men saker håller på att förändras,

och en av anledningarna till det

är de digitala infödingarna, generation Y.

De växer upp i en kultur där man delar

filer, dataspel, kunskap;

det är självklart för dem.

Så vi 80-talister - jag är en 80-talist -

är som fotsoldater,

där vi rör oss från en jag-kultur till en vi-kultur.

Anledningen till att det sker så snabbt

är att det bygger på mobilt samarbete.

Vi lever nu i en sammankopplad tidsperiod,

vi kan lokalisera vem som helst, närsomhelst, direkt

med en liten enhet i våra händer.

Allt det här surrade omkring i mitt huvud

under slutet av 2008,

när den stora finanskraschen hände.

Thomas Friedman är en av mina favorit-krönikörer i New York Times,

han kommenterade skarpsynt

att 2008 slog vi huvudet i väggen

när Moder natur och marknaden

båda sade "Inte längre".

Nu kan vi rationellt konstatera

att en ekonomi som bygger på hyper-konsumtion

är ett pyramidspel som kommer att falla samman.

Ändå är det svårt för oss som individer att veta vad vi ska göra.

Så allt det här låter väl förvirrande?

Det var rörigt för mig också,

ända tills jag insåg att det som händer

beror på fyra drivkrafter.

För det första, en pånyttfödd tro på samverkan

och en ny definition av vad vän och granne betyder.

En flodvåg av öppna sociala nätverk

och realtids-teknologier

som i grunden ändrar vårt sätt att bete oss.

Tre, en pådrivande oro för olösta miljöproblem.

Och en global lågkonjunktur

som har påverkat

konsumentbeteenden i grunden.

Dessa fyra drivkrafter

smälter samman

och bildar ett stort skifte -

bort från 1900-talet,

som definierades av hyper-konsumtion,

mot 2000-talet,

som definieras av kollaborativ konsumtion.

Jag tror att vi befinner oss vid en brytpunkt

där våra sätt att dela med oss

genom sajter som Flickr och Twitter

som håller på att bli en vana på nätet -

också används i vårt vardagsliv.

Inom allt från morgonpendling till mode-design,

hur vi odlar vår föda,

vi konsumerar och samarbetar återigen.

Min medförfattare, Roo Rogers och jag

har samlat tusentals exempel

från hela världen på kollaborativ konsumtion.

Fastän de varierar enormt

i skala, mognadsgrad och syfte,

så insåg vi när vi satte oss in i dem,

att de faktiskt kan organiseras i tre tydliga system.

Det första handlar om marknader för återfördelning

Det är när man - som Swaptree -

tar en begagnad sak

och flyttar den från där den inte behövs längre

dit den behövs.

De beskrivs ofta som det femte "R"-et -

reducera, återanvända, återvinna, reparera

och återfördela-

eftersom de förlänger produktens livslängd

och därmed minskar mängden avfall.

Det andra är kollaborativa livsstilar.

Det är när man delar resurser

som pengar, förmågor och tid.

Jag slår vad om att inom några år

kommer uttryck som "coworking",

"couchsurfing" och tidsbanker

att vara en del av vardagsspråket.

Ett av mina favoritexempel på kollaborativa livsstilar

kallas Landshare.

Det är en nättjänst i Storbritannien

som för samman Mr Jones,

som har lite ledig plats i sin trädgård,

med Mrs Smith, som vill odla grönsaker.

De odlar sin egen mat tillsammans.

Det är en av de där idéerna som är så enkel och briljant,

att man undrar varför ingen gjort det tidigare.

Det tredje systemet

handlar om produkt-tillgång.

Det är när du betalar för nyttan hos en produkt -

det den gör för dig -

utan att behöva äga produkten själv.

Detta passar särskilt bra

för saker som

används sällan.

Det kan vara allt från babysaker

till modesaker.

Hur många av er har en borrmaskin?

Äger en borrmaskin? OK.

Den borrmaskinen kommer att användas mellan 12 och 13 minuter

under hela dess livslängd.

(Skratt)

Visst är det ganska löjligt?

För vad man behöver är ju borrhålet, inte borren.

(Skratt)

(Applåder)

Så varför hyr ni inte en borrmaskin,

eller ännu bättre, hyr ut er egen borrmaskin till andra

och tjänar lite pengar på det?

Dessa tre system strålar samman,

och möjliggör för folk att dela resurser

utan att offra nånting i deras livsstil,

eller deras omhuldade personliga friheter.

Jag ber inte folk att dela med sig

snällt i sandlådan.

Så jag vill ge er ett exempel

på hur kollaborativ konsumtion kan

ändra våra vanor.

Den genomsnittliga bilen

kostar $8000 per år att köra.

Ändå står den bilen stilla

i 23 timmar per dygn.

Så när man begrundar dessa två fakta,

börjar det kännas lite mindre nödvändigt

att vi måste äga en bil.

Här kommer bilpooler

som Zipcar och GoGet in

År 2009

lät Zipcar 250 deltagare

från 13 städer,

som alla var inbitna bilister

och nybörjare inom bilpooler

och lät dem ge upp sina bilnycklar under en månad.

Istället fick de promenera,

cykla, ta tåget

eller använda andra former av kollektivtrafik.

De fick bara använda sitt medlemskap i Zipcar

när det var absolut nödvändigt.

Resultaten av denna utmaning, efter bara en månad,

var häpnadsväckande.

Det är förbluffande att de tappade 187 kilo i vikt

bara på grund av den extra motionen.

Men min favorit-statistik

är att 100

av dessa 250 deltagare

inte ville ha tillbaka sina bilnycklar.

Med andra ord, dessa inbitna bilister

hade tappat sitt begär efter att äga.

Det har ju funnits system för att dela på produkter i åratal.

Tänk bara på bibliotek och offentliga tvättinrättningar.

Men tänk om dom kommer in i en ny tidsålder,

på grund av att tekniken gör att det blir

enkelt och roligt att dela på produkter?

Det finns ett bra citat från New York Times

som sade: "Att dela är mot ägande"

som iPod är mot kassettbandspelaren,

och som solenergi är mot kolgruvor."

Jag tror också att i vår generation

så är vårt förhållande till att tillfredsställa vad vi vill ha

mycket mindre fysiskt

än det var för alla föregående generationer.

Jag vill inte ha DVD-skivan, jag vill ha filmen som är på den.

Jag vill inte ha en telefonsvarare

Jag vill ha meddelandena som den sparar.

Jag vill inte ha en CD, jag vill ha musiken som den spelar.

Med andra ord, jag vill inte ha prylar,

jag vill ha nyttan eller upplevelsen som de ger mig.

Detta skapar en stor förändring

där användning är viktigare än ägodelar -

eller som Kevin Kelly, redaktören för Wired magazine, uttrycker det,

"När tillgång är viktigare än ägande."

Nu när våra tillgångar

dematerialiseras upp till molnet,

framträder en suddig skiljelinje

mellan det som är mitt och det som är ditt,

och vad som är vårt.

Jag vill ge er ett exempel

som visar hur fort denna utveckling går.

Detta representerar en tidsrymd på åtta år.

Vi har gått från ett traditionellt ägande av bilar

till bilpooler - som Zipcar och GoGet -

till plattformar för samåkning som kopplar ihop resbehov,

till det senaste, som är biluthyrning person-till-person,

där man kan tjäna pengar

på att hyra ut den där bilen som står stilla 23 timmar per dygn

till sin granne.

Alla de här systemen

bygger på ett visst mått av förtroende

och hörnstenen för att det ska fungera

är anseende.

I det gamla konsument-systemet

så spelade vårt anseende inte så stor roll,

därför att vår kreditvärdighet var mycket viktigare

än alla former av omdömen från andra.

Men nu lämnar vi ett spår på nätet.

Alla spammare som vi varnar för,

varje idé eller kommentar som vi skriver,

talar faktiskt om hur bra vi är på att samarbeta

och om andra kan lita på oss eller inte.

Låt oss gå tillbaka till mitt första exempel,

Swaptree

Jag kan se här att användaren "rondoron"

har genomfört 553 affärer

med 100% framgång.

Alltså kan jag lita på honom eller henne.

Jag är säker på

att det är bara en tidsfråga

innan vi kan göra en Google-liknande sökning

och få upp en samlad bild

av vårt förtroendekapital.

Och detta förtroendekapital

kommer att avgöra vår tillgång till kollaborativ konsumtion.

Man kan säga att det är en slags ny social valuta,

som kan bli lika viktig som vår kreditvärdighet.

Avslutningsvis,

så tror jag att vi faktiskt är inne i en period

där vi vaknar upp

från den här jättestora baksmällan

av tomhet och slöseri,

och tar ett språng

mot att skapa ett mer hållbart system,

byggt för att tillfredsställa våra medfödda behov

av delaktighet och individuell identitet.

Jag tror att man kommer att tänka på det

som en sorts revolution -

där samhället, utsatt för stora utmaningar,

genomgick ett stort skifte

från individuell konsumtion

mot återupptäckten av den kollektiva nyttan.

Min mission är att göra det häftigt att dela saker.

Min mission är att göra det inne att dela saker.

Därför att jag verkligen tror

att det kan slita sönder omoderna sätt att göra affärer,

hjälpa oss att hoppa över

vårt slösaktiga sätt att hyper-konsumera

och lära oss att leva på en rimlig nivå.

Tack så mycket.

(Applåder)